3 · Tillämpliga principer

1.I förarbetena till EpizootiL uttalas att ersättning enligt lagen, liksom enligt tidigare lagstiftning, ska lämnas enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer, det vill säga de olika principer som, vid sidan om de grundläggande reglerna i SkL, kommer till uttryck i lagförarbeten, rättspraxis samt doktrin och som preciserar de olika förutsättningar som måste vara uppfyllda för att rätt till skadestånd alls ska uppkomma och, när detta är fallet, hur skadeståndet ska storleksbestämmas vid olika typer av skada. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer ska ett skadestånd som utgångspunkt bereda den skadelidande full ersättning. Principen om full ersättning innebär att den skadelidande ska erhålla ersättning för uppkommen skada i dess helhet. Från ett rättspolitiskt perspektiv måste principen om full ersättning anses vara av stort intresse, då den ger en allmän programförklaring i fråga om skadeståndets storlek, som tydligt korresponderar med skadeståndets reparativa syfte.s. 576

2.Från ett rättstekniskt perspektiv är principen om full ersättning inte lika upplysande. Den kompletteras emellertid av ett antal bestämmelser i SkL som mera konkret anger de olika poster som den skadelidande har rätt till full ersättning för. I 15 § EpizootiL anges på motsvarande sätt de olika poster som kan ersättas med stöd av denna regel, nämligen (1) förlust på grund av att andra än vilt levande djur avlivas eller dör till följd av biverkningar av vaccination eller av annan behandling, (2) kostnader på grund av saneringsåtgärder, (3) produktionsbortfall samt (4) annan inkomstförlust än produktionsbortfall. Enligt förarbetena till lagen motsvarar (2) och (3) tillsammans vad som i tidigare lagstiftning benämndes som kostnad eller förlust genom intrång i näringsverksamhet. Enär ingen förändring varit avsedd medför detta att en näringsidkare kan få ersättning för dels det bortfall av intäkter som uppkommer till följd av ett beslut enligt lagen och dels de kostnader som uppkommit till följd härav (inklusive kostnader för skadebegränsande åtgärder). Enligt (4) ska härutöver annan inkomstförlust än sådan som uppkommer genom intrång i näringsverksamhet ersättas. Det som avses är sådan inkomstförlust som uppstår till följd av att annat arbete än sådant som är direkt hänförligt till produktionen inte kan utföras på grund av att ett område har spärrats av. Som exempel anges i förarbetena att en djurägares familjemedlemmar till följd av ett beslut som grundas på EpizootiL inte får lämna fastigheten för att åka till sina arbetsplatser.s. 577

3.I 15 § andra stycket EpizootiL anges att det ska vara fråga om full ersättning. Produktionsbortfall ersätts dock endast med 50 procent av den kostnad eller förlust som uppkommit, utom när det är fråga om ASF eller vissa andra särskilt allvarliga epizootiska sjukdomar, varvid rätten till full ersättning, enligt bestämmelsens tredje stycke, gäller också produktionsbortfall.s. 577

4.Mot bakgrund av att det i här aktuellt sammanhang är fråga om ASF, med följd att även produktionsbortfall ersätts fullt ut, kan 15 § första stycket andra till fjärde punkten EpizootiL sammanfattningsvis sägas grundlägga en rätt till full ersättning för dels kostnader (såväl saneringskostnader som andra kostnader) som på grund av Beslutet uppkommit i näringsverksamhet, dels intäkter som på grund av Beslutet gått förlorade i näringsverksamhet och dels inkomstförlust som på grund av Beslutet uppkommit utanför näringsverksamhet. En annan skadeståndsrättslig princip av allmän natur tar sikte på så kallade tredjem ansskador. En tredjemansskada kan definieras som en förmögenhetsskada som drabbar ett annat rättssubjekt än det som initialt åsamkats personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada. Det bör betonas att definitionen således är av utpräglat formell natur, såtillvida att det avgörande är huruvida den direkt respektive indirekt skadelidande i formellt hänseende utgör olika rättssubjekt. Om detta är fallet är den indirekt skadelidandes skada en tredjemansskada. Och detta gäller även för det fall att de båda rättssubjekten skulle vara närstående till varandra, såsom exempelvis för det fall att det är fråga om två fysiska personer som är nära släkt med varandra, en fysisk eller juridisk person som är ensamägare till ett bolag, eller två bolag som ingår i samma koncern. För det fall att den direkt respektive indirekt skadelidande i stället utgörs av två olika verksamhetsgrenar som bedrivs inom ramen för ett och samma rättssubjekt (exempelvis ett bolag eller en fysisk person som driver flera olika verksamheter) utgör den indirekt skadelidande verksamhetsgrenens skada däremot inte någon tredjemansskada.s. 577

5.Huvudprincipen i svensk rätt är att tredjemansskador inte ersätts med skadestånd, låt vara att undantag kan förekomma i sällsynta fall.s. 578

6.I linje med denna så kallade tredjemansskadeprincip uttalas i förarbetena till EpizootiL att ”endast den som direkt och primärt drabbas av ett beslut skall ha rätt till ersättning” samt att ”ersättning till tredje man på grund av följdskador … därför inte lämnas”. Som exempel nämns att om ett beslut enligt lagen medför att en djuruppfödare (A) saknar möjlighet att fullgöra avtalade leveranser, med följd att en producent (exempelvis ett slakteri) (B) drabbas av förlust, så har B inte någon rätt till ersättning med stöd av 15 § EpizootiL.s. 578

7.Ett klargörande prejudikat som i detta sammanhang bör nämnas utgörs av HFD 5787-20. Frågan i detta fall gällde om ersättning enligt 15 § EpizootiL för produktionsbortfall skulle lämnas till ett bolag (B), vars ägg hade destruerats i enlighet med ett beslut som riktats till ägaren av en anläggning för kläckning (A), till vilken B lämnat sina ägg. Såväl Jordbruksverket som underinstanserna tog fasta på att beslutet riktats till A och ansåg att B:s ersättningskrav därmed avsåg en icke ersättningsgill tredjemansskada. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen är frågan om huruvida ett ersättningskrav avser en tredjemansskada emellertid inte avhängig av vem det ifrågavarande beslutet riktats till. Det avgörande är i stället vem som omedelbart drabbats av beslutet. I det aktuella fallet hade B, som en direkt följd av beslutet, åsamkats en sakskada (förstörda ägg), vilken i sin tur medfört produktionsbortfall. Vid detta förhållande kunde B inte anses utgöra tredje man, med följd att B ansågs äga rätt till ersättning enligt 15 § EpizootiL.s. 579

8.Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer föreligger således rätt till ersättning under förutsättning att Beslutet orsakat personskada eller sakskada för den som begär ersättning. Och i sådana fall ersätts även de ekonomiska följdskador som denne åsamkats. Rätt till ersättning föreligger också för det fall att den initiala skadan är av ekonomisk natur. Men då krävs att denna skada utgör en direkt följd av beslutet. Om däremot ett beslut initialt drabbat A, varefter denne till följd härav vidtagit någon åtgärd som medfört att följdskada av ekonomisk natur drabbat B, så utgör B:s skada en icke ersättningsgill tredjemansskada. Som exempel kan nämnas att Beslutet medför att en skogsägare (A) drabbas genom att planerad avverkning inte kan utföras. I denna situation är det tydligt att beslutet initialt drabbat A och att förluster som denne drabbas av ska ersättas med stöd av 15 § EpizootiL. För det fall att beslutet föranleder A att permittera en anställd (B), så utgör den inkomstförlust som därigenom drabbar B en indirekt följd av Beslutet och således en tredjemansskada, med följd att rätt till ersättning enligt 15 § första stycket fjärde punkten EpizootiL inte föreligger. Om emellertid exemplet ändras, så att B:s inkomstförlust i stället beror på att denne, till följd av ett specifikt beslut, inte kunnat lämna den fastighet där han har sin bostad och således varit förhindrad att ta sig till sin arbetsplats, så kan det konstateras att inkomstförlusten uppkommit utan förmedling av någon mellankommande permittering eller annan händelse. Och eftersom inkomstförlusten därmed utgör en direkt följd av beslutet så utgör den inte en tredjemansskada, med följd att den ska ersättas med stöd av 15 § första stycket fjärde punkten EpizootiL.s. 579

9.I detta sammanhang kan det slutligen finnas anledning att uppmärksamma att en representant för Jordbruksverket uttalat att tredjemansskaderegeln får till följd att ersättning enligt 15 § EpizootiL endast kan lämnas för skador som uppstått för den som ”äger resursen”. Av allt att döma utgör detta uttalande ett försök att beskriva innebörden av det nyss nämnda avgörandet från Högsta förvaltningsdomstolen. Så länge som den skadelidande initialt åsamkats sakskada råder det knappast någon tvekan om att uttalandet återspeglar rättsläget på ett korrekt sätt. Det avgörande i sagda rättsfall var nämligen, i enlighet med vad som nyss framgått, att beslutet initialt orsakat sakskada för B, det vill säga att beslutet initialt orsakat skada på en resurs (ägg) som ägdes av B. För det fall att den initiala skadan i stället är av enbart ekonomisk natur är det emellertid inte lika tydligt vad begreppet resurs tar sikte på.s. 580

10.Något senare har Jordbruksverket i ett pressmeddelande utvecklat att tredjemansskadeprincipen innebär att rätt till ersättning endast kan tillkomma den som äger en tillgång som påverkas av restriktionerna, eller har ett avtal som kan jämföras med att äga en sådan tillgång. Rätt till ersättning skulle således tillkomma markägare, arrendatorer och innehavare av jakträtter, medan andra, som exempelvis entreprenörer som utför arbete i skog och mark, sågverk, slakterier samt bär- och svampplockare utgör tredje män som saknar rätt till ersättning. Detta kan nog många gånger vara riktigt, eftersom den ekonomiska skada som dessa typer av verksamheter drabbas av många gånger uppkommer på grund av minskad efterfrågan och därmed, i full enlighet med vad som nyss framgått, endast utgör en indirekt följd av Beslutet och således utgör en icke ersättningsgill tredjemansskada. Det kan dock inte uteslutas att verksamheter av nu ifrågavarande slag någon gång lider ekonomisk skada som utgör en direkt följd av Beslutet. Inte minst gäller detta för de bär- och svampplockare som till följd av beslutet drabbas av kostnader och/eller bortfall av intäkter på grund av att de till följd av Beslutet hindras från att utöva verksamhet i Zonen. Ett annat exempel kan vara att entreprenörer som utför arbete i skog och mark drabbas av kostnader och/eller bortfall av intäkter till följd av de krav på rengöring som Beslutet medför. I sådana fall är det inte fråga om tredjemansskada med följd att rätt till ersättning, i strid med Jordbruksverkets uttalande, föreligger.s. 580

11.Slutsatsvis kan det konstatera att Jordbruksverkets uttalande om att rätt till ersättning tillkommer enbart innehavare av en tillgång eller en resurs som påverkas av restriktionerna i många fall leder till resultat som är förenliga med tredjemansskadeprincipen. Det bör emellertid betonas att dessa uttalanden inte gärna kan sägas återspegla ett absolut kriterium för att rätt till ersättning ska kunna föreligga. I enlighet med vad som nyss framgått kan det nämligen förekomma att rätt till ersättning tillkommer också andra än innehavaren av en tillgång eller resurs av nu ifrågavarande slag. En central utgångspunkt vid tillämpning av 15 § EpizootiL är att ersättning endast betalas för kostnader eller förluster som uppkommer ”på grund av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen eller på grund av beslut som har meddelats med stöd av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar”. Ersättning förutsätter således förekomsten av kausalitet mellan beslut (alternativt föreskrifter) på ena sidan samt kostnad och/eller förlust på den andra.s. 581

12.Det nu sagda harmonierar väl med den så kallade differensprincipen. Enligt denna princip ska frågan om förekomsten av en skada som kan vara ersättningsgill och dess omfattning prövas genom en jämförelse mellan det ekonomiska utfallet för den skadelidande i det händelseförlopp som faktiskt utspelat sig efter den skadegörande händelsen (det faktiska händelseförloppet), och det ekonomiska utfallet för den skadelidande i ett hypotetiskt händelseförlopp, som skulle ha utspelat sig om den skadegörande händelsen inte hade inträffat (det hypotetiska händelseförloppet). I den mån det ekonomiska utfallet för den skadelidande i det faktiska händelseförloppet är sämre än i det hypotetiska föreligger en skada som kan vara ersättningsgill.s. 581

13.Till undvikande av missförstånd bör det framhållas att det faktiska händelseförloppet innefattar också sådana ekonomiska fördelar som den skadelidande kommit i åtnjutande av med anledning av den skadegörande handlingen och att den ersättningsgilla förlust som differensbedömningen således leder fram till, om man så vill, kan sägas utgöra den skadelidandes nettoförlust.s. 581

14.Bevisbördan i fråga om förekomsten av kausalitet åvilar den skadelidande. Enär kausalitetsprövningen baseras på en jämförelse mellan det faktiska och ett hypotetiskt händelseförlopp är det emellertid knappast möjligt att framlägga full bevisning. Någon form av bevislättnad synes därför vara motiverad. När det som i förevarande sammanhang är fråga om vad som skulle ha inträffat om ett visst beslut inte hade meddelats ligger det närmast till hands att tillämpa det beviskrav som Högsta domstolen uppställde i NJA 2014 s. 272 och som innebär att det hypotetiska händelseförlopp som görs gällande av den skadelidande ska läggas till grund för bedömningen under förutsättning att detta typiskt sett framstår som en närliggande och rimlig händelseutveckling. Och om flera händelseförlopp framstår som närliggande och rimliga läggs det händelseförlopp som den skadelidande gjort gällande till grund för bedömningen endast under förutsättning att detta framstår som det mest sannolika.s. 582

15.På detta sätt kan det exempelvis vara möjligt att fastställa att det framstår som mest sannolikt att en viss näringsidkare, om Beslutet inte hade fattats, hade fortsatt bedriva sin verksamhet på samma sätt som tidigare. När skadans närmare omfattning ska fastställas är det emellertid mycket vanligt att mera detaljerade frågor uppkommer. En sådan fråga kan handla om vilken försäljningsvolym denne näringsidkare hade kunnat uppnå. Detaljfrågor av detta slag kan en domstol avgöra genom en skälighetsuppskattning som vilar på grunderna för 35 kap. 5 § RB. En förutsättning härför är emellertid att den skadelidande lagt fram den bevisning som rimligen kan begäras. Har detta inte skett är en sådan skälighetsuppskattning inte möjlig.s. 582

16.I det nyss nämnda exemplet bör den skadelidande näringsidkaren således vinnlägga sig om att presentera all utredning som står till buds i fråga om hur försäljningen skulle ha utvecklat sig om inte Beslutet hade fattats. I första hand avses naturligtvis utredning som i direkt hänseende ger en bild av den potentiella utvecklingen, såsom utredning om ingångna men ännu ej genomförda avtal, pågående avtalsförhandlingar, budgeterad försäljning, affärsplaner och dylikt. Men även material som endast mera indirekt ger en bild av näringsidkarens framtida försäljningsmöjligheter kan naturligtvis vara av stort intresse, däribland försäljningssiffror avseende förfluten tid, eventuellt med framhävande av viss trend, eventuellt kopplat till utredning beträffande förändrade konkurrensförhållanden och dylikt. För att en skada ska kunna ersättas med skadestånd är det emellertid inte tillräckligt att skadan rent faktiskt orsakats av den ansvarsgrundande handlingen. För skadeståndsansvar krävs nämligen att skadan utgör en adekvat följd av sagda handling. Det krävs således att skadan utgör en påräknelig, beräknelig, normal, naturlig eller förutsebar följd härav. Bakom adekvanskravet återfinns hänsyn till den ansvariges berättigade anspråk på rättssäkerhet. Denne ska inte kunna göras ansvarig för helt slumpmässiga följder av sitt agerande. Endast skador som varit möjliga att förutse ska således kunna föranleda ansvar.s. 583

17.Adekvanskravet brukar anses svårfångat. Därför är det viktigt att klarlägga att adekvansbedömningen utgör en objektiv bedömning. Det relevanta är således inte huruvida skadan utgjort en, för skadevållaren eller den skadelidande, förutsebar följd av viss handling eller underlåtenhet. Bedömaren utgörs i stället av en tänkt person med goda kunskaper inom det aktuella området (en fackman).s. 583

18.Adekvansbedömningen tar sikte på händelseförloppet från handling till skada. Bedömningen syftar till att lägga fast huruvida sagda händelseförlopp framstår som förutsebart eller inte. Händelseförloppet ska härvidlag beskrivas på ett tämligen översiktligt sätt. Detaljer i fråga om hur skada uppkom i det enskilda fallet inverkar inte på bedömningen. Det centrala är huruvida skadan på det hela taget är av sådant slag att den bort tas i beräkning.s. 583

19.En viktig fråga av allmän natur gäller slutligen adekvanskravets nivå. Hur pass förutsebar måste skadan egentligen vara för att adekvanskravet ska anses vara uppfyllt? Det är naturligtvis svårt att ge ett generellt svar på denna fråga utan att detta blir tämligen intetsägande. Icke desto mindre finns det skäl att i förevarande sammanhang lägga fast att adekvanskravet inte brukar upprätthållas med någon mera omfattande grad av stränghet. Tvärt om kan kravet sägas vara tämligen liberalt.s. 584

20.I förarbetena till EpizootiL framhålls att det naturliga sambandet mellan beslut och förlust blir svagare med tiden och så småningom når en punkt där sådant samband framstår som orimligt. Av allt att döma avses härmed att det gått så lång tid att sambandet till slut framstår som inadekvat. I mera konkret hänseende uttalas att det torde vara ovanligt att produktionsbortfall kan anses bero på ett myndighetsbeslut under längre tid än två år från det att de statliga ingreppen i verksamheten upphörde, men att undantag kan förekomma vad gäller exempelvis fiskodlingar. Vid sidan om kravet på adekvans uppställs enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer ett krav på att den inträffade skadan faller inom skyddsändamålet för den norm som genom den skadeståndsgrundande handlingen överträtts. För det fall att den överträdda normen utgörs av culparegeln i 2 kap. 1 § SkL lär skyddsändamålsläran emellertid knappast kunna medföra en begränsning av skadeståndsansvaret annat än i mycket speciella fall. Skälet härtill är att denna norm måste anses ha ett mycket omfattande skyddsändamål och att det således knappast förekommer skador som faller utanför. Större betydelse har skyddsändamålsläran av allt att döma när det gäller det allmännas skadeståndsansvar på grund av fel eller försummelse vid myndighetsutövning, eftersom det ibland kan vara tveksamt vad de olika handlingsregler som gäller för offentliga funktionärer egentligen har för ändamål.s. 584

21.På närmast motsvarande sätt skulle, vid tillämpning av 15 § EpizootiL, kunna aktualiseras frågan om huruvida en förlust som drabbat någon är av sådant slag som denna bestämmelse syftar till att ge skydd emot. Av lagförarbetena att döma har emellertid denna regel ett vittomfattande skyddssyfte. Syftet synes således inte vara begränsat till att ge skydd mot enbart förluster som uppkommer inom djuruppfödning och ett begränsat antal andra verksamheter som vanligen är föremål för beslut enligt lagen. Tvärt om synes syftet, i full enlighet med såväl ordalydelsen i 15 § som nyssnämnda förarbetsuttalanden, vara att ge skydd för var och en som drabbas av förlust till följd av beslut som fattas med stöd av lagen. Följaktligen kan skyddsändamålsläran knappast anses begränsa rätten till ersättning i annat än helt uppenbara fall, såsom exempelvis när ett krav på ersättning avser intäktsbortfall som uppkommit till följd av ett beslut som medfört att olaglig verksamhet, exempelvis olovlig jakt i Zonen, inte kunnat bedrivas. Enligt 16 § EpizootiL kan ersättning enligt 15 § jämkas om den skadelidande uppsåtligen eller genom vårdslöshet själv har medverkat till en i och för sig ersättningsgill kostnad eller förlust. Av lagförarbetena att döma tar denna jämkningsregel primärt sikte på situationer där den skadelidande uppsåtligen eller genom vårdslöshet bidragit till det sjukdomsutbrott som föranlett det beslut som medfört kostnad eller förlust och/eller till att förlänga den tid som ett sådant beslut äger giltighet.s. 585

22.En särskild typ av medverkan föreligger om den skadelidande, efter att en i och för sig ersättningsgill kostnad eller förlust uppstått, underlåter att begränsa eller rent av förvärrar denna. I princip synes inget hindra att jämkningsregeln i 16 § EpizootiL tillämpas i också sådana fall. Närmare till hands ligger emellertid att göra bruk av den allmänna skadeståndsrättsliga princip som mera direkt tar sikte på sådana situationer, och som innebär att den skadelidande är skyldig att begränsa verkningarna av uppkommen skada. Ifall den skadelidande inte gör vad som kan begäras av honom i detta avseende får denne själv bära ansvaret för vad som borde ha kunnat undvikas.s. 586

23.Skadebegränsningsplikten innebär emellertid inte att den skadelidande till varje pris ska begränsa omfattningen av uppkommen förlust. Snarare ska principen förstås så att den skadelidande är skyldig att göra vad som rimligen kan begäras i detta avseende. I fråga om vad som närmare bestämt krävs av den skadelidande kan vägledning sökas i hur en normal skadelidande i motsvarande situation skulle ha agerat om det stod klart för denne att någon ersättning för skadan inte skulle erhållas. Det kan emellertid inte krävas att den skadelidande i alla situationer omedelbart vidtar åtgärder. Ofta finns det tvärt om anledning att tillåta att den skadelidande under viss tid överväger sina handlingsalternativ. Det viktiga för bedömningen är dels de alternativ som förelåg för den skadelidande, dels i vilken utsträckning denne kände eller borde ha känt till dessa.s. 586

24.Eftersom de skadebegränsande åtgärderna vidtas i den skadeståndsskyldige partens intresse kan det bara krävas att den skadelidande tar begränsade risker. Åtgärder som är mycket kostsamma i förhållande till förväntad skada krävs typiskt sett inte heller. Däremot kan det exempelvis krävas att den skadelidande meddelar att han på grund av bristande ekonomiska resurser inte kan vidta en viss åtgärd och på så sätt bereder den skadeståndsskyldige möjlighet att vidta åtgärder.s. 586

25.Det är den skadeståndsskyldige som har bevisbördan för att den skadelidande hade kunnat vidta åtgärder som skulle ha begränsat skada och att den skadelidande borde ha insett att denna möjlighet förelåg. I enlighet med vad som redan framgått är emellertid de krav som ställs på den skadelidande tämligen modesta. Om det finns rimliga möjligheter att erhålla dispens från ett beslut som fattats med stöd av EpizootiL, torde det i regel kunna krävas att den skadelidande lämnar in en dispensansökan. Har detta inte skett och den skadelidande inte kan presentera någon godtagbar ursäkt, torde ersättningen kunna sättas ned med den del av förlusten som genom en dispensansökan hade kunnat undvikas. Mera vidlyftiga åtgärder krävs emellertid bara undantagsvis. Krav på omställning till annan verksamhet uppställs av allt att döma bara under mycket speciella förhållanden. Och för det fall att sådana förhållanden är för handen behöver omställningen, i full enlighet med vad som nyss framgått, på intet sätt genomföras med mindre än att den skadelidande givits rimlig tid för att utvärdera och överväga de olika handlingsalternativ som står till buds.s. 587

26.Slutligen ska i detta sammanhang nämnas att vidtagandet av åtgärder som syftar till att begränsa omfattningen av inträffad skada inte sällan medför kostnader. Att sådana kostnader kan ersättas med stöd av 15 § första stycket tredje punkten EpizootiL har framgått i avsnitt 3.2. Det krävs emellertid att den kostsamma åtgärden framstod som adekvat och därmed skälig när den vidtogs. Inte minst när det, som i förevarande sammanhang, är fråga om åtgärder i syfte att begränsa förlust till följd av produktionsbortfall, kan sådana kostnader vara av vitt skilda slag, såsom exempelvis kostnader för att motverka uppkomst av följdskador av olika slag, exempelvis på sedan tidigare avverkad skog som till följd av Beslutet inte kan föras ut från Zonen, kostnader för att säga upp eller permittera personal, kostnader för marknadsföring i syfte att skaffa nya uppdrag utanför Zonen samt i ovanligt förekommande fall, kostnader för omställning till annan verksamhet som kan bidra till att begränsa det intäktsbortfall som Beslutet medför.s. 587