Normalt räknar vi väl med endast en distinktion, av karaktären art snarare än endast gradskillnad, mellan å ena sidan bort inse (vilket ibland parafraseras som ”culpös ovetskap”) och å andra sidan måst inse (vilket ibland parafraseras som ”i princip vetskap, men med sänkt beviskrav”), eller möjligen även med en tredje möjlighet ”vetskap/kunskap” (jfr t.ex. 6 § 2 st. AvtL). I teorin finns dock inget som hindrar att man laborerar med en mer differentierad och graderad ondtrosskala. Till dylika övningar erbjuder rättskälleunderlaget åtskillig inspiration, vad gäller de konkreta uttrycken. Den skulle t.ex., från säkerhet mot osäkerhet, kunna se ut så: Visshet/ vetskap – objektiv visshet (t.ex. Almén & Eklund, Om köp och byte av lös egendom: Förra delen 3 uppl. s. 239) – till visshet gränsande sannolikhet (a.st.) – särskild anledning befara (t.ex. 19 § AvtL) – grundad anledning anta (Förslag AvtL 1914 s. 95) – anledning uppfatta (NJA 1982 s. 244) – skälig anledning till misstanke (9, 15, 20, 29, 30 §§ SkbrL) – skäligen kan antas (19 § SkbrL) – kan antas (7 § SkbrL, dock om rättstillämparens sannolikhetsuppskattning) – osannolikt – och så vidare. Fler finns (se t.ex. Hellner & Ramberg, Speciell kontraktsrätt I: Köprätt s. 262 ff.) och såväl urvalet här som den inbördes ordningen kan förstås diskuteras. Man kan även t.ex., särskilt när partsuppfattningar ramas in som sakfrågor och därmed tematiseras som bevisbara omständigheter, låta sig inspireras av processrättens sannolikhetsuttryck (dvs.: säkert – uppenbart – styrkt/visat – sannolikt – antagligt – helt osäkert – antagligt-inte – sannolikt-inte – styrkt-/visat-inte – uppenbart-inte – säkert-inte), som populariserats genom Ekelöfs Rättegångsserie (IV, 7 uppl. s. 85). Eller så kan man låta sig inspireras av straffrättsdoktrinen (t.ex. Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder 2 uppl. s. 277) och såvitt gäller frågan om parts ”kognitiva inställning” laborera med en skala med grader av tro, motsvarande olika nivåer av subjektivt uppfattad sannolikhet, typ så: (fullständig) visshet/vetskap – insikt – (mycket) hög uppfattad sannolikhet – övervägande sannolikhet – trolighet – osäkerhet/tveksamhet – möjlighet – omöjlighet. Man kan förstås också tänka sig att väva ihop de olika taxonomierna. Vill man anamma en mer differentierad ondtrosanalytik (än bort/måste inse) råder kort sagt ingen brist på inspirationsunderlag. Frågan är väl dock vad som vore vunnet genom att differentiera mera. En del, tror jag. Ibland. Även om analytiken blir mer komplex att lära. dimension),172 samt agerande för att orsaka, eller underlåtenhet att undanröja,173 potentiellt behörighetsintrycksskapande omständigheter (en handlingsdimension). (Och allt detta måste rimligtvis bedömas på grundval av det objektiva underlaget; liksom vid t.ex. uppsåtsbedömningar har man att bedöma frågan om huvudmannens insikter och attityder på grundval av de bevisade omständigheterna – varför till exempel den voluntativa dimensionen ”om han ville det” får bedömas på grundval av agerandet, dvs. förklaringen, i sin kontext.)174 Så förstått, skulle härrörandekriteriet anvisa ett antal relevanta faktorer, eller bedömningsdimensioner: kontroll, insikt, handling, attityd – vilket väl borde vara vad man är ute efter? Snarare än anknytning? – och om det i dessa dimensioner finns tillräckligt mycket som talar för bundenhet, så blir man bunden. Att istället tala om ”kontroll” kunde dock tänkas avgränsa bort en del av de antydda öppningarna för mer allmän anknytningsargumentation som den valda tematiseringen med anknytning och koppling kan möjliggöra. Men det är blott en liten randanmärkning… Och kanske är jag överdrivet i neurotisk i min läsning av 2014 års fall (men det är där det blir konstigt, och detta så fort HD börjar (re)artikulera innehållet i härrörandekravet). Det egentliga temat här var dock om härrörandekriteriet kan tänkas medge elasticering av utgivandekravet, och poängen är alltså att det synes tänkbart.
Normalt räknar vi väl med endast en distinktion, av karaktären art snarare än endast gradskillnad, mellan å ena sidan bort inse (vilket ibland parafraseras som ”culpös ovetskap”) och å andra sidan måst inse (vilket ibland parafraseras som ”i princip vetskap, men med sänkt beviskrav”), eller möjligen även med en tredje möjlighet ”vetskap/kunskap” (jfr t.ex. 6 § 2 st. AvtL). I teorin finns dock inget som hindrar att man laborerar med en mer differentierad och graderad ondtrosskala. Till dylika övningar erbjuder rättskälleunderlaget åtskillig inspiration, vad gäller de konkreta uttrycken. Den skulle t.ex., från säkerhet mot osäkerhet, kunna se ut så: Visshet/ vetskap – objektiv visshet (t.ex. Almén & Eklund, Om köp och byte av lös egendom: Förra delen 3 uppl. s. 239) – till visshet gränsande sannolikhet (a.st.) – särskild anledning befara (t.ex. 19 § AvtL) – grundad anledning anta (Förslag AvtL 1914 s. 95) – anledning uppfatta (NJA 1982 s. 244) – skälig anledning till misstanke (9, 15, 20, 29, 30 §§ SkbrL) – skäligen kan antas (19 § SkbrL) – kan antas (7 § SkbrL, dock om rättstillämparens sannolikhetsuppskattning) – osannolikt – och så vidare. Fler finns (se t.ex. Hellner & Ramberg, Speciell kontraktsrätt I: Köprätt s. 262 ff.) och såväl urvalet här som den inbördes ordningen kan förstås diskuteras. Man kan även t.ex., särskilt när partsuppfattningar ramas in som sakfrågor och därmed tematiseras som bevisbara omständigheter, låta sig inspireras av processrättens sannolikhetsuttryck (dvs.: säkert – uppenbart – styrkt/visat – sannolikt – antagligt – helt osäkert – antagligt-inte – sannolikt-inte – styrkt-/visat-inte – uppenbart-inte – säkert-inte), som populariserats genom Ekelöfs Rättegångsserie (IV, 7 uppl. s. 85). Eller så kan man låta sig inspireras av straffrättsdoktrinen (t.ex. Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder 2 uppl. s. 277) och såvitt gäller frågan om parts ”kognitiva inställning” laborera med en skala med grader av tro, motsvarande olika nivåer av subjektivt uppfattad sannolikhet, typ så: (fullständig) visshet/vetskap – insikt – (mycket) hög uppfattad sannolikhet – övervägande sannolikhet – trolighet – osäkerhet/tveksamhet – möjlighet – omöjlighet. Man kan förstås också tänka sig att väva ihop de olika taxonomierna. Vill man anamma en mer differentierad ondtrosanalytik (än bort/måste inse) råder kort sagt ingen brist på inspirationsunderlag. Frågan är väl dock vad som vore vunnet genom att differentiera mera. En del, tror jag. Ibland. Även om analytiken blir mer komplex att lära. dimension),172 samt agerande för att orsaka, eller underlåtenhet att undanröja,173 potentiellt behörighetsintrycksskapande omständigheter (en handlingsdimension). (Och allt detta måste rimligtvis bedömas på grundval av det objektiva underlaget; liksom vid t.ex. uppsåtsbedömningar har man att bedöma frågan om huvudmannens insikter och attityder på grundval av de bevisade omständigheterna – varför till exempel den voluntativa dimensionen ”om han ville det” får bedömas på grundval av agerandet, dvs. förklaringen, i sin kontext.)174 Så förstått, skulle härrörandekriteriet anvisa ett antal relevanta faktorer, eller bedömningsdimensioner: kontroll, insikt, handling, attityd – vilket väl borde vara vad man är ute efter? Snarare än anknytning? – och om det i dessa dimensioner finns tillräckligt mycket som talar för bundenhet, så blir man bunden. Att istället tala om ”kontroll” kunde dock tänkas avgränsa bort en del av de antydda öppningarna för mer allmän anknytningsargumentation som den valda tematiseringen med anknytning och koppling kan möjliggöra. Men det är blott en liten randanmärkning… Och kanske är jag överdrivet i neurotisk i min läsning av 2014 års fall (men det är där det blir konstigt, och detta så fort HD börjar (re)artikulera innehållet i härrörandekravet). Det egentliga temat här var dock om härrörandekriteriet kan tänkas medge elasticering av utgivandekravet, och poängen är alltså att det synes tänkbart.s. 115