Se t.ex. Asp, Ulväng & Jareborg 2013, s. 46 och NJA 2016 s. 3, p. 13.
Hänvisas från p. 7 (s. 726)
7.En relaterad men mer principiell argumentationslinje till stöd för en objektivt orienterad försöksbestämmelse skulle kunna hängas upp på intresset av legalitet. Straffrättsligt ansvar förutsätter som bekant lagstöd. För att legalitetsprincipen ska ha någon substans ställer den även krav på viss precision hos lagstiftningen – det s.k. obestämdhetsförbudet eller lex certa-kravet. De abstrakta ordalag som beskriver gärningen i en straffbestämmelse måste ha en viss skärpa. När det gäller försök till brott grundas ju ansvaret på rekvisiten i BrB 23:1. Beträffande gärningens yttre karaktäristika innebär det alltså att gärningsmannen ska ha påbörjat utförandet av visst brott och det ska ha förelegat konkret fara för fullbordan, alternativt att sådan fara varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Rekvisitet ”påbörjat utförandet av visst brott” kan ju tyckas påtagligt obestämt om vi jämför med brottsbeskrivningarna för självständiga brott. Man kan förstås påbörja utförandet av brott på en mängd olika sätt. Den vaga beskrivningen av gärningen ges dock viss ytterligare konkretion genom farerekvisiten; den krets gärningar som träffas blir snävare. Om farerekvisiten plockades bort skulle alltså det nuvarande lagrummet bli ännu mer oprecist. Det är också svårt att tänka sig en annorlunda utformad bestämmelse som både ska vara generellt tillämplig och ha en tydligare språklig form. Själva syftet med en sådan lagändring är ju att man ska kunna ”påbörja utförandet” av brott på ännu fler sätt än vad som är möjligt idag. Därmed skulle det även bli svårare att med ledning av lagtexten förutse vilka gärningar som träffas av straffansvar. Det är förstås en utpräglad tolkningsfråga när den gräns legalitetsprincipen uppställer är passerad (i vissa sammanhang kan nog denna gräns tyckas tämligen tänjbar) och försöksbestämmelsen är som sagt redan i dess nuvarande skick påtagligt obestämd (och måste nog vara det). Kanske anser man, mot den bakgrunden, att legalitetsargumentet inte har någon vidare tyngd.s. 726