Se NJA 1987 s. 490, NJA 2018 s. 369 p. 16, jfr även NJA 1995 s. 448. JT 2023–24RÄTTSFALL709 [Frågan hur stor sannolikheten för brotts fullbordan eller effekts inträffande ska vara] är att besvara med ledning av gängse föreställningssätt och språkbruk och med hänsyn tagen till det sammanhang i vilket farerekvisitet uppställts och därmed till vad straffbudet avser.37
Hänvisas från p. 1 (s. 708)
1.För det första är det alltså fråga om ett försök till brott om det föreligger fara för brottets fullbordan (om övriga rekvisit och ansvarsförutsättningar är uppfyllda). Med sådan fara avses s.k. konkret fara. Som vi var inne på i föregående avsnitt har doktrin och rättspraxis preciserat kravet på konkret fara så att det ska vara möjligt och i viss grad sannolikt att faran realiseras. Med kravet på möjlighet avses att det ska ligga ”inom det möjligas ram” att det som faran ska avse överhuvudtaget realiseras – dvs. att detta kan hända. Även om det finns gränsfall är kravet på möjlighet av naturliga skäl ett absolut kriterium för att det ska vara korrekt att tala om fara av något slag. Kravet på viss sannolikhet är däremot betydligt mer relativt vilket sammanhänger med att olika kriminaliserade gärningar kan skilja sig åt betydligt. Av rättspraxis kan man sluta sig till att sannolikheten för den effekt som faran avser inte får vara försumbar – det ska framstå som rimligt att förvänta sig effekten som en följd av gärningen. Därutöver går det dock inte att säga generellt hur hög grad av sannolikhet som krävs. Som en faktor av betydelse har framhållits hur allvarlig den befarade följden är. I äldre doktrin har det uttryckts på följande sätt: Att rättskällorna inte kan lämna några närmare besked avseende vilken grad av sannolikhet som kan krävas ligger nog i sakens natur. Det är talande att den praxis som kan ge ledning i denna fråga framförallt handlar om risk för överföring av HIV-smitta vid oskyddade samlag. I sådana fall handlar det ju om ett ganska isolerat förlopp med två möjliga utfall som det är förhållandevis enkelt att uttala sig statistiskt om. I många andra fall är det – när man väl har etablerat kriteriet möjlighet – av naturliga skäl svårare att med någon grad av procentuell exakthet beräkna risker. Mycket mer kan nog inte sägas än att det inte räcker med endast möjlighet och att bedömningen i övrigt måste skilja sig åt beroende på vikten av det intresse som riskerar att kränkas om faran realiseras. Den grad av sannolikhet som lever upp till kravet bör rimligen vara annorlunda om det handlar om fara för liv och hälsa (t.ex. BrB 3:9) eller fara för att skatt undandras det allmänna (2 § skattebrottslagen (1971:69)).s. 708