- Se NJA 1987 s. 490, NJA 2018 s. 369 p. 16, jfr även NJA 1995 s. 448. JT 2023–24RÄTTSFALL709 [Frågan hur stor sannolikheten för brotts fullbordan eller effekts inträffande ska vara] är att besvara med ledning av gängse föreställningssätt och språkbruk och med hänsyn tagen till det sammanhang i vilket farerekvisitet uppställts och därmed till vad straffbudet avser.37
- Jfr NJA 1995 s. 448 och NJA 2018 s. 369.
Rättsfall
NJA 2018 s. 369
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2018 s. 369
BibTeX
@misc{nja-2018-s-369,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2018 s. 369}},
year = {2018},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
4 hänvisningar i 2 artiklar · 4 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20182 hänvisningar
- Det bör i anslutning till fallet sägas att det när det gäller ansvar i juridiska personer i princip inte handlar om något annat än att bedöma om någon kan anses ha varit gärningsman enligt den straffbestämmelse som ska tillämpas. Frågan är s.a.s. inte någon annan än om den tilltalade, misstänkte etc. kan sägas ha gjort det som krävs enligt straffbestämmelsen. Vid handling är det sällan så svårt att utpeka denne (och position spelar då i regel mindre roll), men vid underlåtenhet måste man bedöma vem som kan anses ha haft en skyldighet att handla och en sådan plikt träffar, som framgår av rättsfallet, under vissa förutsättningar bl.a. styrelseledamöter, verkställande direktörer och faktiska företrädare. 3.1.3 Fara Frågan om det förelåg konkret fara på sätt som förutsätts för ansvar för framkallande av fara för annan prövades i ”Den välinställda hivbehandlingen” NJA 2018 s. 369 där den tilltalade som haft en välinställd hivbehandling vid i vart fall två tillfällen hade haft oskyddade samlag med målsäganden. Fara för smittoöverföring ansågs inte föreligga. Utgången i rättsfallet bygger på att det finns en samsyn bland kliniskt verksamma infektionsläkare och smittskyddsläkare i Sverige (och såvitt hade framkommit även internationellt) om att sannolikheten för smittoöverföring från en hivsmittad person med välinställd hivbehandling vid oskyddade samlag är minimal (icke beaktansvärd). Högsta domstolen pekade på att det visserligen inte är möjligt att i strikt vetenskaplig mening utesluta smittoöverföring, men tillade att det heller inte är där gränsen för det kriminaliserade området går. Med beaktande av hur liten sannolikheten för överföring av hivsmitta var kunde någon konkret fara för smittoöverföring inte anses ha förelegat i målet.
- Frågan om det förelegat fara för smittoöverföring när en hivsmittad person med välinställd hivbehandling hade haft oskyddade samlag med en annan person prövades i ”Den välinställda hivbehandlingen” NJA 2018 s. 369. Se närmare ovan i avsnitt 3.1.3. 4.1.2 Brott mot frihet och frid (4 kap.) En gärning som bestod i att den tilltalade stängt in en boende på ett kommunalt vård- och omsorgsboende på sitt rum genom att ställa en fåtölj utanför dörren ansågs i ”Fåtöljen” NJA 2018 s. 1051 inte vara tilllåten med stöd av oskrivna regler om social adekvans. Det finns enligt Högsta domstolen visserligen ett utrymme också i det allmännas verksamhet att vidta åtgärder som annars är brottsliga med stöd av allmänna principer om social adekvans — regeringsformens krav på lagstöd kan inte anses innebära att det allmänna alltid skulle vara förhindrat att vidta åtgärder som skulle vara tillåtna för envar — men åtgärden ansågs i detta fall ha gått för långt.