Notera att ”innehåll” konsekvent används som teknisk term i avtalslagen – i 6 § (svarets innehåll), 9 § (i meddelande anvisat innehåll), 32 § (viljeförklaringens innehåll) och 34 § (handlingens innehåll) – för att denotera vad som kan kallas det ”objektiva uttrycket”: ett (preliminärt) tolkningsresultat som föregår beaktandet av delar av kontexten inbegripet eventuella ”subjektiva intryck”, jfr i noterna 52, 53 och 89 nedan samt Vahlén, Bidrag till avtalstolkningens systematik, JFT 1964 s. 387 f. (Obs. att när ordet finns även i 36 §, så står det uttryckligen ”avtalets innehåll”, varför man där har att beakta resultatet av tolkning efter konstens alla regler, dvs. inklusive moment utöver förklaringsinnehållet i snäv mening; lagrummet implicerar devisen: tolka klart först – jämka först sedan.) Mitt intryck, som jag här avstår från att försöka belägga med källor, är att det finns en del missförstånd kring vad ”innehåll” kan betyda. I den mån detta stämmer, är de säkert hänförliga till ett antal olika saker. Åtminstone delvis har de nog dock att göra med dikotomin objektivt–subjektivt, vilken regelmässigt blir operativ i den moderna avtalsrättsliga diskursen. Där separerar man ju av hävd mellan det objektiva, företrädesvis förstått som något yttre, ett ut-tryck, och det subjektiva, som tenderar förstås som något inre, ett in-tryck, och då gärna i psykologistiska termer (därför att realismens ontologi inbjuder till en sådan förståelse? – ungefär: man vill ha något verkligt att gå på, och då söker man sig till mänsklig hjärnverksamhet, eftersom den, ju, ”faktiskt finns!” – jfr allmänt O. Mossberg, Avtalets räckvidd I s. 463 ff. med hänv.). Detta innebär synbarligen ett inrättande av en falsk dikotomi ägnad att premiera ”objektivistiska” läsningar och strävanden (jfr den objektiviserande traditionen; vurmandet för förklaringsprincipen; etcetera, och därom J. Samuelsson, passim). Valet att här inte uppta ”faktiskt intryck” som självständigt kriterium är nog inte okontroversiellt. Det är dock, tror jag, försvarligt, på både dogmatisk och teoretisk grund. Nöjer vi oss här med teorin (det andra återkommer vi till) kan konstateras att det aldrig är intressant vad någon gått och tyckt eller tänkt, i psykologistisk mening (vilket för övrigt Innebär att vissa, förmodat bekanta, moderna gestaltningar av ”viljeprincipen” är antingen halmgubbar eller uttryck för rena missförstånd). Det i psykologistiskt mening ”interna” är alltid – per definition – oåtkomligt, och – likaledes per definition – ointressant. Varje bevis, och således varje vittnesbörd, om något ”subjektivt” måste vara objektivt, i realistiskt-modern mening, om vi ska kunna hantera (eller ens betrakta) det som ett ”bevis”, ens i vid mening (t.ex. aristotelisk) – för att inte tala om i rättstillämpningssammanhang. Härmed kan sägas att allt ”subjektivt” är objektivt. Att dekonstruera objektivt/subjektivt-dikotomin kan också bidra till att övervinna det förfelande realistiska raster som under lång tid lagts över innebördsfrågorna (till vilka alltså även intryckskriteriet ibland kan räknas – t.ex. hos HD i NJA 2021 s. 1017, som nämnts i not 49 ovan).
Hänvisas från p. 3 (s. 77)
Notera att ”innehåll” konsekvent används som teknisk term i avtalslagen – i 6 § (svarets innehåll), 9 § (i meddelande anvisat innehåll), 32 § (viljeförklaringens innehåll) och 34 § (handlingens innehåll) – för att denotera vad som kan kallas det ”objektiva uttrycket”: ett (preliminärt) tolkningsresultat som föregår beaktandet av delar av kontexten inbegripet eventuella ”subjektiva intryck”, jfr i noterna 52, 53 och 89 nedan samt Vahlén, Bidrag till avtalstolkningens systematik, JFT 1964 s. 387 f. (Obs. att när ordet finns även i 36 §, så står det uttryckligen ”avtalets innehåll”, varför man där har att beakta resultatet av tolkning efter konstens alla regler, dvs. inklusive moment utöver förklaringsinnehållet i snäv mening; lagrummet implicerar devisen: tolka klart först – jämka först sedan.) Mitt intryck, som jag här avstår från att försöka belägga med källor, är att det finns en del missförstånd kring vad ”innehåll” kan betyda. I den mån detta stämmer, är de säkert hänförliga till ett antal olika saker. Åtminstone delvis har de nog dock att göra med dikotomin objektivt–subjektivt, vilken regelmässigt blir operativ i den moderna avtalsrättsliga diskursen. Där separerar man ju av hävd mellan det objektiva, företrädesvis förstått som något yttre, ett ut-tryck, och det subjektiva, som tenderar förstås som något inre, ett in-tryck, och då gärna i psykologistiska termer (därför att realismens ontologi inbjuder till en sådan förståelse? – ungefär: man vill ha något verkligt att gå på, och då söker man sig till mänsklig hjärnverksamhet, eftersom den, ju, ”faktiskt finns!” – jfr allmänt O. Mossberg, Avtalets räckvidd I s. 463 ff. med hänv.). Detta innebär synbarligen ett inrättande av en falsk dikotomi ägnad att premiera ”objektivistiska” läsningar och strävanden (jfr den objektiviserande traditionen; vurmandet för förklaringsprincipen; etcetera, och därom J. Samuelsson, passim). Valet att här inte uppta ”faktiskt intryck” som självständigt kriterium är nog inte okontroversiellt. Det är dock, tror jag, försvarligt, på både dogmatisk och teoretisk grund. Nöjer vi oss här med teorin (det andra återkommer vi till) kan konstateras att det aldrig är intressant vad någon gått och tyckt eller tänkt, i psykologistisk mening (vilket för övrigt Innebär att vissa, förmodat bekanta, moderna gestaltningar av ”viljeprincipen” är antingen halmgubbar eller uttryck för rena missförstånd). Det i psykologistiskt mening ”interna” är alltid – per definition – oåtkomligt, och – likaledes per definition – ointressant. Varje bevis, och således varje vittnesbörd, om något ”subjektivt” måste vara objektivt, i realistiskt-modern mening, om vi ska kunna hantera (eller ens betrakta) det som ett ”bevis”, ens i vid mening (t.ex. aristotelisk) – för att inte tala om i rättstillämpningssammanhang. Härmed kan sägas att allt ”subjektivt” är objektivt. Att dekonstruera objektivt/subjektivt-dikotomin kan också bidra till att övervinna det förfelande realistiska raster som under lång tid lagts över innebördsfrågorna (till vilka alltså även intryckskriteriet ibland kan räknas – t.ex. hos HD i NJA 2021 s. 1017, som nämnts i not 49 ovan).s. 86