Se sålunda NJA 2014 s. 684, p. 20, där HD mycket riktigt finner att för culpafallen är det skadestånd som ligger närmast till hands. HD kan i åtanke antas ha haft allmänna principer om culpa in contrahendo jämte tillitsskadeståndsfallen, se därom NJA 2015 s. 899 p. 34 med hänv., och t.ex. H. Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten s. 220 ff. med hänv.
Hänvisas från p. 38 (s. 108)
38.vent förekommande fenomen, i form av den faktiska möjligheten att profitera på andras missförstånd. (Och här illustreras förresten ytterligare en form av plastiseringsstrategi: den mer radikala avvisningens strategi, där man förnekar förhandenvaron av ett kriterium, eller argumenterar emot detsamma, och därigenom verkar för en annan hanteringsform för de fall den avvisade principen tänkts täcka.) f) Vad gäller utgivandekriteriet har den stora frågan varit om avsaknad av medvetet agerande kan kompenseras av ett culpöst agerande, på så vis att detta skulle anses motsvara (räknas som, vara likvärdigt med) ett avgivande, och om man därmed, undantagsvis, kan anse att också ett culpöst framkallande av motpartens goda tro (om bindningsvilja) räcker, för att den culpösa parten ska bli rättshandlingsbunden. Enligt härskande lära ska svaret vara nekande: medvetet agerande krävs. Detta krav har dock kritiserats, och det är inte helt otänkbart att utgivandekriteriet kan elastiseras, särskilt om man differentierar mellan olika fall och ramar in resonemangen i intresseavvägningstermer. Utvecklingar är alltså tänkbara. God form bjuder dock att denna iakttagelse förses med ett caveat: Den som förespråkar sådana utvecklingar må beakta risken för oförutsedda följdverkningar; plastisering av medvetenhetskravet utmanar den traditionella princip som varit definierande för gränsen mellan inom- och utomkontrakt, och som är tilltalande symmetrisk i det att den innebär att någon som är ”endast culpös” blir ålagd ”endast skade ståndsskyldighet”, snarare än avtalsverkan. a) Vad gäller kravet på rättshandlingskapacitet har redan noterats att det bör förstås som ett tillräcklighetskrav, relativt någon viss rättshandling eller kategori av rättshandlingar, snarare än som en binär allt-eller-intet-fråga. Redan därigenom ges ganska rejäla relativiseringsmöjligheter. Och vad gäller kravet på rättspersonlighet kan vi nöja oss med att notera de medvetna metaforstrategier som förekommit, när man velat tillskriva diverse objekt (såsom djur och floder, men också bon och bolag) subjekts karaktäristiska, och ge dem rollen som bärare av (vissa) rättigheter. Sagt med blott deskriptiv ambition kan väl för övrigt noteras att även det omvända gäller: i viss mån kan man frånskriva subjekt agens eller andra subjektskaraktäristika, alternativt hållas. 108