Stycket

5.För att återknyta till nyss nämnd praxis, som också HD hänvisar till, och vilken innebär att en hyresgäst som lämnat vilseledande uppgifter i samband med att hyresavtalet ingicks kan leda till att besittningsskyddet bryts, förefaller den i sig starkt ändamålsenlig. Valet att vid ett fall av en bakomliggande ogiltighet gå till hyresnämnden och avsluta hyresförhållandet i s.a.s. mer framåtriktande mening är utan tvekan i regel en snabbare och mindre kostnadskrävande lösning än nämnt alternativ. En sådan tillämpning ligger också, som nämnts, helt i linje med allmänna principer, som även HD hänvisar till, och som går ut på att den förfördelade parten kan välja att istället för att åberopa avtalets ogiltighet vid svek eller vid handlande i strid mot tro och heder använda sig av förekommande påföljder. Att exempelvis en köpare i sådana fall kan betrakta avtalet som giltigt och istället göra gällande påföljder enligt reglerna för fel är vedertaget. Om man för ett ögonblick trots det sagda laborerar med en syn som går ut på att avtalet är ogiltigt och verkar ex tunc är det lätt att inse att detta knappast påverkar en uppgörelse vid hyra. Prestationen dvs. själva nyttjandet kan inte s.a.s. gå åter eller återlämnas. Nyttjanderätten har redan åtnjutits och därmed måste motsvarande vederlag räknas upplåtaren tillgodo i uppgörelsen. Här kan man inte minst jämföra med fall med anknytning till obehörig vinst såsom NJA 1925 s. 184 och NJA 1993 s. 13. I varje fall i vad avser grundprestationerna att tillhandahålla en viss nyttjanderätt respektive att erlägga ersättning för denna förefaller skillnaderna i de båda synsätten sakna betydelse. Det synes därför inte finnas några skäl att ens ifrågasätta nämnd praxis vare sig av praktiska eller teoretiska skäl. Det blir alltid mer av en uppsägningssituation med i princip en verkan ex nunc än en återgång med verkan ex tunc. Det är utan tvekan en effektiv lösning både i vad avser kostnad och tid.s. 119