Till de nämnda texterna hör bl.a. Lindskogs tillägg för egen del i NJA 2012 s. 535, där han förklarar sin syn på de högsta instansernas roll, Bengtsson, Bertil, Om Högsta domstolens nya skrivsätt, JT 2012–13 s. 743–753, Ramberg, Christina, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, Stockholm 2017, temahäften i SvJT 2017 häfte 10 och 2022 häfte 5. En litteraturöversikt finns också: Sternberg, Sofia, Litteratur om HD som prejudikatinstans, SvJT 2022 s. 605–612 (607 ff.). Ett av de nyare bidragen är Kieri, Oskar, Obiter dicta i tvistemål och prejudikatbundenhet – att bestämma prejudikatets gränser genom processuella regler, JP 2022 nr 1 s. 105–126 med talrika hänvisningar. Nyast: Jarnesand, Marie, Högsta domstolen och enhetligheten – om enhetlighetsargumentets betydelse för prejudikatprocessen, Stockholm 2023, se bl.a. s. 315 ff. och 319 ff.
Hänvisas från p. 9 (s. 438)
9.Med HD:s valda väg påverkas inte heller garantiuttalandet. Det kan uppfattas som positivt och bidra till förutsebarhet. Målet innebär en konkretisering, en illustration, men i övrigt förblir sakerna som de är – eller åtminstone ser det ut så. Strax ska jag redogöra för varför det bara ser ut så och det har med garantiuttalandet att göra, vilket jag inte är positiv till. Vad gäller då avseende tidsgränserna efter HD-beslutet? Svaret på den frågan är beroende av hur man tolkar moderna HD-avgöranden. Om prejudikattolkning, ratio decidendi och obiter dicta har det under det senaste dryga decenniet skrivits mycket. Det hänger i hög grad samman med HD:s ändrade doms krivningsstil. I litteraturen har det behandlats under rubriken ”HD:s domskrivning efter 2011”. Till den ändrade stilen hör en övergång från s.k. vävda till uppdelade domskäl, men också mer omfattande domskäl; det har med avseende på det sista talats om läroboksdomskäl. Idag är domskälen uppdelade, men övergången skedde gradvis och påverkades bl.a. av vem som var referent i målet. Den frågan ska inte fördjupas mer än nödvändigt, utan min kommentar är huvudsakligen inriktad på de uppdelade domskälen.s. 438