Det vill säga en situation överensstämmande med den i ovan nämnda referat RH 2007:61 där den tilltalade tog befattning med en ryggsäck som tidigare innehållit narkotika men vars innehåll bytts ut. Annat var inte visat än att den tilltalade saknat kännedom om ryggsäcken och dess innehåll innan han påträffade den och att brottsplanen följaktligen gjordes upp först efter att han börjat titta i den. Även med utgångspunkten att gärningsmännens uppsåt inte hade formats när vapnen byttes ut kan man tycka att 2023 års fall bär större likheter med Russinlådorna NJA 1992 s. 679 – som avsåg ett försök till grovt narkotikabrott med flera inblandade personer och ett på förhand uppgjort upplägg – än med det nämnda hovrättsfallet. Se vidare ovan under avsnitt 3. JT 2023–24RÄTTSFALL717
Hänvisas från p. 2 (s. 716)
1.Kanske finns det här skäl att påminna sig om något trivialt: att straffrättsanvändningen är knuten till intresset av legalitet. Det språkliga innehållet i BrB 23:1 både grundar och sätter gränsen för straffansvaret. Såväl Vapenattrappen som den distinktion som Asp gör mellan straffria och straffbara otjänliga försök handlar förstås om just en språklig tolkning: i vilka fall känns det språkligt träffande att beteckna de fareuteslutande omständigheterna som tillfälliga? Ju mer oklart det framstod för gärningsmannen om gärningen skulle leda till ett fullbordat brott, desto mer träffande känns det att beteckna de omständigheter som senare visade sig ha uteslutit faran som tillfälliga – även om omständigheterna faktiskt var av en mer bestående natur. I en situation som den i 2023 års fall, där det är tydligt att gärningsmannens brottsplan var dömd att misslyckas redan när den tog form, känns det följaktligen något mindre språkligt träffande att tala om tillfälliga omständigheter. Men det är restriktiv tolkning, vilket HD också framhåller. Det vore direkt fel att säga att lagens ordalydelse utesluter en tillämpning som även inkluderar sådana situationer som den i Vapenattrappen. Visst kan vi tala om tillfälliga omständigheter utan att göra våld på språket. Vi behöver bara tillåta oss att abstrahera en aning mer. I många fall då personer letar i vapengömmor så lyckas de fullborda gärningen att inneha vapen. Att polisen lokaliserat just denna vapengömma och bytt ut vapnen kan betecknas som en tillfällighet – vare sig det skedde före eller efter att de personer som åkte dit för att hämta vapnen beslöt sig för att göra det (eller blev varse att vapnen fanns där).s. 715
2.En sorts medelväg när det gäller en situation som den i Vapenattrappen skulle kunna vara att hålla fast vid brottsplanens formande som en avgränsande faktor, men att uppfatta ”planen” i en mer extensiv och kontextuell bemärkelse. Med ”brottsplanen” skulle i så fall inte avses gärningsmännens överskjutande uppsåt att inneha vapen, utan snarare det gemensamma företaget att hålla sig med en vapengömma. Det borde ju vara uppenbart att den eller de som placerade vapnen och ammunitionen i förrådet hade som plan att dessa i något skede skulle kunna hämtas – dvs. att någon eller några skulle ”inneha vapen”. Det är inte visat att de tilltalade ursprungligen var införstådda med denna plan, men att de kom till förrådet med uppsåt att ta befattning med vapnen hade av allt att döma något slags samband med planen. Eftersom de fareuteslutande omständigheterna – dvs. att vapnen byttes ut – tveklöst inträdde efter att denna mer allmänna plan formades, bör omständigheterna kunna betecknas som tillfälliga. Möjligen kan det dock anses betänkligt att hänga upp tillämpligheten av det alternativa farerekvisitet på en mer obestämd brottsplan som inte omfattas av gärningsmannen utan av andra okända personer. Hursomhelst kan man tycka att det finns en viss skillnad mellan situationen i Vapenattrappen och situationen att någon, s.a.s. vem som helst, oförhappandes stöter på attrappen och befattar sig med den i tron att det är ett riktigt vapen. Att i den senare situationen kalla de fareu teslutande omständigheterna för tillfälliga skulle förutsätta en jämförelsevis mer extensiv språklig tolkning (även om det nog knappast skulle vara inkorrekt).s. 716