HD, p. 18, här hänvisade HD även till Handlingarna hos Försäkringskassan NJA 2013 s. 1210. I det rättsfallet hade Försäkringskassans underlåtenhet att fullgöra sin serviceskyldighet med anledning av ingivna handlingar haft ett så nära samband med ett redan pågående ärende att det varit fråga om fel eller försummelse vid myndighetsutövning.
Hänvisas från p. 2 (s. 897)
1.I sedvanlig ordning inledde HD med en beskrivning av omständigheterna i målet. HD gav därefter en översikt över regleringen av förfarandet vid försäljning på exekutiv auktion. Därefter redogjorde HD för myndighetens skadeståndsansvar vid sådan försäljning, närmare om oaktsamhetsbedömningen samt relevansen av att uppgifterna härrör från någon som myndigheten anlitat. Härvid konstaterade HD att culpabedömningen ska utgöra en objektiv culpabedömning. En sådan objektiv bedömning innebär enligt HD att enskilda personers insikter och ageranden inte är avgörande för frågan om myndigheten ska anses vållande. Vid myndighetsansvar, liksom vid principalansvar, gäller att ansvar föreligger även om en enskild tjänsteman inte kan pekas ut som ansvarig, dvs. både anonyma och kumulerade fel är skadeståndsgrundande.s. 896
2.HD fortsatte därefter med att uttala att det avgörande är vad den enskilde har rätt att förvänta sig av en verksamhet av det aktuella slaget. Härvid uttalades att det är resultatet av myndighetens handlande, och inte orsakerna till detta, som är av betydelse. Inriktningen på resultatet av myndighetens handlande kan förklaras med att den skadelidande inte ska behöva visa vad myndighetens fel har berott på, t.ex. bristande instruktioner och kontroll, enskilda tjänstemäns slarv eller liknande omständigheter. Därefter uttalade HD att det vid culpabedömningen är en naturlig utgångspunkt att ”se till de normer som gäller för den aktuella verksamheten”, vilket exempelvis kan avse att författningsföreskrifter har åsidosatts samt att det också är av betydelse vilka krav som kan ställas på myndigheten med hänsyn till ”arten och ändamålet med verksamheten”.s. 897
3.I rättsfallet klargjorde HD också vilket ansvar myndigheten har för uppgifter som härrör från någon som myndigheten anlitat. I ett tidigare rättsfall har HD konstaterat att ansvarsbedömningen i 3:2 SkL ska utgå ifrån vad man från enskildas sida kan kräva av verksamheten. Härvid saknar det betydelse om uppgiften härrör från en annan myndighet. Det aktuella rättsfallet innebär en utvidgning av den krets personer vars uppgifter kan ligga myndigheten till last, genom att även utomstående anlitade personers information tillräknas myndigheten. Detsamma gäller antagligen beträffande informationsansvaret i 3:3 SkL. Det gäller möjligen också beträffande det i praxis utvecklade tillitsansvaret för privata rättssubjekt. KFM kan antagligen, liksom andra aktörer, friskriva sig från uppgifter från tredje part. Köparen får då – i den utsträckning detta är möjligt – kräva värderingsföretaget på ersättning för felaktiga uppgifter enligt de principer om tillitsansvar som utvecklats i rättspraxis.s. 897
4.HD uttalade även att det i ansvarsbedömningen också har betydelse att exekutiv försäljning utgör en masshantering hos KFM. Eftersom det förhåller sig på det sättet kan inte förväntas att myndigheten vidtar omfattande kontroller rörande varje föremål och dess skick, även om viss undersökningsskyldighet föreligger. Om emellertid KFM anlitar någon som bistår KFM med faktauppgifter, så anses myndigheten ansvara för dessa uppgifter även om de härrör från någon annan.s. 898
5.HD konstaterade vidare att den felaktiga uppgiftens art är avgörande för ansvaret. HD anförde i det avseendet att regleringen i 19 § KöpL utgör en rättslig standard vid försäljning av varor i ”befintligt skick”. Det som talade emot en tillämpning av denna standard i det aktuella fallet var emellertid de särdrag som gäller för exekutiv försäljning samt att KFM har en annan roll än säljare vid försäljningen. HD uttalade dock att det vid sakuppgifter som är enkla och lätta att kontrollera och som antas ha betydelse för köparen, finns anledning att se likartat på KFM:s ansvar.s. 898
6.I bedömningen i det aktuella fallet konstaterade HD att uppgiften om smyckets vikt i värderingsintyget och i KFM:s kungörelse var felaktig. Uppgiften härrörde från en av myndigheten anlitad värderare och det var inte fråga om en sådan uppgift rörande funktion, ursprung, kvalitet eller äkthet som myndigheten hade angett att den inte lämnade garantier för. Myndigheten tog inte heller avstånd från viktuppgiften på något annat sätt, utan tvärtom bidrog den rättsliga informationen till intrycket att myndigheten skulle ansvara för att viktuppgiften var korrekt. Därför ansågs myndigheten ansvara för informationen trots att den härrörde från värderaren. Uppgiften om smyckets vikt ansågs vidare vara en enkel och lättkontrollerad sakuppgift som kunde antas ha betydelse för köparen helt oberoende av värderarens bedömning av smyckets marknadsvärde. Uppgiften var felaktig och avvikelsen kunde enligt HD inte anses som så liten att den var betydelselös. Uppgiftslämnandet ansågs därför utgöra fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3:2 1 p. SkL.s. 898
7.Käranden hade begärt ersättning om ca 9 500 kr. HD ansåg emellertid att käranden inte hade bevisat att skadan uppgick till det begärda beloppet, eftersom någon bevisning om värdet på smycket i felaktigt skick inte hade lagts fram. Istället hade käranden baserat sitt anspråk på en beräkning som utgick ifrån vad bolaget betalade för smycket, omräknat i pris per gram. HD anförde i anslutning till detta att det särskilt med beaktande av att smycket bestått av olika sorters material, både guld och diamanter, inte gick att dra slutsatsen att köparen lidit den påstådda skadan. Omständigheterna ansågs inte heller vara sådana att RB 35:5 skulle kunna tillämpas. Istället bestämdes skadeståndet till det av KFM vitsordade beloppet 500 kr.s. 898
8.Ett JustR var skiljaktigt beträffande ansvarsbedömningen, och ansåg att KFM skulle ha ett strikt ansvar för uppgiftens riktighet. Så ansågs vara fallet eftersom KFM i försäljningsvillkoren angett ”vi ansvarar för att information som vi lämnar vid försäljningen är korrekt”. Ansvaret skulle enligt den skiljaktiga meningen därför baseras på allmänna obligationsrättsliga principer om ansvar grundad på särskild utfästelse eller garanti.s. 899