Mottagandekriteriet är äldre än AvtL (se t.ex. Trygger, Om fullmakt s. 13), men distinktionen tagit del/tillhanda är numer knuten till den allmänna principen i 7 § AvtL (som i sin tur bygger på tysk rätt, se Förslag AvtL 1914 s. 41 f.; Almén & Eklund, Lagen om avtal 5 uppl. s. 30 och Grönfors & Dotevall, Avtalslagen 4 uppl. s. 76 f.), i anledning av vilken man i regel diskuterat mottagandekravet i anslutning till frågan om återkallelse av rättshandlingar (se t.ex. a.st.:n, samt Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt 12 uppl. s. 110; Woxholth, Avtalerett 11 uppl. s. 87 ff.; Bryde Andersen, Grundlæggende aftalerett 5 uppl. s. 203 ff., och jfr Adlercreutz, Gorton & Lindell-Frantz, Avtalsrätt I 14 uppl. s. 66 ff.). Mottagandet kan dock även tematiseras som den (tid)punkt då rättshandlingen blir slutligt bindande (eller med andra ord oåterkallig, jfr t.ex. Ussing, Aftaler 3 uppl. s. 45 f.), se sålunda t.ex. Stang, Innledning til formuretten 3 uppl. s. 286 ff., och de belysande rättsfallen i NJA 2000 s. 747 I och II (jfr även NJA 2012 s. 1095), samt därom Victorin, När uppstår bundenhet vid successivt undertecknande av köpehandlingar vid fastighetsköp, JT 2000–01 s. 931 ff. och Adlercreutz, Ytterligare om fullbordande av fastighetsköp, JT 2001–02 s. 425. Se även Lindskog, Preskription 5 uppl. s. 322 f. med hänv.; Adlercreutz, Om avtalsslut per korrespondens, Fs avtalslagen 90 år s. 29 ff. och Almén & Eklund, Om köp och byte av lös egendom: Förra delen 3 uppl., bl.a. s. 393 f. (som verkar implicera att fullgörelserättshandlingar är påbud, eller i vart fall att de blir bindande vid ”till handa”, jfr på det temat B. Lehrberg, Moderna betalningsformer 3 uppl., bl.a. s. 103 f., 127 ff., 133 ff.).
Hänvisas från p. 3 (s. 77)
Mottagandekriteriet är äldre än AvtL (se t.ex. Trygger, Om fullmakt s. 13), men distinktionen tagit del/tillhanda är numer knuten till den allmänna principen i 7 § AvtL (som i sin tur bygger på tysk rätt, se Förslag AvtL 1914 s. 41 f.; Almén & Eklund, Lagen om avtal 5 uppl. s. 30 och Grönfors & Dotevall, Avtalslagen 4 uppl. s. 76 f.), i anledning av vilken man i regel diskuterat mottagandekravet i anslutning till frågan om återkallelse av rättshandlingar (se t.ex. a.st.:n, samt Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt 12 uppl. s. 110; Woxholth, Avtalerett 11 uppl. s. 87 ff.; Bryde Andersen, Grundlæggende aftalerett 5 uppl. s. 203 ff., och jfr Adlercreutz, Gorton & Lindell-Frantz, Avtalsrätt I 14 uppl. s. 66 ff.). Mottagandet kan dock även tematiseras som den (tid)punkt då rättshandlingen blir slutligt bindande (eller med andra ord oåterkallig, jfr t.ex. Ussing, Aftaler 3 uppl. s. 45 f.), se sålunda t.ex. Stang, Innledning til formuretten 3 uppl. s. 286 ff., och de belysande rättsfallen i NJA 2000 s. 747 I och II (jfr även NJA 2012 s. 1095), samt därom Victorin, När uppstår bundenhet vid successivt undertecknande av köpehandlingar vid fastighetsköp, JT 2000–01 s. 931 ff. och Adlercreutz, Ytterligare om fullbordande av fastighetsköp, JT 2001–02 s. 425. Se även Lindskog, Preskription 5 uppl. s. 322 f. med hänv.; Adlercreutz, Om avtalsslut per korrespondens, Fs avtalslagen 90 år s. 29 ff. och Almén & Eklund, Om köp och byte av lös egendom: Förra delen 3 uppl., bl.a. s. 393 f. (som verkar implicera att fullgörelserättshandlingar är påbud, eller i vart fall att de blir bindande vid ”till handa”, jfr på det temat B. Lehrberg, Moderna betalningsformer 3 uppl., bl.a. s. 103 f., 127 ff., 133 ff.).s. 82