Se åtminstone NJA 1955 s. 89 II, NJA 1990 s. 75, NJA 2011 s. 548, NJA 2011 s. 576, NJA 2014 s. 3 och NJA 2016 s. 945. att lägga en reparationskostnad om 3,8 miljoner kronor till grund för skadeståndet.89 Hovrätten nedsatte dock skadeståndet för denna kostnad med femton procent (577 189 kronor). Hovrätten hänvisade till principen om compensatio lucri cum damno och den ökning av byggnadens värde som bedömdes ha uppkommit genom reparationen.90 Högsta domstolen fastställde hovrättens dom, men fördelsavdraget blev inte föremål för prövning i Högsta domstolen. Ändamålsenligheten av hovrättens fördelsavdrag kan diskuteras. Hovrätten prioriterade skadevållarens intresse framom skadelidandes intresse att utan eget kapitaltillskott – dvs. utan egen kostnad – kunna genomföra en reparation som ansågs vara nödvändig med hänsyn till skadelidandes praktiska handlingsalternativ.91 Hovrättens bedömning i NJA 2016 s. 945 kunde även relateras till exempelvis det ovan behandlade NJA 2011 s. 548 – låt vara att fallet inte gäller skadestånd – där något avdrag inte gjordes då en praktiskt nödvändig reparation medförde en i vart fall inte obetydlig standardhöjning.92
Hänvisas från p. 6 (s. 827)
1.Köparens rätt till avhjälpandeersättning enligt exempelvis 34 § 3 momentet köplagen är ett specialstadgande om strikt skadeståndsansvar. Stadgandet syftar till att ”garantera en rätt för köparen till ersättning för kostnader på grund av avhjälpande också i sådana undantagsfall, där säljaren har underlåtit att avhjälpa felet, men köparen inte har rätt till skadestånd enligt 40 §”, dvs. enligt regeln om kontrollansvar vid fel i varan. Det är emellertid svårt att tänka sig praktiska situationer där säljaren kan undgå skadestånd för fel i en avlämnad vara enligt förutsättningarna för det strikta kontrollansvaret.s. 822
2.Med avvikelse från CISG ersätts visserligen endast direkta förluster enligt kontrollansvaret i köplagen (40 § 2 mom., jfr 27 § 3 mom. om dröjsmål). Skadestånd för köparens alla förluster – direkt och indirekta – förutsätter enligt köplagen vårdslöshet på säljarens sida eller att varan vid köpet avvek från det som säljaren särskilt har utfäst (40 § 3 mom.). Differentieringen mellan direkt och indirekt förlust (67 §) är oerhört komplicerad och allmänt kritiserad. Utan att gå in på detaljer måste dock köparens kostnader för att avhjälpa ett fel i varan i allmänhet betraktas som en sådan direkt förlust som kontrollansvaret tillämpas på. Tolkningen stöds förutom av motiven till köplagen av litteraturen och rättsfallet HD 2009:89. Näringsidkares skadeståndsansvar enligt konsumentskyddslagen och lagen om bostadsköp följer – med vissa diskrepanser utan större betydelse för frågeställningen i denna artikel – samma mönster som köplagen. Vid bostäder som säljs av andra än näringsidkare gäller enligt lagen om bostadsköp däremot ett presumtionsansvar. Även vid fastighetsköp uppställer jordabalken ett presumtionsansvar. Men också enligt jordabalken gäller att näringsidkare har ett rent strikt skadeståndsansvar för behövliga reparationskostnader vid fel i en fastighet som sålts till en konsument som bostad eller fritidsbostad.s. 823
3.Med undantag för vissa bostads- och fastighetsköp är med andra ord skadeståndsansvaret för avhjälpningskostnader oberoende av vårdslöshet. Det gäller oavsett om yrkandet grundas på särskilda regler om avhjälpandeersättning eller på allmänna skadeståndsregler. Gemensamt är vidare att köplagstiftningen innehåller få bestämmelser om skadeståndets närmare beräkning. Ger regleringen inte någon närmare vägledning får man falla tillbaka på allmänna principer. Det är inte klart hur man enligt den köprättsliga skadeståndsregleringen ska ställa sig till ett fördelsavdrag vid krav baserade på kostnaderna för avhjälpande av fel. Principerna om berikandeförbud, inklusive compensatio lucri cum damno, samt återbäring av obehörig vinst har dock utvecklats med stark fokus på utomkontraktuella förhållanden. Det kan därför te sig lockande att hantera frågan om fördelsavdrag inom kontrakt genom att söka vägledning i utomkontraktuellt skadeståndsansvar vid sakskada. Av exempelvis den finska skadeståndslagen (412/1974) framgår dock endast att vid sakskada ”skall ersättas kostnaderna för reparation av saken” (5 kap. 5 §). Någon närmare vägledning ges inte. Till detta kommer att sakskador ofta ersätts på basis av försäkringsavtal. Då får försäkringsvillkoren och stadgandena i lagen om försäkringsavtal (543/1994) avsevärd betydelse, vilket försvårar mera allmänna konklusioner. Här behövs ingen mera utförlig redogörelse för de allmänna principer som utvecklats om skadeståndsberäkning vid sakskada. En utgångspunkt är dock att skadestånd utgår med det mindre av antingen kostnaden för reparation eller egendomens värdeminskning. Denna utgångspunkt uppbärs av skadebegränsningshänsyn. Särskilda skäl bör dock kunna medföra att reparationskostnaden ersätts även om den överstiger värdeminskningen. Inom kontrakt får det även anses vara klart att skäligheten av kostnaden för avhjälpande av fel på liknande sätt får vägas mot minskningen av egendomens värde på grund av felet. Mycket beror dock på vad som i det enskilda fallet bedöms som en försvarlig kostnad.s. 824
4.Frågan är då hur man ska ställa sig till nytt för gammalt-problematiken om det anses skäligt att lägga reparationskostnaderna till grund för skadeståndsberäkningen enligt det anförda. I utomkontraktuella förhållanden har ett fördelsavdrag särskilt diskuterats utifrån principen om compensatio lucri cum damno. Litteraturen har dock inte gett uttryck för någon helt enhetlig tolkning, även om det godtagits att ett fördelsavdrag i princip ska göras. Utan att gå in på detaljer förefaller emellertid de flesta bedömare utgå från en skadelidarvänlig tolkning så att tröskeln för ett fördelsavdrag bör bli förhållandevis hög. Det sägs att endast mera påtagliga eller klara fördelar bör beaktas, eller att reparationen eller återanskaffningen (jämför omleverans) bör ha medfört att egendomen förbättrats betydligt jämfört med dess skick innan skadan. Men det finns även mera kategoriska om än kortfattade uttalanden till stöd för ett fördelsavdrag. I den nordiska diskussionen har emellertid lämpligheten av ett fördelsavdrag också ifrågasatts med hänsyn till skadelidarintresset och restitutionsbehovet. Det har även framhållits att det finns anledning att göra en åtskillnad mellan olika typer av fördelar.s. 826
5.Från finsk rättspraxis om utomkontraktuellt ansvar har HD 1955 II 78 och HD 1990:78 anförts som exempel på att ett fördelsavdrag ska göras. Det märks dock att det i båda fallen var fråga om till synes mera påtagliga fördelar för skadelidande genom reparation eller återanskaffning. De outvecklade referaten och domskälen ger emellertid inte stöd för helt säkra slutsatser. Fallen kan möjligen även förklaras av skadebegränsningshänsyn. Man finner även en mängd rättsfall där skadestånd för reparationskostnaden uppenbarligen inte reducerats med något fördelsavdrag, dock utan att det av referaten framgår om skadevållaren yrkat på ett sådant avdrag. Det torde ankomma på skadevållaren att både yrka på fördelsavdrag och att bevisa den ekonomiska betydelsen av fördelen.s. 826
6.Som jämförelse kan nämnas att rättspraxis i exempelvis Sverige ger stöd för att olika slag av reparationskostnader kan bli föremål för ett fördelsavdrag. Avdraget knyts till den värdeökning som anses ha uppkommit genom reparationen. Jag ska inte närmare uppehålla mig vid en diskussion om skadeståndsansvaret utom kontrakt. Frågan är emellertid vilka implikationer fördelsavdrag i utomkontraktuella förhållanden kan föranleda med tanke på skadeståndsansvaret inom kontrakt, särskilt köp. Mitt svar på den frågan blir, att köprättsliga regler, det köprättsliga systemet, eller grundläggande kontraktuella utgångspunkter inte bör överskuggas av allmänna principer om compensatio lucri cum damno (eller obehörig vinst).s. 827
7.Det är inte minst en skillnad mellan skadevållande utom kontrakt och en avtalsparts befogade förväntningar. Som ovan (avsnitt 2.2) framgått bör skyldigheten att avhjälpa felet utan kostnad för köparen länkas till köparens befogade förväntningar enligt köpeavtalet. Ett avhjälpande som är nödvändigt i praktiskt, tekniskt, juridiskt eller annat avseende för att tillgodose dessa förväntningar kan medföra även fördelar för köparen, utan att det för den skull inverkar på skyldigheten att avhjälpa fel. Men skyldigheten att avhjälpa fel sträcker sig inte heller längre än till de förväntningar som är befogade. Frågan om vad som är en befogad förväntning beror i sista hand på avtalstolkning. Och även om en förväntning i sig är befogad kan avhjälpningskostnaden vara oskäligt hög i förhållande till bland annat minskningen av egendomens värde på grund av felet.s. 828
8.I exempelvis 34 § 3 momentet köplagen knyts köparens subsidiära rätt till avhjälpandeersättning som en självständig skadeståndspåföljd direkt till förutsättningarna för säljarens skyldighet att avhjälpa fel enligt 34 § 1 momentet ”Om säljaren inte fullgör sin skyldighet att avhjälpa felet,” har köparen rätt till ersättning för sina kostnader för att avhjälpa felet, förutsatt att kostnaderna även i övrigt är ”försvarliga”. Till den del köparens åtgärder för att avhjälpa felet har varit nödvändiga med tanke på köparens befogade förväntningar, ska alltså enligt denna tolkning kostnaderna för åtgärderna ersättas av säljaren utan avdrag för eventuella fördelar som avhjälpandet kan ha medfört för köparen. Det finns knappast något bärande skäl för att se annorlunda på saken om köparen istället kräver skadestånd för avhjälpningskostnaden enligt köplagens allmänna skadeståndsregler. I en systematisk tolkning får lagstiftaren anses ha generellt tagit ställning till skadeståndsberäkningen vid köp genom reglerna om avhjälpandeersättning, som i sin tur knyts till skyldigheten att avhjälpa fel. En annan sak är att skäligheten av en i och för sig nödvändig åtgärd för avhjälpande av fel även vid avhjälpandeersättning eller allmänt skadestånd får vägas mot värdeminskningen på grund av felet.s. 829
9.En praktiskt sett viktig betydelse av avhjälpningsskyldigheten – den i praktiken kanske viktigaste betydelsen – blir med andra ord att stadgandena härom blir indirekt styrande också för skadeståndsberäkningen. Något förenklat kunde sägas att nytt för gammalt-problematiken i utomkontraktuella förhållanden behandlas utifrån principen om compensatio lucri cum damno, men inom kontrakt utifrån avtalspartens befogade förväntningar och principerna för avtalstolkning. Någon kunde kanske vara benägen att hävda, att kontraktuella regler om skyldigheten att avhjälpa fel i sig ger uttryck för principen om compensatio lucri cum damno. Men jag anser att det vore missvisande. Slutresultatet inom och utom kontrakt kan visserligen bli ensartat, men behöver inte bli det. Det är svårt att säga något mera bestämt; den närmare tolkningen blir beroende av omständigheterna in casu och inställningen i rättspraxis.s. 829