Alltså, man kan med fördel se det som att det egentligen bara är en trop – en glosa, ett återkommande uttryck, något man säger – att det ”ställs krav på klarhet/tydlighet”. Visserligen kan mycket väl tänkas att en förklaring underkänns såsom rättshandling (av visst slag), därför att det inte tillräckligt tydligt framgår vad som avsetts. Förvisso kan också rättshandlingar kräva visst innehåll. Nära till hands liggande exempel är uppsägningar, preskriptionsavbrytande handlingar, denuntiationer och hävningsförklaringar (se i not 37 ovan), samt kanske reklamationer (jfr Almén & Eklund, Om köp och byte av lös egendom: Senare delen 3 uppl. s. 151 f. och allmänt Hultmark, Reklamation s. 109 ff.) och destineringar (jfr NJA 2013 s. 1190 och därtill not 130 nedan med hänv.). För dessa kan utan tvekan sägas att visst innehåll krävs. Men, det gäller egentligen alla slags rättshandlingar, och de olika slagen skiljer sig åt just med hänsyn till sina olika innehåll, vilka därmed måste kunna urskiljas. Avgörande är då heller inte att det krävda innehållet (t.ex. vilken fordran man vill erinra om eller avräkna en betalning mot) kommer särskilt tydligt till uttryck, utan, i princip, endast att man av omständigheterna kan sluta sig till vad som avses (till exempel vilket rättsförhållande som sägs upp eller hävs). Det är väl (jämte rekommendationer om in dubio-regler) också poängen, hos de flesta av de källor som nämns i not 37 ovan; se tydligt t.ex. Håstad, a.st. Se allmänt även t.ex. J. Samuelsson, Åter till huset vid göta älv, de lege 2013 s. 141 ff. och O. Mossberg, Avtalets räckvidd I s. 327 ff. En möjligen komplicerande faktor, som dock inte förändrar något, principiellt sett, är att avtalstolkningsretorik ofta kan tematiseras i termer av vad mottagaren med fog kan eller borde ha förstått (jfr t.ex. NJA 2010 s. 629, som också illustrerar att detta främst gäller när villkoren formulerats av ena parten; jfr contra stipulatorem). Denna faktor kan komplicera, givet att man av vissa mottagare kan fordra mer, eller mindre, förståelse, då vissa mottagargrupper (såsom konsumenter eller arbetstagare) tenderar att stereotypiseras som relativt mindre insiktsfulla, medan andra stereotypiseras som desto mer så (näringsidkare särskilt när de agerar i den egna branschen; i viss mån banker och försäkringsbolag; kanske staten).
Hänvisas från p. 3 (s. 77)
Alltså, man kan med fördel se det som att det egentligen bara är en trop – en glosa, ett återkommande uttryck, något man säger – att det ”ställs krav på klarhet/tydlighet”. Visserligen kan mycket väl tänkas att en förklaring underkänns såsom rättshandling (av visst slag), därför att det inte tillräckligt tydligt framgår vad som avsetts. Förvisso kan också rättshandlingar kräva visst innehåll. Nära till hands liggande exempel är uppsägningar, preskriptionsavbrytande handlingar, denuntiationer och hävningsförklaringar (se i not 37 ovan), samt kanske reklamationer (jfr Almén & Eklund, Om köp och byte av lös egendom: Senare delen 3 uppl. s. 151 f. och allmänt Hultmark, Reklamation s. 109 ff.) och destineringar (jfr NJA 2013 s. 1190 och därtill not 130 nedan med hänv.). För dessa kan utan tvekan sägas att visst innehåll krävs. Men, det gäller egentligen alla slags rättshandlingar, och de olika slagen skiljer sig åt just med hänsyn till sina olika innehåll, vilka därmed måste kunna urskiljas. Avgörande är då heller inte att det krävda innehållet (t.ex. vilken fordran man vill erinra om eller avräkna en betalning mot) kommer särskilt tydligt till uttryck, utan, i princip, endast att man av omständigheterna kan sluta sig till vad som avses (till exempel vilket rättsförhållande som sägs upp eller hävs). Det är väl (jämte rekommendationer om in dubio-regler) också poängen, hos de flesta av de källor som nämns i not 37 ovan; se tydligt t.ex. Håstad, a.st. Se allmänt även t.ex. J. Samuelsson, Åter till huset vid göta älv, de lege 2013 s. 141 ff. och O. Mossberg, Avtalets räckvidd I s. 327 ff. En möjligen komplicerande faktor, som dock inte förändrar något, principiellt sett, är att avtalstolkningsretorik ofta kan tematiseras i termer av vad mottagaren med fog kan eller borde ha förstått (jfr t.ex. NJA 2010 s. 629, som också illustrerar att detta främst gäller när villkoren formulerats av ena parten; jfr contra stipulatorem). Denna faktor kan komplicera, givet att man av vissa mottagare kan fordra mer, eller mindre, förståelse, då vissa mottagargrupper (såsom konsumenter eller arbetstagare) tenderar att stereotypiseras som relativt mindre insiktsfulla, medan andra stereotypiseras som desto mer så (näringsidkare särskilt när de agerar i den egna branschen; i viss mån banker och försäkringsbolag; kanske staten).s. 81