1.Olika slags forensiska bevis utgör utan tvekan ett av de viktigaste bevismedlen i dagens brottmålsprocesser. De tas fram av specialister på olika vetenskapsoch teknikområden, i high-tech laboratorier, och framförs i domstolar medelst kompetenta sakkunniga. Ändå visar forskningen från s.k. Innocence Projects vid amerikanska universitet att bristande eller felaktig forensisk bevisning har varit en bidragande orsak i 45 % av alla fällande brottmålsdomar som kunnat motbevisas på grund av nya DNA-tester och i 24 % av alla felaktigt fällande domar som motbevisats på annat sätt. Hur kommer det sig?s. 544
2.Undersökningar efter orsaker till dessa förvånansvärt höga siffror har lett till upptäckten att många forensiska analys- och/eller testmetoder inte kan repeteras eller reproduceras med samma resultat oberoende av vem som använder metoden i fråga, och att de därmed saknar vetenskaplig validitet. Bevis som tagits fram genom sådana metoder har inget bevisvärde över huvud taget. Exempel på dessa är bitmärkes- och hårjämförelser men även vissa blodspårs- och vapenanalyser samt brandorsaksutredningar. Även många vetenskapligt valida forensiska metoders felmarginaler har visat sig vara mycket större än vad som tidigare antagits, innebärande att bevisvärdet inte är så starkt som tidigare antagits. Endast DNA-analyser när DNA från en person jämförs med olika individer (single-source sample) och när DNA från max två individer, varav en är känd, jämförs med varandra (simple-mixture sample) är vetenskapligt tillförlitliga. Trots detta kan analysresultaten även i dessa fall bli felaktiga på grund av kontamination eller misstag i tolkningen eller rapporteringen. Analys och tolkning av prov som innehåller DNA från fler än två personer (complex-mixture sample) är oerhört komplicerat, vilket ökar felmarginalen än mer. Analysresultat kan även variera mellan olika laboratorier och enskilda laboranter när de använder olika metoder eller rutiner.s. 544
3.En mycket viktig riskfaktor som kan leda till misstag vid tolkningar av även DNA-analysresultat utgörs av fallkontextuell information från polisen, media, eller kollegor eftersom sådan information har visat sig orsaka konfirmeringsbias och leda till att testresultaten tolkas på ett sätt som är förenligt med informationen, trots att det objektivt betraktat även skulle finnas alternativa tolkningssätt. Särskilt information om att den misstänkte har erkänt, att ett vittne har identifierat den misstänkte eller att polisen tror på att den misstänkte är skyldig har visat sig påverka hur forensiska experter analyserar t.ex. fingeravtryck och DNA. Feltolkningar görs dessutom inte enbart av människor, då även datoriserade DNA-analyser har visat sig vara osäkra så fort som bevismaterialet innehåller små mängder DNA från två eller flera personer.s. 545
4.I Sverige bedrivs laboratorieverksamhet vid både NFC och Rättsmedicinalverket. NFC:s uppgift är att som opartiskt expertorgan utföra undersökningar i brottmål åt rättsväsendets myndigheter med ansvar för enhetlig och kvalitetssäkrad forensisk process inom hela Polismyndigheten som omfattar laborativ verksamhet, kriminalteknik och it-forensik. Införandet av NFC som en del av Polismyndigheten år 2015 skedde under den explicita förutsättningen att forensiska undersökningar, analyser och jämförelser skulle hanteras helt separat från annat brottsutredningsarbete. I verkligheten har samarbetet förtätats allt mer sedan sammanförandet. I dag deltar NFC:s personal aktivt i förundersökningsledares beslut om vilka undersökningar som ska beställas och vilket material som bör undersökas, bl.a. baserat på information om tid och plats för brottet, beskrivning av händelsen, vilka som är inblandade parter och deras respektive inställning till gärningen, vittnesuppgifter m.m. Samarbetet mellan förundersökningar, lokala forensiska stationer och NFC har nyligen i Tidningen Kriminalteknik beskrivits som ”en triangel där det går dubbelriktade pilar mellan alla”.s. 546
5.När fallkontextuell information som överförs mellan brottsutredare och personalen på NFC går utöver vad som är strikt nödvändigt ur ett rent vetenskapligt och tekniskt perspektiv skapas en betydande risk för konfirmeringsbias och därmed för snedvridna tolkningar av analysresultat på det sättet som forskningen kunnat påvisa. Uppgift om exakt vilken bakgrundsinformation som NFC:s analytiker har haft tillgång till brukar dock helt saknas i NFC:s utlåtanden. Riskerna för ev. bias-effekter är då lätta att förbise när bevisningen senare analyseras och bedöms av åklagare, försvarsadvokater och domstolar. Ouppmärksammat brukar också bli att NFC:s analyser i regel grundas på en viss förutbestämd hypotes som jämförs med en alternativ hypotes, vilka båda formuleras utifrån den information som analytikerna fått från polisen i kombination med analytikerns egen ”forensiska erfarenhet”. NFC:s alternativa hypoteser ställs vid ett relativt tidigt stadium under en förundersökning och kan därför visa sig mindre relevanta vid en rättegång, när informationsunderlaget vanligen är mer omfattande. En tolkning av ett analysresultat förlorar emellertid sin tillförlitlighet om den grundats på felaktigt eller bristfälligt informationsunderlag, eller om den alternativa hypotesen inte överensstämmer med försvarets hypotes som ju vanligtvis kommer att presenteras först senare, under huvudförhandlingen. Hypotestestandet är dessutom särskilt riskfyllt när det görs på aktivitetsnivå, t.ex. när NFC uttalar sig om hur ett brottsoffers DNA har överförts till den misstänkte. Upprättande av alternativa hypoteser och NFC:s sätt att formulera sådana har också, på goda skäl, kritiserats.s. 546
6.Exakt vilka vetenskapliga och tekniska metoder som NFC använt vid sina analyser framgår inte i deras expertutlåtanden men viss information kan fås från NFC:s faktablad, fallspecifika arbetsblad och ytterst genom att ta kontakt med den laborant som varit ansvarig för analysen. Generellt gäller naturligtvis att NFC använder adekvata och tidsenliga kriminaltekniska metoder, även om det ibland sker med viss fördröjning jämfört med andra länder. Ett exempel på det sist nämnda är att NFC först i maj 2022 tog i bruk programvaran DNAxs som möjliggör analyser av bland-DNA och små mängder av DNA som varit rutin i t.ex. Holland sedan 2017. Emellertid har NFC inte tydligt informerat om att sådana DNA-analyser skulle varit möjliga men att de själva tillämpat ett s.k. gränsvärde under vilket de inte gör DNA-analyser. Formuleringarna ”DNA som kan jämföras mot person kunde inte påvisas” eller ”DNA påvisades. Resultatet kan dock inte utvärderas för jämförelse mot person på grund av dess komplexitet” i NFC:s tidigare resultatredovisningar har därför av poliser, åklagare, försvarsadvokater och domare tolkats som om DNA-profiler inte alls kunnat tas fram. Att en sådan tolkning var ett missförstånd blev mer allmänt känt först i samband med avslöjandet om de bevarade proverna hos NFC hösten 2020. NFC tillämpar gränsvärde-kriteriet än idag, men har under våren 2022 förtydligat sina formuleringar för att förebygga ev. missförstånd. Det är således fortfarande helt tänkbart att en DNA-profil skulle kunna tas fram från ett NDA-prov som har hamnat under det gränsvärde som tillämpas hos NFC.s. 547
7.En betydande felkälla förknippad med forensiska undersökningar i Sverige är att NFC i regel endast undersöker ett urval av det utskickade materialet. Urval baseras på forensisk erfarenhet samt på den information som polisen och åklagaren lämnat till NFC. T.ex. kan en DNA-undersökning initialt begränsas till ett eller några få föremål, och vidare på ett specifikt område eller ställe på enskilda föremål. Om DNA från en misstänkt då erhålls, kan en undersökning av ytterligare föremål eller flera ställen på ett och samma föremål te sig onödigt, och som slöseri av begränsade resurser. Hos NFC görs också urval av metoder, vilket kan leda till att adekvat metod inte alls används. Att en adekvat metod inte tillämpas kan dock även bero på att utredare som beställer undersökningar från NFC saknar tillräcklig kännedom om tillgängliga metoder, då NFC:s metodbeskrivningar och koder har visat sig vara svåra att begripa utan specialistkunskaper. Därutöver gör NFC specialanalyser, t.ex. mitokondrie-DNA, LCN (low copy number) och Y-kromosomal DNA-analyser endast i grova brottmål, och även då endast under vissa förutsättningar. Anmärkas kan att MtDNA lämpar sig särskilt bra då mängden av DNA är mycket liten. MtDNA är en tillförlitlig uteslutningsbevis och utgör därför den potentiellt bästa tänkbara bevisningen för försvarssidan.s. 548
8.Också rättsmedicinska utlåtanden är mycket vanliga i brottmål med i regel högt bevisvärde. Men även rättsmedicinska diagnoser kan brista i vetenskaplig validitet. Ett tydligt exempel i Sverige är diagnostiken bakom den s.k. Shaken Baby Syndrome som fram till 2014 godtogs som fullgott bevis för skakvåld. I NJA 2014 s. 699 fastställde HD att enbart förekomsten av den s.k. triaden i sig inte räcker till för att dra en sådan slutsats utan även stödbevisning krävs. Statens Beredning för Medicinsk och Social Utvärdering gjorde sedan en systematisk granskning av skakvåldsdiagnostikens vetenskaplighet och kom fram till att det finns otillräckligt vetenskapligt underlag för att bedöma den diagnostiska träffsäkerheten av triaden för att identifiera skakvåld, då både kliniska diagnoser och forskningen bakom den hade grundats på ett cirkelresonemang. Men skakvåldsdiagnostiken används än idag som bevisning i våra domstolar och skapar därför en risk för felaktigt fällande domar, särskilt om stödbevisningen, t.ex. en vittnesutsaga, inte är oberoende av diagnosen.s. 548
9.Att en hel medicinsk diagnostik visar sig sakna vetenskaplig grund är lyckligtvis sällsynt men det händer att enskilda diagnoser kan bli fel, t.ex. om rättsläkaren förhåller sig partiskt eller selektivt till den vetenskapliga litteraturen. Så var det t.ex. i ett resningsfall, i vilket en person i en tidigare rättegång hade dömts för att ha dränkt en man i ett badkar. I den nya rättegången upptäcktes att den tidigare ansvariga rättsläkaren inte haft kännedom om all forskning som var relevant för att kunna fastställa om offret drunknat eller inte. Att enskilda experter inte beaktat alla relevanta vetenskapliga studier riskerar att förbli oupptäckt eftersom det idag saknas krav på att rättsmedicinska utlåtanden måste innehålla hänvisningar till den vetenskapliga litteraturen som ligger till grund för analysen. Tilläggas kan att också rättsläkare får information om händelser om och kring brottet från polisen, vilket medför att risken för konfirmeringsbias är överhängande, särskilt eftersom det även i rättsmedicinska bedömningar alltid finns inslag av subjektiva tolkningar. Det kan handla om slutsatser som kan dras av specifika men särskilt s.k. ospecifika, fynd, då något entydigt orsakssamband inte låter sig göras endast på grund av fyndet i sig.s. 549
10.Felkällor, brister och felaktigheter i forensisk bevisning blir sällan upptäckta eller ens undersökta inför eller under en rättegång. Den naturliga orsaken är att åklagare och domare saknar de kunskaper som behövs för att bedöma vetenskaplig validitet och felmarginaler. En mer grundlig granskning äger ytterst sällan rum ens genom försvarets försorg, då också försvarsadvokater saknar tillräcklig vetenskaplig kompetens och sällan har ekonomiska möjligheter att anlita en egen expert. I brist på tillräckliga kunskaper hos rättsliga aktörer grundas bedömningarna på det förtroende som den forensiska laboratorieverksamheten, laboranterna och rättsläkare generellt sett åtnjuter. Till förtroendet bidrar även ackrediteringar av både metoder och laboratorier, ISO/IEC 17020:2012 och ISO/IEC 17025:2017, till vilka såväl NFC som andra laboratorier själva i sina egna utlåtanden regelmässigt hänvisar. Men ackrediteringar grundas endast på en översiktlig granskning av laboratoriverksamheten och kan inte utgöra en garanti eller absolut skydd mot ev. brister eller felaktigheter. Laboratorieackrediteringar innehåller klausuler, såsom att laboratorier måste vidta olika åtgärder för att kunna försäkra sig om objektivt och tillförlitligt arbetssätt t.ex. genom att höja analytikers medvetenhet om risker för olika bias. Dock visar internationell forskning att enbart medvetenheten om riskerna inte är tillräcklig. Ackrediteringar avhjälper nämligen inte de risker som följer av att laboranter och rättsläkare får kännedom om fallkontextuell information från polisen, media, brottsoffer m.m. De avhjälper ej heller de brister som följer av att laboratorier av rent ekonomiska och/eller arbetsekonomiska och tidsmässiga skäl tvingas att göra urval av material som undersöks och av metoder som används.s. 549
11.Felkällorna i samband med forensisk bevisning är ofta flera i ett och samma fall och kan aktiveras både oberoende från varandra men också samverka med varandra. I efterhand kan det vara helt omöjligt att klarlägga vad exakt som orsakat felaktigheterna och de kan inte enbart, och inte ens oftast, uppdagas genom helt nya vetenskapliga rön som tillkommit efter en lagakraftvunnen dom. De upptäcks mycket oftare genom en noggrann granskning av de gamla analyserna och/eller nytt testande och nya men bättre och mer noggranna analyser av det gamla bevismaterialet och/eller rättsmedicinska utlåtanden, där hänsyn tas till vilken information som legat till grund för genomförda urval, metoder och resultattolkningar. Det kan då visa sig att relevant material inte alls har testats eller inte testats på alla relevanta ställen, eller att tidigare tester och analyser kan ha grundats på otillförlitliga metoder, eller påverkats av bristfällig eller otillräcklig information eller vetenskaplig kunskap m.m. Det kan också visa sig att nya och bättre kriminaltekniska metoder som skulle kunna bringa klarhet i något som tidigare blivit oklart eller fel har utvecklats efter den tidigare förundersökningen.s. 550
12.En kritisk granskning av forensisk bevisning efteråt är givetvis viktig för utvecklingen av forensiska vetenskaper i sig men rättsligt relevanta är de endast om granskningen kan leda till nya omständigheter som kan användas i kalla fall eller i resningssyfte.s. 550