En fråga av kanske främst akademiskt intresse är i vilken ordning de olika rekvisiten bör prövas. Av systematiska skäl kan man tycka att det finns god anledning att först bocka av frågan om överskjutande uppsåt. Till skillnad från fullbordade brott, där vi har en brottsbeskrivnings698RÄTTSFALLJT 2023–24 enlig gärning att utgå från och bristande uppsåt fungerar exculperande, har uppsåtet snarare en inculperande funktion såvitt avser försök (liksom förberedelse och stämpling). Se vidare nedan under avsnitt 9. Kvalificeringen av gärningsmannens handlingar som försök till brott är ju helt beroende av uppsåtet. Den som t.ex. bryter upp en dörr till ett hus kan, beroende på uppsåtet, göra detta i syfte att begå ett människorov eller en stöld. Hen kan emellertid också, beroende på uppsåtet, göra detta för att varna den som bor i huset för en skogsbrand eller för att söka skydd från en snöstorm. Jfr även Frände, Faredeliktens allmänna läror 1994, s. 77: ”[D]et [är] på sin plats att fråga efter orsakerna till den omvända behandlingsordningen. Varför kommer det subjektiva före det objektiva? Svaret är enkelt. Eftersom försöket också omfattar delikt utan krav på naturkausalitet mellan handling och följd blir uppsåtet det enda kriterium, med vars hjälp man kan skilja mellan t.ex. stöldförsök och sökande efter hjälp.” Det är en annan sak att man, när det handlar om försök till brott, ofta direkt utifrån det yttre skeendet kan bilda sig en hyfsad uppfattning om vilket brott gärningsmannen påbörjar utförandet av (dvs. om försöksuppsåt är för handen). Av rättspraxis följer att försökspunkten som huvudregel bör placeras när situationen ger underlag för en sådan uppfattning. Se Bussen i Östberga NJA 2017 s. 531, p. 20.
Hänvisas från p. 1 (s. 697)
1.Regleringen rörande försök till brott i har i stora drag varit oförändrad i drygt 80 år. Av lagrummet som inleder brottsbalkens 23 kapitel följer att ansvar vid försök ska vara särskilt föreskrivet.Ur lagtexten kan man därutöver bryta ut ett antal rekvisit. Gärningsmannen ska ha ”påbörjat utförandet av visst brott” utan att brottet kommit till fullbordan – vilket brukar beskrivas så att försökspunkten (men inte fullbordanspunkten) ska vara nådd. Vidare ska det föreligga (konkret) fara för brottets fullbordan eller så ska sådan fara ha varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Till detta kommer ytterligare en väsentlig förutsättning: överskjutande uppsåt att begå brott. Kravet på uppsåt framgår inte uttryckligen av lagtexten men brukar sägas ligga implicit i skrivningen ”påbörjat av utförandet av visst brott”.s. 697
2.Det finns här skäl att säga något om rekvisitet ”påbörjat utförandet av visst brott” – dvs. kravet att den s.k. försökspunkten ska ha inträtt. Vilka generella principer som ska vara styrande när det kommer till försökspunktens placering är en svår fråga som har ägnats betydande utrymme i både rättspraxis och litteratur. Utan att fördjupa oss för mycket kan vi uppmärksamma att det går att skilja på s.k. avslutade och oavslutade försök. Avslutat är försöket när gärningsmannen har gjort allt från sin sida för att fullborda brottet (men detta alltså av något skäl ändå inte kommit till fullbordan). Det innebär att försökspunkten regelmässigt är nådd. Så får anses vara fallet i Vapenattrappen NJA 2023 s. 393. Motsatsvis är ett försök att beteckna som oavslutat när gärningsmannen inte hunnit göra allt från sida för att fullborda brottet – t.ex. eftersom hen blivit avbruten. Vi kan även konstatera att det finns ett samband mellan bedömningen av försökspunktens placering och farebedömningen. Det förefaller logiskt att om någon har påbörjat utförandet av ett brott finns ofta också fara för att brottet ska fullbordas och vice versa.s. 698
3.Även om försöksbestämmelsens olika delar i viss mån kopplar till varandra koncentrerar sig den här texten alltså på farerekvisiten: dvs. kravet på fara för brottets fullbordan alternativt att eventuella fareuteslutande omständigheter endast varit tillfälliga. Vi kommer så småningom att gå in på den innebörd dessa krav har givits i förarbeten, praxis och doktrin. Dessförinnan ska vi dock fördjupa oss i frågorna om tjänlighet och otjänlighet på ett mer allmänt plan. Till att börja med ska vi se närmare på Vapenattrappen och spekulera lite i skälen till varför utgången i fallet intuitivt kan framstå som otillfredsställande. Vi ska även sätta rättsfallet i relation till två äldre rättsfall med en annan utgång.s. 699