Nödvärn mot flera (angripare)2 hänvisningar
Rättsfall
NJA 2017 s. 531
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2017 s. 531
BibTeX
@misc{nja-2017-s-531,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2017 s. 531}},
year = {2017},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
14 hänvisningar i 4 artiklar · 14 stycken/fotnoter
- En fråga av kanske främst akademiskt intresse är i vilken ordning de olika rekvisiten bör prövas. Av systematiska skäl kan man tycka att det finns god anledning att först bocka av frågan om överskjutande uppsåt. Till skillnad från fullbordade brott, där vi har en brottsbeskrivnings698RÄTTSFALLJT 2023–24 enlig gärning att utgå från och bristande uppsåt fungerar exculperande, har uppsåtet snarare en inculperande funktion såvitt avser försök (liksom förberedelse och stämpling). Se vidare nedan under avsnitt 9. Kvalificeringen av gärningsmannens handlingar som försök till brott är ju helt beroende av uppsåtet. Den som t.ex. bryter upp en dörr till ett hus kan, beroende på uppsåtet, göra detta i syfte att begå ett människorov eller en stöld. Hen kan emellertid också, beroende på uppsåtet, göra detta för att varna den som bor i huset för en skogsbrand eller för att söka skydd från en snöstorm. Jfr även Frände, Faredeliktens allmänna läror 1994, s. 77: ”[D]et [är] på sin plats att fråga efter orsakerna till den omvända behandlingsordningen. Varför kommer det subjektiva före det objektiva? Svaret är enkelt. Eftersom försöket också omfattar delikt utan krav på naturkausalitet mellan handling och följd blir uppsåtet det enda kriterium, med vars hjälp man kan skilja mellan t.ex. stöldförsök och sökande efter hjälp.” Det är en annan sak att man, när det handlar om försök till brott, ofta direkt utifrån det yttre skeendet kan bilda sig en hyfsad uppfattning om vilket brott gärningsmannen påbörjar utförandet av (dvs. om försöksuppsåt är för handen). Av rättspraxis följer att försökspunkten som huvudregel bör placeras när situationen ger underlag för en sådan uppfattning. Se Bussen i Östberga NJA 2017 s. 531, p. 20.
- Se t.ex. NJA 2017 s. 531, p. 19–26 och Asp, De osjälvständiga brottsformerna: försök, förberedelse, stämpling, (gärningsmannaskap &) medverkan, underlåtenhet att avslöja och förhindra brott 2021, s. 74 ff.
- Se NJA 2017 s. 531, p. 24.
Besluten runt prejudikatfrågan — vad betyder de?2 hänvisningar
- Se t.ex. ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176 angående uppsåt, ”Skärtorsdagsdomen” 2008 s. 359 om flerfaldig brottslighet, ”Balkongmålet” NJA 2015 s. 702 angående bevisvärdering och ”Bussen i Östberga” NJA 2017 s. 531 angående försöksbrott.
- Hur brottet borde bedömas behandlade Högsta domstolen kort i två punkter (p. 75 och 76). I skadeståndsdelen anslöt sig domstolen till tingsrättens uppfattning (p. 83). I påföljdsdelen (p. 77–82) förde Högsta domstolen däremot ett utvecklat resonemang kring varför straffvärdet motsvarade fängelse i fjorton år. Med tanke på att Högsta domstolen inte i något tidigare avgörande har redovisat en mer samlad syn på hur försöksbrott bör straffvärdebedömas är skrivningen i p. 78 av särskilt intresse. I denna punkt gav Högsta domstolen följande generella anvisning. 78. Straffvärdet av ett försöksbrott är normalt lägre än straffvärdet av motsvarande fullbordade brott. Inom ramen för den tillämpliga straffskalan påverkas straffvärdet av försöksbrott av flera faktorer. En sådan är hur stor den konkreta faran har varit för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan. En annan är hur långt handlandet har fortskridit. Har gärningsmannen gjort allt som krävs för att den brottsliga effekten ska inträda är straffvärdet ofta högre än om det har återstått något för gärningsmannen att göra för att brottet ska bli fullbordat. Även vilken form av uppsåt som har förelegat kan ha betydelse. Denna skrivning följdes sedan av en bedömning i det aktuella fallet av straffvärdet: 79. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2013 s. 376, p. 29, uttalat att utgångspunkten enligt de regler som ska tillämpas i detta mål är att straffet för (fullbordat) mord ska bestämmas till fängelse i fjorton år, om omständigheterna varken är förmildrande eller försvårande. 80. I det här fallet är omständigheterna försvårande. L har blivit utsatt för brottet i sitt hem och gärningsmannen är en närstående person, som hon borde ha kunnat lita på. I förhållande till B har L befunnit sig i en skyddslös ställning och haft svårt att värja sig. Gärningen har inneburit att L, efter att först ha slagits blodig, har tillfogats synnerligen allvarliga kroppsskador som riskerar att påtagligt sätta ned hennes livskvalitet för resten av livet och hennes möjligheter att ta hand om sonen. Vidare har gärningen begåtts med avsiktsuppsåt. 81. Det sagda innebär sammantaget att B genom gärningen har visat mycket stor hänsynslöshet. Om brottet hade fullbordats skulle straffvärdet ha motsvarat fängelse i sexton år. Det förhållandet att brottet inte fullbordades bör i detta fall medföra bara en begränsad reduktion av straffvärdet. Det motsvarar därför fängelse i fjorton år. Genom det sätt som Högsta domstolen tog sig an prövningen av straffvärdefrågan är det svårt att uppfatta domstolen på annat sätt än att man ville säga något till vägledning för rättstillämpningen även i denna del. Högsta domstolen har också i senare avgöranden, nämligen ”GPSpuckarna” NJA 2020 s. 703 och ”Torpeden” NJA 2021 s. 73, återkommit till skrivningen i p. 78. 3.2 ”Bussen i Östberga” NJA 2017 s. 531 ”Bussen i Östberga” är ett centralt avgörande inom den allmänna straffrätten och då särskilt på försöksbrottens område. Målet i Högsta domstolen gällde två personer, H och K. Tillsammans och i samförstånd med tre andra personer hade H krossat en ruta i en buss och hällt in dieselolja med avsikt att tända eld på bussen och därmed få den att brinna. K hade skjutsat de andra fyra åtalade personerna till platsen. Bussen stod intill tre lastbilar. En brand skulle ha inneburit förstörelse av inte bara bussen utan också lastbilarna. Prejudikatfrågorna var flera och angavs av Högsta domstolen på följande sätt. 5. Målet gäller i första hand när ett försök till mordbrand kan anses påbörjat, dvs. när den s.k. försökspunkten passeras. Det gäller också huruvida ett mordbrandsbrott, om det hade fullbordats, hade utgjort mordbrand av normalgraden eller varit att bedöma som mindre allvarligt. Slutligen aktualiseras gränsdragningen mellan medgärningsmannaskap och medhjälp till brott. Övriga ställningstaganden i målet — före, mellan och efter bedömningarna i prejudikatfrågorna — gällde hur långt H:s uppsåt sträckte sig, om fara för brottets fullbordan hade förelegat, hur påföljderna för H respektive K skulle bestämmas och om de båda skulle betala skadestånd till målsägandena. Man skulle kunna argumentera för att uppsåtet och farebedömningen, vid sidan av försökspunkten, är så centrala delar i bedömningen av om det var fråga om en otillåten gärning över huvud taget att dessa delar hör till prejudikatfrågan. Med tanke på hur Högsta domstolen valde att uttrycka vad målet gällde anser jag emellertid att en sådan tolkning blir alltför extensiv.
Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20185 hänvisningar
- Ett antal olika frågor om försök till brott behandlas i rättsfallet ”Bussen i Östberga” NJA 2017 s. 531.
- I rättsfallet tydliggörs också vad som gäller beträffande uppsåtskravet vid förberedelse (jfr vad som sagts ovan i anslutning till ”Bussen i Östberga” NJA 2017 s. 531 i föregående avsnitt). Högsta domstolen skriver i denna del: 10. För ansvar för förberedelse till brott krävs att gärningsmannen har haft uppsåt såväl i förhållande till förberedelsehandlingen som i förhållande till det efterföljande brottet. När det gäller uppsåt i förhållande till ett efterföljande brott räcker det med uppsåt att brott av ett visst slag ska komma till stånd, även om det ännu inte föreligger en konkret brottsplan. När det som i förevarande fall är fråga om egenförberedelse, dvs. när den som utför förberedelsehandlingen själv ska utföra brottet, måste vederbörande vid tidpunkten för förberedelsehandlingen ha beslutat att senare företa den handling som utgör brottet. Uppsåtsbedömningen kan i dessa fall inte göras med hjälp av de vanliga uppsåtsformerna. Det avgörande vid egenförberedelse är gärningsmannens avsikt att utföra brottet (se bl.a. Petter Asp, Från tanke till gärning, Del II, Förberedelse och stämpling till brott, 2007, s. 67 ff.). Det sagda torde gälla också när det inte är fråga om egenförberedelse utan förberedelse för annans brott men där den förberedande personen ännu inte gjort allt som på hen ankommer för att fullgöra sin del av brottsplanen. Fråga blir då närmast om att den förberedande personen måste ha beslutat att senare företa den handling som avslutar hens del av brottsplanen. Antag t.ex. att A tar emot en pistol och ska lämna den till B som ska utföra ett mord. Precis som i rättsfallet måste då fordras att A verkligen har uppsåt att, såsom det står i bestämmelsen, främja brott, dvs. beslutat att lämna pistolen vidare.
- En medverkande som kört andra personer till en plats där försök till mordbrand förövades ansågs i ”Bussen i Östberga” NJA 2017 s. 531 ha gjort sig skyldig till medhjälp till mordbranden och inte till brott i medgärningsmannaskap. Den tilltalade fick visserligen anses ha deltagit i det brottsliga tilltaget på ett sådant sätt att det skulle kunna bli aktuellt att se honom som medgärningsman (jfr NJA 2006 s. 535), men det förutsätter — när fråga inte är om någon som deltar i gärningar som mer direkt anknyter till brottsbeskrivningen — inte bara en viss kvalitet på deltagandet utan också att det är visat att denne agerat tillsammans och i samförstånd med de övriga inblandade. Detta ansågs i fallet inte vara visat.