Man kan givetvis diskutera i vilket skede försökspunkten skulle inträda i ett fall som det aktuella. Enligt HD:s praxis bör försökspunkten allmänt sett placeras där omständigheterna ger underlag för att konstatera att gärningsmannen har uppsåt att fullborda brottet. Se NJA 2017 s. 531, p. 20. Att enbart förflytta sig till platsen för ett tänkt brott är i regel inte tillräckligt. Se NJA 1995 s. 405. Se vidare ovan under avsnitt 2 och under not 14.
Hänvisas från p. 5 (s. 724)
5.För att börja i någon ände kan vi inledningsvis väcka frågan hur en utvidgning av försöksansvaret framstår från vad vi kan kalla systematisk synpunkt. Frågan kan närmare bestämt formuleras: mot bakgrund av hur gränserna för straffansvaret dras i övrigt, framstår det som logiskt att bestraffa samtliga försöksgärningar oberoende av fara/tjänlighet? En väsentlig förutsättning för att försöksansvar ska inträda är ju att utförandet av brottet ska ha påbörjats – dvs. att den s.k. försökspunkten är nådd. Ett annat sätt att uttrycka saken är att vi måste ha en ”försöksgärning”. Har vi inte nått den punkten spelar det ingen som helst roll om vi tycker att brottsplanen i högsta grad är värd att ta på allvar eller att faran för brottets fullbordan är ytterst påtaglig. Straffansvar kommer inte i fråga (om det inte finns förutsättningar att döma till ansvar för stämpling eller förberedelse till brott). Hade t.ex. i Vapenattrappen vapnen inte blivit utbytta men gärningsmännen hade kommit så långt att de stod i begrepp att låsa upp dörren till förrådet (men därefter blivit avbrutna) skulle de förmodligen inte heller ha kunnat dömas för försök. Kort sagt: är det rimligt att urskillningslöst straffa fundamentalt otjänliga försök när vad som annars hade varit högst tjänliga försök i många situationer lämnas utanför det straffbara området på den grunden att försökspunkten inte inträtt? Man kan tycka att det framstår som ologiskt. Men man kan nog också tycka att det är rimligt, eller i vart fall att det är en asymmetri som man är beredd att leva med.s. 724