Algård och Arvidsson ifrågasätter i SvJT 2023 s. 1 ff. (avsnitt 4.2), i ljuset av HD:s domskäl i NJA 2022 s. 354, nyttan med en självständig skyldighet för rådgivaren att göra undersökningar, och menar att det borde räcka med att rådgivaren tar risken för att de råd som lämnas är felaktiga. Distinktionen förefaller akademisk eftersom ansvar knappast kommer att utkrävas av en rådgivare på grund av hens bristfälliga undersökning, utan på grund av det felaktiga eller uteblivna råd som bristen givit upphov till. Såvitt gäller frivilliga råd är det möjligen korrekt att en självständig ”undersökningsplikt” kan undvaras; dock väcks frågan vilken nytta kunderna eller klienterna i så fall har av att uppsöka rådgivaren, om det ligger i farans riktning att denne inte grundar sina råd på tillförlitlig kunskap. Ifråga om rådgivningsplikt är nyttan med en självständig skyldighet att informera sig om läget hur som helst uppenbar, ty utan en sådan skulle rådgivaren kunna undgå ansvar för brister i rådgivningsplikten genom att hänvisa till sin egen okunskap.
Hänvisas från p. 8 (s. 673)
8.Ska då mäklaren, med stöd av den befogade tillitens princip, anses skyldig att känna till marknadsvärdet? Heuman har ifråga om advokater anfört att en advokat får förutsättas bekanta sig med gällande rätt i den fråga som rådgivningen gäller. Ett förmedlingsuppdrag är visserligen inte till sin natur ett renodlat rådgivningsuppdrag, men det kan knappast kallas långsökt att förutsätta att en mäklare har kännedom om värdet på den vara som ska förmedlas. På vilket annat sätt ska mäklaren kunna fatta informerade beslut om utgångspris, försäljningsstrategi, vilka bud som är rimliga, vilka bud som bör accepteras osv.? Det ligger närmast till hands att anse att både köparen och säljaren, i avsaknad av uttrycklig friskrivning från mäklarens sida, är berättigade att förutsätta att fastighetsmäklaren har kännedom om marknadsvärdet. Ovanstående ter väl inte sig särskilt attraktivt ur ett kommersiellt perspektiv – vilken nytta har framför allt uppdragsgivaren av en mäklare om inte känner till varans marknadsvärde? – varför sannolikheten förefaller begränsad att en fastighetsmäklare är öppen med ett sådant upplägg. Precis som aktörer på marknaden genom åren har gjort försök med okonventionella affärsmodeller, som exempelvis ”köparmäklare”, och vad som får betecknas som rena självbetjäningstjänster, ligger dock även ett upplägg som det nu beskrivna inom det möjligas gränser. Kärnfrågan är om det alls finns någon möjlighet till en sådan opt out-modell.s. 673