Stycket

2.Tingsrätten menade, med hänvisning till fallet NJA 1982 s. 691 (se nedan), att det krävdes särskilda skäl att inte låta köpebrevet gälla framför köpekontraktet och ansåg inte att RJ hade kunnat styrka att parterna avtalat att något område av fastigheten inte skulle ingå i köpet. Käromålet ogillades. I hovrätten anslöt man sig till tingsrättens uppfattning att köpebrevet normalt anses ha försteg framför köpekontraktet som bevis för parternas slutliga avtal. Då parterna lämnat olika uppgifter om vilka diskussioner som föregått köpet och ingen uppgift om avstyckning nämns i köpekontraktet, anser hovrätten att RN inte kunnat visa på någon gemensam partsavsikt som skulle ha varit en annan än den som framgår av köpebrevet. Hovrätten fastställde – med två skiljaktiga vilka resonerade mer i linje med vad HD senare kom att göra – tingsrättens dom. I Högsta domstolen fokuserar man i domskälen på vad avtalstolkning syftar till, nämligen att utröna vad parterna gemensamt har avsett med avtalet. Kontraktet, menar HD, får normalt anses som ett uttryck för parternas gemensamma avsikt, och köpebrevets främsta funktion är att utgöra ett avslut på köpet. Det är således köpekontraktet som ska utgöra grund för bedömning av avtalsinnehållet (tvärt emot 1982 års fall). Köpekontraktet avser en del av fastigheten och ingen omständighet som tyder på att parterna har ändrat sin överenskommelse efter köpekontraktets upprättande har enligt HD kommit fram. HD fastställer att RN således har bättre rätt till den på kartskissen markerade delen av fastigheten, i enlighet med köpekontraktet som ansågs innehålla parternas gemensamma avsikt.s. 389