För en redogörelse för material som inspirationskälla, se Rottenberg, M., Högsta domstolens användning av nordisk rätt i obligationsrättsliga referat ur ett rättskälleperspektiv. Examensarbete vid Juristprogrammet, Lunds universitet, s. 12 f., 2021. När det gäller bestämmelser i DCFR kan dessa, som HD har konstaterat i bl.a. NJA 2009 s. 672, tjäna som vägledning och jämförelseunderlag vid prövning av frågor om olika avtalsförhållanden. Återförsäljaren kan dock inte, när motsvarande reglering helt saknas i svensk rätt, grunda ett anspråk på goodwillersättning direkt på bestämmelsen i DCFR.59
Hänvisas från p. 22 (s. 50)
22.Intressant i målet är att domstolen nämner Draft Common Frame of Reference (DCFR). DCFR är också en gemensam nämnare hos sju av de nio rättsfall som denna artikel handlar om. Munukka menade att fallet innebar att ”svensk förmögenhetsrätt nu svart på vitt utökats med en ny rättskälla”. Men kan man verkligen dra denna slutsats av rättsfallet? Domstolen hänvisar till DCFR och säger att detta innehåller rekommendationer i fråga om icke tidsbestämda avtal om handelsagentur, franchising och återförsäljning. Efter detta skriver den att med hänsyn till det anförda och trots innehållet i 1989 års fall bör en part som säger upp ett återförsäljaravtal iaktta skälig uppsägningstid. Men detta är inte samma sak som att DCFR därmed räknas som en rättskälla. Däremot använder domstolen som en del av sin diskretionära beslutskompetens eller rättsbildningskompetens material som inte räknas som en rättskälla som inspiration för att konstruera en ny regel. Som inspiration är domstolen inte begränsad till ett visst material, och att den låter sig vägledas av ett visst material är inte samma sak som att domstolen är bunden av materialet. I stället används det på det sätt som Samuelsson har påpekat, att användningen av DCFR görs genom att det fogas en parentetisk, jämförande hänvisning till ett ställe i DCFR som tycks bekräfta det mönster, den regel som Högsta domstolen etablerar. Så gjorde också domstolen i 2017 års fall, där man nämner DCFR men omnämnandet saknar betydelse.s. 50