Viktiga och i ett svenskt perspektiv säregna undantag följer av EU-rätten. Enligt denna ska domstolar självmant pröva bl.a. om standardvillkor i konsumentavtal är oskäliga enligt rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 (”avtalsvillkorsdirektivet”). Om villkoren är oskäliga är de ogiltiga och får inte jämkas; jfr den mer flexibla 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (”AvtL”). Ogiltighetsfrågan är till synes inte förlikningsbar i vanlig mening, men domstolen ska självmant uppmärksamma konsumenten på den och då har konsumenten möjligheten att – sålunda genom en processhandling som baserar sig på ett informerat val – förändra rättslig status på villkoret (från ogiltigt till giltigt). Se bl.a. de förenade målen C-240/98 och C-244/98, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores, EU:C:2000:346, p. 28, mål C-168/05, Mostaza Claro, EU:C:2006:675, p. 38–39; mål C-243/08 Pannon GSM, EU:C:2009:350, p. 32–33, mål C-137/08, VB Pénzügyi Lízing, EU:C:2010:659, p. 49, mål C-618/10, Banco Español de Crédito, EU:C:2012:349, p. 42–43, mål C-600/19, Ibercaja banco, EU:C:2022:394 p. 36–37 och de förenade målen C-693/19 och C-831/19, SPV Project 1503 mfl., EU:C:2022:395, p. 53. EU-rätten kan även i övrigt medföra speciella inskränkningar av den processuella dispositionsprincipen. Se t.ex. C-30/19, Braathens Regional Aviation, EU:C:2021:269 och Flygbolagets medgivande NJA 2021 s. 1093 samt Högsta domstolens till detta beslut bifogade särskilda yttrande med en uppmaning till lagstiftaren att agera. Frågorna diskuteras av J. Hettne, Processuell autonomi eller harmoni? Om EU-rättens påverkan på den svenska civilprocessen (2020), Tvistlösning inom affärsrätten, s. 245 ff.
Hänvisas från p. 9 (s. 163)
9.Den kommersiella avtalsrätten består huvudsakligen av regler som är förhandsdispositiva (grupp 1). Avtalsrättsliga regler som syftar till att skydda någon av parterna mot ett potentiellt övertag hos medkontrahenten eller mot illojalt beteende på medkontrahentens sida är ofta förhandstvingande men efterhandsdispositiva (grupp 3). Tanken är då att möjliggöra avtalsfrihet, men bara när regelns rättigheter har aktualiserats så att den skyddade parten har bättre möjligheter att överblicka konsekvenserna av ett avvikande avtal eller en ensidig eftergift. Konsumenträttens avtalstyper är ett exempel. De består till stora delar av regler som är efterhandsdispositiva trots att de är förhandstvingande till konsumentens förmån. Men till grupp 3 hör även andra regler, bland annat de flesta ogiltighetsregler. Två parter kan inte ingå ett bindande avtal om att framtida avtal mellan dem inte ska vara ogiltiga även om en ogiltighetsgrund med avseende på det framtida avtalet skulle komma att föreligga. Om och när en ogiltighetsgrund inträffar kan den däremot ofta sättas ur spel genom avtal eller redan genom en ensidig rättshandling av den part som skyddas av ogiltighetsregeln. I grupp 2, slutligen, finns regler som bärs upp av ändamålet att skydda ett intresse hos någon annan än de personer som regeln adresserar. Det externa skyddsintresset kan handla om ett allmänintresse eller enskilda intressen. Här handlar det om en strävan efter att motverka att avtal medför oönskade effekter för andra än parterna (negativa externaliteter). Ett exempel är att frågan om något är förlikningsbart även är efterhandstvingande. Parterna kan inte genom avtal åstadkomma att en annan fråga, som enligt gällande rätt inte är förlikningsbar, blir förlikningsbar. Ett annat och i sammanhanget närliggande exempel är att den ogiltighetsregel som återbäringsansvaret enligt 17 kap. 6 § ABL bygger på är efterhandstvingande (se avsnitt 4).s. 163