1.3.1 Det svenska grundlagsskyddet för äganderätt Under lång tid efter det andra världskriget var det svenska rättsliga skyddet för ägande och brukande av mark relativt svagt vid en internationell jämförelse. Det stärktes dock genom grundlagsrevisionen i början av 1990-talet. Det nuvarande grundlagsskyddet för äganderätten i 2 kap. 15 § RF tillkom 1994 och stärktes ytterligare genom reformen 2010. Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Den som genom expropriation eller något annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten. Ersättning ska också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller att skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Ersättningen ska bestämmas enligt grunder som anges i lag. Vid inskränkningar i användningen av mark eller byggnad som sker av hälsoskydds-, miljöskydds- eller säkerhetsskäl gäller dock vad som följer av lag i fråga om rätt till ersättning. Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits ovan. Bestämmelsen i 2 kap. 15 § RF ger uttryck för de tre grundläggande aspekterna av äganderätten. För det första: skyddet mot att berövas sin egendom (besittningsskydd); för det andra: skyddet mot begränsningar i ägarens rätt att förfoga över sin egendom på det sätt denne önskar (förfoganderätt); för det tredje: rätten till ersättning i det fall då inskränkningar faktiskt görs av äganderätten (ersättningsrätt). Äganderätten får anses vara en så kallad negativ rättighet bland andra medborgerliga och politiska fri- och rättigheter, då den innebär att staten som utgångspunkt ska avhålla sig från att ingripa i den enskildes ägande. Samtidigt låter sig äganderätten också definieras negativt: den enskilde har handlingsfrihet och förfoganderätt avseende sin egendom så långt som det inte finns några lagliga begränsningar.s. 80
2.Äganderätten och dess begränsningar återfinns i en och samma bestämmelse, vilket tydligt skiljer äganderätten från de relativa rättigheterna i 2 kap. RF som räknas upp i kapitlets 20 § och enbart får begränsas i de fall och enligt de procedurer som preciseras i bestämmelserna i 2 kap. 21–25 §§ RF. Utgångspunkten är därmed att inskränkningar av skyddet för egendom enligt 2 kap. 15 § RF är enklare att genomföra då en expropriation av egendom får göras om ”det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.” Sådana intressen kan vara miljöhänsyn, behov av bostadsbyggande eller trafikskäl.s. 81
3.Begreppsmässigt kan det finnas anledning att skilja på äganderätten och egendomsskyddet. Det förra såsom ett bredare, mer allmänt begrepp, som även kan syfta på den civilrättsliga, horisontella relationen mellan två parter. Begreppet ”egendomsskydd” är lämpligare för den vertikala rättsliga relationen mellan individen (fysisk eller juridisk person) och statsmakten. Det motsvaras också av lydelserna i både 2 kap. 15 § RF, artikel 1 i 1:a tilläggsprotokollet till EKMR samt artikel 17 i stadgan, vilka alla nämner skyddet för individens ”egendom” men inte nämner rätten till ägande som sådant.s. 81
4.Rubriken till bestämmelsen, som lyder ”Egendomsskydd och allemansrätt” utrycker både det skydd som ska ges åt äganderätten liksom det grundlagsskyddade undantag till äganderätten som allemansrätten utgör.s. 81
5.Allemansrätten är i sig en inskränkning av markägarens äganderätt i bemärkelsen att denne måste tåla att allmänheten använder sig av allemansrätten på dennes mark, t.ex. genom att kortvarigt uppehålla sig där, och plocka bär eller svamp. Samtidigt skiljer denna inskränkning sig från andra typer av rådighetsinskränkningar då den inte ger någon rätt till ersättning. Detta är tydligt av lydelsen i 2 kap. 15 § 4 st. RF som infördes 1994 och anger att ”alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits” i bestämmelsen i övrigt. Samtidigt finns det gränser för vilka typer av aktiviteter och nyttjanden som omfattas av allemansrätten. Av svensk praxis framgår att allemansrätten inte får användas på ett sätt som innebär avsevärd skada eller olägenhet för en markägare. 3.2 Lagliga begränsningar av äganderätten i svensk rätt Genom lag kan äganderättens skydd för att berövas sin egendom, och skydd avseende förfogande över sin egendom, inskränkas. Exempel på svenska lagar som har sådan begränsande verkan på äganderätten är expropriationslagen (1972:719) och plan- och bygglagen (2010:900). Expropriationslagen innehåller även ersättningsregler för sådana ingrepp. Lagstadgade inskränkningar av skyddet för förfogande av fast egendom följer också av skogsvårdslagen (1979:429), eller genom beslut om byggnadsförbud, strandskyddsförordnanden eller beslut om naturreservat. I slutet på 1990-talet antogs miljöbalken (1998:808) (MB), vilken samlade miljölagstiftningen i ett enda regelkomplex, som därmed rymde de största inskränkningarna i förfoganderätten avseende markegendom. 3.3 Ersättningsrätten Sedan 2010 anges i 2 kap. 15 § RF att ”full ersättning” ska utgå för att kompensera den som berövas sin egendom, vilket innebär ersättning motsvarande marknadsvärdet. Samma år infördes bestämmelsen i expropriationslagen (1972:719) som anger att vid egendomsberövande ska även ett schablonmässigt påslag om 25 procent utgå till den enskilde, vilket innebar ett avsevärt stärkande av egendomsskyddet och syftade till att kompensera exempelvis markägare som frivilligt inte hade velat sälja sin mark.s. 81
6.När det gäller inskränkningar i användning av mark eller byggnad är tröskeln högre för att ersättning ska utgå och bestämmelsen hänvisar till att ersättning ska bestämmas enligt grunder som anges i lag. Ersättning utgår inte heller om rådighetsbegränsningen motiveras av ”hälsoskydds-, miljöskydds- eller säkerhetsskäl.”s. 82
7.Praxisutvecklingen i de svenska högsta instanserna har också visat på hur egendomsskyddet ökat i betydelse i den svenska rättsordningen, vilket illustreras av Högsta domstolens (HD) tillämpning av proportionalitetsprincipen i mål som NJA 2014 s. 332 (Torne Älv) och NJA 2018 s. 753 (Parkfastigheten).s. 82