Se sålunda t.ex. Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt 12 uppl. s. 99 ff. (som traditionsenligt håller isär tillits-, förklarings- och viljekraven och anknyter till de däremot korresponderande ”teorierna”), och jfr Lassen, Haandbog i obligationsretten: Almindelig del 3 uppl. s. 39 f(f). och 57 ff. I NJA 2021 s. 1017 p. 21 formuleras det (cit i not 91 nedan), apropå tillitsfullmakt, som ett krav på faktisk tillit, vilket det ligger nära till hands att tolka som ett krav på faktisk god tro, som en nödvändig betingelse för bundenhet. Vill man (i motsats till förevarande författare) se det som två skilda krav, så får det sägas vara en nödvändig, men inte tillräcklig betingelse, eftersom den goda tron också måste vara befogad, se a.st., och notera att det alltså hos HD hanteras som två separata, kumulativa krav. Som Unnersjö, Kriterier för tillitsfullmakt, JT 2022–23 s. 647 ff., särskilt 655 f., noterar, synes det generellt formulerade kriteriet dock inte ha prövats i det konkreta fallet. Underlåtenheten därvidlag skapar utrymme att ifrågasätta kriteriets relevans. Jfr t.ex. prejudikatläsningsstrategin hos Håstad, Verkliga och skenbara rättsgrundsatser, Vb Olsen s. 143 ff., varom O. Mossberg, Avtalets räckvidd I s. 406 ff., särskilt 419 ff., samt C. Ramberg, Prejudikat s. 171 ff. Se även strax nedan, och i not 52, samt för kritik mot 2021 års dom J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 190 ff., särskilt 202 ff.
Hänvisas från p. 3 (s. 77)
Se sålunda t.ex. Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt 12 uppl. s. 99 ff. (som traditionsenligt håller isär tillits-, förklarings- och viljekraven och anknyter till de däremot korresponderande ”teorierna”), och jfr Lassen, Haandbog i obligationsretten: Almindelig del 3 uppl. s. 39 f(f). och 57 ff. I NJA 2021 s. 1017 p. 21 formuleras det (cit i not 91 nedan), apropå tillitsfullmakt, som ett krav på faktisk tillit, vilket det ligger nära till hands att tolka som ett krav på faktisk god tro, som en nödvändig betingelse för bundenhet. Vill man (i motsats till förevarande författare) se det som två skilda krav, så får det sägas vara en nödvändig, men inte tillräcklig betingelse, eftersom den goda tron också måste vara befogad, se a.st., och notera att det alltså hos HD hanteras som två separata, kumulativa krav. Som Unnersjö, Kriterier för tillitsfullmakt, JT 2022–23 s. 647 ff., särskilt 655 f., noterar, synes det generellt formulerade kriteriet dock inte ha prövats i det konkreta fallet. Underlåtenheten därvidlag skapar utrymme att ifrågasätta kriteriets relevans. Jfr t.ex. prejudikatläsningsstrategin hos Håstad, Verkliga och skenbara rättsgrundsatser, Vb Olsen s. 143 ff., varom O. Mossberg, Avtalets räckvidd I s. 406 ff., särskilt 419 ff., samt C. Ramberg, Prejudikat s. 171 ff. Se även strax nedan, och i not 52, samt för kritik mot 2021 års dom J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 190 ff., särskilt 202 ff.s. 85