Passivitet blir typiskt sett bara relevant givet någon kvalificerande förhistoria, såsom tidigare samröre mellan parterna av viss art och omfattning, Se och jfr t.ex., å ena sidan, NJA 1962 s. 276 (Skarin), där ”förhistorian” till passiviteten var tillräckligt kvalificerad, och, å andra sidan, NJA 1977 s. 92 (patientvändaren), där den inte var det. Jfr även t.ex. NJA 1977 s. 25. Ofta handlar det om att denna förhistoria är ägnad att inge den passives motpart intryck att passiviteten signalerar rättshandlingsvilja. Jfr allmänt JustR Håstads tillägg i NJA 2006 s. 638, samt t.ex. Ravnkilde, Passivitet 2 uppl. s. 98 ff., och B. Lehrberg, Avtalets grundelement 3 uppl. s. 148 f.
Hänvisas från p. 10 (s. 90)
Passivitet blir typiskt sett bara relevant givet någon kvalificerande förhistoria, såsom tidigare samröre mellan parterna av viss art och omfattning, Se och jfr t.ex., å ena sidan, NJA 1962 s. 276 (Skarin), där ”förhistorian” till passiviteten var tillräckligt kvalificerad, och, å andra sidan, NJA 1977 s. 92 (patientvändaren), där den inte var det. Jfr även t.ex. NJA 1977 s. 25. Ofta handlar det om att denna förhistoria är ägnad att inge den passives motpart intryck att passiviteten signalerar rättshandlingsvilja. Jfr allmänt JustR Håstads tillägg i NJA 2006 s. 638, samt t.ex. Ravnkilde, Passivitet 2 uppl. s. 98 ff., och B. Lehrberg, Avtalets grundelement 3 uppl. s. 148 f.s. 98