Det vill säga en situation överensstämmande med den i ovan nämnda referat RH 2007:61 där den tilltalade tog befattning med en ryggsäck som tidigare innehållit narkotika men vars innehåll bytts ut. Annat var inte visat än att den tilltalade saknat kännedom om ryggsäcken och dess innehåll innan han påträffade den och att brottsplanen följaktligen gjordes upp först efter att han börjat titta i den. Även med utgångspunkten att gärningsmännens uppsåt inte hade formats när vapnen byttes ut kan man tycka att 2023 års fall bär större likheter med Russinlådorna NJA 1992 s. 679 – som avsåg ett försök till grovt narkotikabrott med flera inblandade personer och ett på förhand uppgjort upplägg – än med det nämnda hovrättsfallet. Se vidare ovan under avsnitt 3. JT 2023–24RÄTTSFALL717
Hänvisas från p. 2 (s. 716)
2.En sorts medelväg när det gäller en situation som den i Vapenattrappen skulle kunna vara att hålla fast vid brottsplanens formande som en avgränsande faktor, men att uppfatta ”planen” i en mer extensiv och kontextuell bemärkelse. Med ”brottsplanen” skulle i så fall inte avses gärningsmännens överskjutande uppsåt att inneha vapen, utan snarare det gemensamma företaget att hålla sig med en vapengömma. Det borde ju vara uppenbart att den eller de som placerade vapnen och ammunitionen i förrådet hade som plan att dessa i något skede skulle kunna hämtas – dvs. att någon eller några skulle ”inneha vapen”. Det är inte visat att de tilltalade ursprungligen var införstådda med denna plan, men att de kom till förrådet med uppsåt att ta befattning med vapnen hade av allt att döma något slags samband med planen. Eftersom de fareuteslutande omständigheterna – dvs. att vapnen byttes ut – tveklöst inträdde efter att denna mer allmänna plan formades, bör omständigheterna kunna betecknas som tillfälliga. Möjligen kan det dock anses betänkligt att hänga upp tillämpligheten av det alternativa farerekvisitet på en mer obestämd brottsplan som inte omfattas av gärningsmannen utan av andra okända personer. Hursomhelst kan man tycka att det finns en viss skillnad mellan situationen i Vapenattrappen och situationen att någon, s.a.s. vem som helst, oförhappandes stöter på attrappen och befattar sig med den i tron att det är ett riktigt vapen. Att i den senare situationen kalla de fareu teslutande omständigheterna för tillfälliga skulle förutsätta en jämförelsevis mer extensiv språklig tolkning (även om det nog knappast skulle vara inkorrekt).s. 716