Jfr dock F. Madsen (JT 2021–22) s. 745, Danielsson (2010) s. 83, S. Lindskog (JT 1993–94) s. 830 vid och under not 15 samt densamme (2020) s. 244 vid not 961. Under not 961 uttalar Lindskog dock att det mot bakgrund av Svenska Kredit NJA 2003 s. 3 är oklart om Högsta domstolen avsett att ge uttryck för någon uppfattning om konkursgäldenärens bundenhet i det aktuella hänseendet.
Hänvisas från p. 9 (s. 172)
9.Men domskälen behöver inte uppfattas på detta sätt. Enligt lydelsen omfattade den aktuella skiljeklausulen inte bara tvister rörande återbäringsanspråk, utan även andra frågor. Det innebär att den kan ha omfattat både förlikningsbara och icke förlikningsbara frågor. I den mån den omfattade förlikningsbara frågor skulle den också vara bindande inte bara mellan de ursprungliga parterna utan även för konkursboet. Av samma skäl går det enligt min uppfattning inte heller att dra några slutsatser av att Högsta domstolen betecknade skiljeklausulen som ”gällande” för bolaget. Det är viktigt att hålla isär (a) frågan om ett giltigt skiljeavtal ingåtts, (b) vilka frågor skiljeavtalet omfattar och (c) vilka av dessa frågor som är respektive inte är skiljedomsmässiga. Den som betecknar en skilje klausul som ”gällande” för ett visst rättssubjekt kanske bara menar att den grundar sig på ett giltigt skiljeavtal och att åtminstone vissa av de frågor som skiljeavtalet omfattar är förlikningsbara.s. 172