En fråga av kanske främst akademiskt intresse är i vilken ordning de olika rekvisiten bör prövas. Av systematiska skäl kan man tycka att det finns god anledning att först bocka av frågan om överskjutande uppsåt. Till skillnad från fullbordade brott, där vi har en brottsbeskrivnings698RÄTTSFALLJT 2023–24 enlig gärning att utgå från och bristande uppsåt fungerar exculperande, har uppsåtet snarare en inculperande funktion såvitt avser försök (liksom förberedelse och stämpling). Se vidare nedan under avsnitt 9. Kvalificeringen av gärningsmannens handlingar som försök till brott är ju helt beroende av uppsåtet. Den som t.ex. bryter upp en dörr till ett hus kan, beroende på uppsåtet, göra detta i syfte att begå ett människorov eller en stöld. Hen kan emellertid också, beroende på uppsåtet, göra detta för att varna den som bor i huset för en skogsbrand eller för att söka skydd från en snöstorm. Jfr även Frände, Faredeliktens allmänna läror 1994, s. 77: ”[D]et [är] på sin plats att fråga efter orsakerna till den omvända behandlingsordningen. Varför kommer det subjektiva före det objektiva? Svaret är enkelt. Eftersom försöket också omfattar delikt utan krav på naturkausalitet mellan handling och följd blir uppsåtet det enda kriterium, med vars hjälp man kan skilja mellan t.ex. stöldförsök och sökande efter hjälp.” Det är en annan sak att man, när det handlar om försök till brott, ofta direkt utifrån det yttre skeendet kan bilda sig en hyfsad uppfattning om vilket brott gärningsmannen påbörjar utförandet av (dvs. om försöksuppsåt är för handen). Av rättspraxis följer att försökspunkten som huvudregel bör placeras när situationen ger underlag för en sådan uppfattning. Se Bussen i Östberga NJA 2017 s. 531, p. 20.
Hänvisas från p. 1 (s. 697)
En fråga av kanske främst akademiskt intresse är i vilken ordning de olika rekvisiten bör prövas. Av systematiska skäl kan man tycka att det finns god anledning att först bocka av frågan om överskjutande uppsåt. Till skillnad från fullbordade brott, där vi har en brottsbeskrivnings698RÄTTSFALLJT 2023–24 enlig gärning att utgå från och bristande uppsåt fungerar exculperande, har uppsåtet snarare en inculperande funktion såvitt avser försök (liksom förberedelse och stämpling). Se vidare nedan under avsnitt 9. Kvalificeringen av gärningsmannens handlingar som försök till brott är ju helt beroende av uppsåtet. Den som t.ex. bryter upp en dörr till ett hus kan, beroende på uppsåtet, göra detta i syfte att begå ett människorov eller en stöld. Hen kan emellertid också, beroende på uppsåtet, göra detta för att varna den som bor i huset för en skogsbrand eller för att söka skydd från en snöstorm. Jfr även Frände, Faredeliktens allmänna läror 1994, s. 77: ”[D]et [är] på sin plats att fråga efter orsakerna till den omvända behandlingsordningen. Varför kommer det subjektiva före det objektiva? Svaret är enkelt. Eftersom försöket också omfattar delikt utan krav på naturkausalitet mellan handling och följd blir uppsåtet det enda kriterium, med vars hjälp man kan skilja mellan t.ex. stöldförsök och sökande efter hjälp.” Det är en annan sak att man, när det handlar om försök till brott, ofta direkt utifrån det yttre skeendet kan bilda sig en hyfsad uppfattning om vilket brott gärningsmannen påbörjar utförandet av (dvs. om försöksuppsåt är för handen). Av rättspraxis följer att försökspunkten som huvudregel bör placeras när situationen ger underlag för en sådan uppfattning. Se Bussen i Östberga NJA 2017 s. 531, p. 20.s. 697