Rättshandlingsbegreppet: kriterierna3 hänvisningar
- Mottagandekriteriet är äldre än AvtL (se t.ex. Trygger, Om fullmakt s. 13), men distinktionen tagit del/tillhanda är numer knuten till den allmänna principen i 7 § AvtL (som i sin tur bygger på tysk rätt, se Förslag AvtL 1914 s. 41 f.; Almén & Eklund, Lagen om avtal 5 uppl. s. 30 och Grönfors & Dotevall, Avtalslagen 4 uppl. s. 76 f.), i anledning av vilken man i regel diskuterat mottagandekravet i anslutning till frågan om återkallelse av rättshandlingar (se t.ex. a.st.:n, samt Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt 12 uppl. s. 110; Woxholth, Avtalerett 11 uppl. s. 87 ff.; Bryde Andersen, Grundlæggende aftalerett 5 uppl. s. 203 ff., och jfr Adlercreutz, Gorton & Lindell-Frantz, Avtalsrätt I 14 uppl. s. 66 ff.). Mottagandet kan dock även tematiseras som den (tid)punkt då rättshandlingen blir slutligt bindande (eller med andra ord oåterkallig, jfr t.ex. Ussing, Aftaler 3 uppl. s. 45 f.), se sålunda t.ex. Stang, Innledning til formuretten 3 uppl. s. 286 ff., och de belysande rättsfallen i NJA 2000 s. 747 I och II (jfr även NJA 2012 s. 1095), samt därom Victorin, När uppstår bundenhet vid successivt undertecknande av köpehandlingar vid fastighetsköp, JT 2000–01 s. 931 ff. och Adlercreutz, Ytterligare om fullbordande av fastighetsköp, JT 2001–02 s. 425. Se även Lindskog, Preskription 5 uppl. s. 322 f. med hänv.; Adlercreutz, Om avtalsslut per korrespondens, Fs avtalslagen 90 år s. 29 ff. och Almén & Eklund, Om köp och byte av lös egendom: Förra delen 3 uppl., bl.a. s. 393 f. (som verkar implicera att fullgörelserättshandlingar är påbud, eller i vart fall att de blir bindande vid ”till handa”, jfr på det temat B. Lehrberg, Moderna betalningsformer 3 uppl., bl.a. s. 103 f., 127 ff., 133 ff.).
- Ett illustrativt exempel finns i accepter, som principiellt sett utgör såväl påbud som löfte, och har rättsverkningar vilka inträder vid olika tidpunkter för avgivaren och mottagaren. Såvitt gäller att göra anbudsgivaren slutligt avtalsbunden (= acceptanten har hunnit acceptera innan acceptfristen löpt ut) får accepten verkan när den kommer anbudsgivaren till handa (jfr 2 § 1 st. AvtL, som bygger på acceptens påbudskaraktär). Fram till dess att anbudsgivaren tager del av accepten kan den dock återkallas, enligt regeln i 7 § AvtL (som underförstår acceptens karaktär av löfte, om att acceptanten binder sig), jfr sålunda Förslag AvtL 1914 s. 55 f. och se NJA 2000 s. 747 I; Woxholth, Avtalerett 11 uppl. s. 96, och 79, eller Hov & Høgberg, Alminnelig avtalerett s. 109.
- Se om kravet t.ex. Adlercreutz, Gorton & Lindell-Frantz, Avtalsrätt I 14 uppl. s. 62 ff.; Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt 12 uppl. s. 107; B. Lehrberg, Avtalsrättens grundelement 3 uppl. s. 48, 110 ff.; Karlgren, Studier i allmän avtalsrätt s. 51 ff., 77 ff.; Hessler, Om stiftelser s. 227 ff.; Grönfors & Dotevall, Avtalslagen 4 uppl. s. 235; Åhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten s. 228; Förslag AvtL 1914 s. 145 f. (= NJA II 1915 s. 266 ff.); Stang, Innledning til formueretten 3 uppl. s. 215 ff., särskilt 216 f. (’det är avgivandet som är rättshandlingen’); Woxholth, Avtalerett 11 uppl. s. 77; Ussing, Aftaler 3 uppl. s. 38 ff.; Lassen, Haandbog i obligationsretten: Almindelig del s. 38 f.; Bryde Andersen, Grundlæggende aftalerett 5 uppl. bl.a. s. 83, 85 (jfr s. 165), och J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 47. Jfr även Ingvarsson, Rättshandlingars utgivande, Fs Dotevall s. 319 ff. (vars i huvudsak rättshistoriska utläggning utmynnar i förslag om att tona ned utgivandekravet, som ett sätt att låta ”avgivaren” undgå bundenhet, för att istället vidga möjligheterna att återkalla rättshandlingar genom en mer extensiv tillämpning av 7 § och 39 § 2 men AvtL). Ibland anges att utgivandekravet inte framgår explicit i avtalslagen, utan där endast underförstås i 35 § (som ju ger en undantagsregel för fall då löpande handlingar kommit ur undertecknarens besittning ”utan hans vilja”). Om detta kan noteras att det förvisso finns en tradition av att knyta utgivandekravet till just 35 §, såsom den däri underförstådda huvudregeln (se sålunda t.ex. Ingvarsson, a.a. med hänv., och B. Lehrberg, Avtalsrättens grundelement 3 uppl. s. 110 f.; jfr O. Mossberg, Avtalets räckvidd I s. 26 f. med andra hänv., eller t.ex. NJA 2000 s. 747 I, där för övrigt angående avtal anförs att part ska ha ”låtit sitt tillträde till avtalet bli känt utåt och berett motparten möjlighet att ta kännedom därom.”, jfr i anslutning till fallet hänv. i not 41 ovan samt Heuman, Rättsverkningar av underförstådda uppfattningar och närliggande uttryck: Del II, JT 2018–19 s. 757 ff., på s. 769). Utgivandekravet återfinns dock även, explicit, redan i 1 § AvtL, där det framgår att ’anbud och svar å sådana’ – vilket kan generaliseras till också andra rättshandlingar – är ”bindande för den, som avgivit” dem. Detta bör inte läsas som endast en subjektsangivelse, eller ett uttryck för löftesprincipen, utan också som en indikation om att man förutan avgivande inte blir bunden (se t.ex. Åhman, a.a. s. 228, och jfr t.ex. Adlercreutz, Gorton & Lindell-Frantz, a.st., obs. ordvalet i rubriken). I förarbetena till 1 § diskuteras visserligen främst frågan om löftes- kontra kontraktsprincipen (se NJA II 1915 s. 161 ff.), men det torde endast vara en effekt av att det var den stora nyheten, i en dessutom kontroversiell fråga, medan avgivandekravet sågs som en självklarhet, på det sätt som förvisso också illustreras i inledningen till just 35 § (se NJA II 1915 s. 266, bl.a.: ”För att en viljeförklaring skall medföra avsedd rättsverkan måste naturligtvis i regel fordras, att den genom avgivaren bringas till adressatens kännedom.”). Principen illustreras även, om än subtilt, i 8 och 9 §§, som ju underförstår att man blir bunden genom att avgiva anbud – varvid ”anbud” är det objekt som visserligen måste finnas, och vartill man blir bunden, men ”avgivandet” därav är den handling som föranleder bundenhet). Därtill impliceras utgivandekravet ganska tydligt i 32 §, i båda styckena. Vill man se utgivandekriteriet uttryckt på många ställen (vilket väl dock knappast behövs eller fyller någon självständig funktion annat än retoriskt), så kan man även diskutera om man inte ska räkna också de många ”företa” (jfr Bratt, Meddelanderisk, JT 2016–17 s. 43 f.), i olika böjningsformer, i framför allt ogiltighetskapitlet, då dessa ord fyller samma funktion som avgiva/utgiva, såtillvida att de utpekar såväl objekt som handling (och aktören följer ju i regel av lokutionen ”den som” i anslutning till ”företagit”). Man bör kort sagt undvika att läsa AvtL selektivt, och vid en mer fullödig läsning borde förhandenvaron av ett generellt krav på utgivande framträda tydligt. Rimligen borde man väl också beakta modern rättsvetenskaplig diskussion och, inte minst, fullmaktsfallen (jfr för hänv. t.ex. O. Mossberg, a.st., samt t.ex. debatten mellan Håstad och Lindskog i SvJT 2020 s. 323 ff. och s. 785 ff. med hänv.; J. Samuelsson, Fullmaktsläran, och vidare nedan, under 5, (f)). Det är nämligen ofta i (presumtiva) fullmaktssituationer som utgivandekravet ställs på sin spets, emedan ”huvudmannen” undgår bundenhet om han inte utgivit någon fullmaktsförklaring (jfr sålunda t.ex. NJA 1915 II s. 266 och Almén & Eklund, Lagen om avtal 5 uppl. s. 145 f., som bl.a. hänvisar till NJA 1894 s. 203). Detta följer av 10 § 1 stycket motsatsvis, där ”givit fullmakt”, givet avtalslagens begreppsvärld, får förstås som ett krav på att huvudmannen ut-givit en fullmaktsförklaring, som även i övrigt uppfyller rättshandlingskriterierna (jfr NJA II 1915 s. 184, 187, 188, 189 f., 191 och 192, där man bl.a. kan notera att utgivande verkar hanteras som ett kriterium för fullmaktens existens). I mina ögon bekräftas väsentligen också utgivandekravets relevans för fullmaktssituationerna genom NJA 2013 s. 659 och uppföljarfallet NJA 2014 s. 684, där HD delvis uppfinner hjulet på nytt, genom härrörandekravet. Jfr därom, samt om att utgivandekravet förstått som ett krav på vilja är kritiserat, och därtill om de förfalskningsfall som är de kanske mest centrala exemplen i sammanhanget, i not 94 och vid not 145 ff. nedan.