Rättsfall

NJA 2014 s. 332

Citera

NJA 2014 s. 332

BibTeX

@misc{nja-2014-s-332,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2014 s. 332}},
  year         = {2014},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

23 hänvisningar i 14 artiklar · 23 stycken/fotnoter

Äganderätten, EU:s gröna giv och skogsbruket1 hänvisning

Katarina Hyltén-cavallius · SvJT 2026 s. 76–94 · 1 ställe

Praxisutvecklingen i de svenska högsta instanserna har också visat på hur egendomsskyddet ökat i betydelse i den svenska rättsordningen, vilket illustreras av Högsta domstolens (HD) tillämpning av proportionalitetsprincipen i mål som NJA 2014 s. 332 (Torne Älv) och NJA 2018 s. 753 (Parkfastigheten).Skyddet för äganderätten i svensk rätt · p. 7 · s. 82

Proportionalitetsbedömning vid detaljplaneläggning. Åkers Runö6 hänvisningar

Marc Landeman · JT 2023 s. 914–937 · 6 ställen

Ersättning till brottsoffer1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2022 s. 129–144 · 1 ställe

Saken togs upp i NJA 2005 s. 462, där HD ruckade på principen och öppnade upp möjligheten till ersättning vid överträdelser av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Fram till nyligen var huvudregeln i 2 kap. 2 § den enda ansvarsregeln om kränkning i skadeståndslagen. 2018 infördes en regel (3 kap. 4 §) om rätt till ersättning från det allmänna vid överträdelser av Europakonventionens regler. Enligt denna regel kan kränkningsskadestånd utgå vid rättighetsöverträdelser även om inget brott förekommit. Se för en genomgripande behandling av Europakonventionen och skadeståndsrätten Karolina Stenlund, Rättighetsargument i skadeståndsrätten, Uppsala 2021. HD har vidare utvecklat en möjlighet till ersättning för överträdelser av regeringsformens regelverk i tre avgöranden. Två av dessa fall — NJA 2014 s. 323 och NJA 2018 s. 103 — rör frågor om indragna medborgarskap och det tredje — NJA 2014 s. 332 — behandlade rådighetsinskränkningar och egendomsskyddet enligt 2 kap. 18 § RF (i en tidigare tappning). En kodifiering av möjligheten till ersättning på RF-grund utreddes i SOU 2020:44.fotnot 9 · s. 132

Nackdelarna med att använda utbytbara vaga begrepp2 hänvisningar

Lars Heuman · SvJT 2022 s. 62–97 · 2 ställen

Stig Strömholm och vägen till ett skadeståndsrättsligt integritetsskydd1 hänvisning

Johanna Chamberlain · SvJT 2022 s. 641–652 · 1 ställe

NJA 2014 s. 323, NJA 2014 s. 332 och NJA 2018 s. 103, som kommenteras i Chamberlain, Integritet och skadestånd avsnitt 6.2; prop. 2021/22:229. För en genomgång av rättighetsansvarets särdrag och den tänkta systematiken avseende skadestånd för överträdelser av RF se Bengtsson, Rättighetsansvar. RF:s bestämmelse om personlig integritet berörs särskilt på s. 96 ff.fotnot 60 · s. 651

Lagstiftning om grundlagsskadestånd2 hänvisningar

Bertil Bengtsson · SvJT 2022 s. 959–972 · 2 ställen

Epidemi och ersättning1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2020 s. 1191–1217 · 1 ställe

Två av dessa fall — NJA 2014 s. 323 och NJA 2018 s. 103 — rör frågor om indragna medborgarskap och det tredje — NJA 2014 s. 332 — rörde rådighetsinskränkningar och egendomsskyddet enligt 2 kap. 18 § RF (i en tidigare tappning). Inget av dessa fall har således någon direkt bäring på de situationer som denna artikel fokuserar på. Huruvida regeringsformens rättighetskatalog i allmänhet ska anses förenad med skadeståndssanktioner är vidare inte helt klarlagt. En parlamentarisk utredning har sett över saken. I betänkandet Grundlagsskadestånd (SOU 2020:44) föreslår utredningen att regeln om skadestånd för överträdelser av Europakonventionens normer ska kompletteras med ett nytt stycke, som fångar in möjligheten att få skadestånd grundat på RF:s rättighetskatalog. Möjligen kommer således skadeståndslagen att kompletteras med ytterligare en regel om rättighetsbaserat skadestånd. 5.2 Betydelse i förevarande situation När det gäller skadestånd för åtgärder som vidtas för att förhindra smittspridning kan det konstateras att regeringsformen ger långtgående möjligheter att inskränka de fri- och rättigheter som primärt påverkas.Regeringsformen · p. 2 · s. 1203

Statens utomobligatoriska skadeståndsansvar — några utvecklingslinjer2 hänvisningar

Karin Wistrand · SvJT 2019 s. 103–130 · 2 ställen

2016/1111 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2016 s. 111–120 · 1 ställe

Utöver de nyss nämnda rättsfallen har HD i åtskilliga avgöranden mejslat ut vad som idag är en konventionsgrundad rättighetsskadeståndsrätt. Efter att Europakonventionen gått i bräschen för ett rättighetsbaserat ansvar väcktes frågan om 2 kap. RF skulle kunna användas på ett liknande sätt. I två avgöranden, NJA 2014 s. 323 och NJA 2014 s. 332, har HD nu fastslagit att i vissa situationer RF:s rättighetskapitel kan läggas till grund för ansvar.Rättigheterna · p. 4 · s. 117

2016/231 hänvisning

Boel Flodgren · SvJT 2016 s. 23–52 · 1 ställe

Ett viktigt fenomen från senare tid med inverkan på rättssystemen inklusive civilrätten åtminstone i västvärlden är ett ökat erkännande av mänskliga rättigheter. Genom införlivandet av den europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) med svensk rätt 1995 och genom ikraftträdandet av EU:s rättighetsstadga 2009 samt genom ikraftträdandet 2010 av regeringsformens 2 kapitel om de grundläggande fri- och rättigheterna har Sverige idag ett omfattande skydd för mänskliga rättigheter, dvs. rättigheter som skyddar den enskilde mot det allmänna. Denna förändring kan ses som ett veritabelt paradigmskifte, där individen idag, på ett helt annat sätt än vad som tidigare gällt i Sverige, är bärare av rättigheter, vilka stat och kommun ska garantera. Enligt artikel 13 i Europakonventionen har var och en, vars rättigheter i konventionen blivit kränkta, rätt till ett effektivt rättsmedel. I de flesta fall handlar det om att individen tillerkänns kränkningsersättning i form av skadestånd. Konstitutionellt grundade argument med betoning på individens (Europakonventionen omfattar även juridiska personer) rättigheter har således idag blivit en viktig del av civilrättens värdegrund och rätten till ideellt skadestånd vid kränkningar av mänskliga rättigheter har slagits fast i ett antal domar. Det första fallet var det s.k. Lundgrenmålet (NJA 2005 s. 462), vilket handlade om rätten till domstolsprövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. I ett par senare fall, NJA 2014 s. 323 och NJA 2014 s. 332, har HD utvidgat rätten till ideellt skadestånd till att också gälla kränkningar av det grundlagsfästa skyddet enligt regeringsformen, närmare bestämt skyddet för medborgarskap enligt 2 kap. 7 § och skyddet mot rådighetsinskränkning enligt 2 kap. 18 § 2 st. Ideellt skadestånd utdömdes i båda fallen utan stöd i lag och utan att fel eller försummelse vid myndighetsutövning förelegat (skadeståndslagens krav enligt 3 kap. 2 §).Civilrättens pågående förändring · p. 8 · s. 36

2016/3532 hänvisningar

Anders Eka · SvJT 2016 s. 353–384 · 2 ställen

2016/4601 hänvisning

Karin Åhman · SvJT 2016 s. 460–478 · 1 ställe

Under lång tid var 2 kap. RF ansett som en instruktion för lagstiftaren att ta fasta på i samband med att nya regler beslutades. Kapitlet gällde med andra ord inte i någon större omfattning utanför riksdagen. Den första regleringen i samband med 1974 års RF (ikraft 1975) var därtill mycket mager — sett med dagens ögon. Få rättigheter fanns upptagna i RF och det motsvarades inte av någon egentlig katalog av rättigheter. Nu gäller inte detta längre och särskilt sedan grundlagsreformen 2010 syns det som om rättigheterna också ska ha en särskild betydelse utanför lagstiftningsprocessen när lagarna trätt i kraft. Genom ett utökat kapitel om rättigheter med tydliga förarbeten om att rättigheterna ska tillämpas fullt ut och ett borttaget uppenbarhetsrekvisit i 11 kap. 14 § (respektive 12 kap. 10 §) tydliggöras lagstiftarens intentioner. Den domstolspraxis som idag finns att tillgå som rör 2 kap. har också efter grundlagsreformen utvecklats betydligt. Flera exempel finns från HD: NJA 2012 s. 400, NJA 2013 s. 350, NJA 2014 s. 323 och NJA 2014 s. 332. Från HFD finns det också några exempel: HFD:s dom den 30 november 2012, mål nr 6966-11.Instrumentens innehåll och något om deras praktiska betydelse · p. 7 · s. 462

Demokratiskt förankrad normkontroll efter grundlagsreformen? — Koherens, gällande rätt och skapande dömande1 hänvisning

Magnus Schmauch · SvJT 2015 s. 521–538 · 1 ställe

Förväntningar på en utveckling mot en koherent normkontroll som bl.a. uttrycks av Carl Josefsson i hans artikel, kräver en viss omläggning av HD:s traditionella rättstillämpning, en ibland smärtsam process (som ”klart stöd”-doktrinens öde visar) som ännu pågår. Men en konkretisering av grundlagen och dess fri- och rättigheter är inte samma sak som skapandet av enskilda prejudikat. Det är en stor skillnad mellan att å ena sidan konkretisera ett sammanhängande system och att å andra sidan skapa enskilda prejudikat inom ett visst rättsområde, t.ex. straffmätning vid narkotikabrott. Ola Wiklund har noterat hur lagprövning och rättighetsfrågor i större utsträckning förefaller bli föremål för prejudikatbildning i takt med europeiseringen och den globala kapitalismens utveckling. Mattias Derlén och Johan Lindholm har också noterat en ökad tillämpning av europarätten i svenska domstolar i stort sedan 2010. NJA 2014 s. 323 (medborgarskap) och NJA 2014 s. 332 (fisket i Torneå) är två exempel på att HD har tagit nya tag. Det återstår att se om detta början på den ”genomgripande förändring” som Carl Josefsson efterlyser i sin artikel för att grundlagens bestämmelser i praktiken ska slå igenom som materiell rättskälla. Kraven på koherens är i dessa fall helt andra än i den traditionella prejudikatbildningen.Konstitutionell koherens · p. 1 · s. 533

Prejudikats tidsmässiga tillämplighet1 hänvisning

Sebastian Scheiman · SvJT 2015 s. 759–778 · 1 ställe

För mer om detta, se även Knut Rodhe, Något om retroaktiv civillagstiftning, bilaga till prop. 1943:320. 1 4 Se i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar (KungörandeL)13 §. 15 Promulgation är ett villkor för att författningen ska börja gälla. Publiceringen är dock inte i sig inte ett villkor för att författningen ska börja gälla om publiceringen sker så snart som möjligt efter ikraftträdandet. 16 Som ett ytterligare utflöde av legalitetsprincipen, följer det av RF 8 kap. 2 § st. 1 p. 2 att ”[f]öreskrifter ska meddelas genom lag om de avser förhållandet mellan enskilda och det allmänna under förutsättning att föreskrifterna gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.”. Av RF 8 kap. 19 § följer att regeringen ”så snart som möjligt” ska utfärda, dvs. promulgera de lagar som riksdagen beslutar. Därefter ska lagen ”så snart som möjligt” kungöras. Närmare bestämmelser om hur författningar ska publiceras finns i KungörandeL och författningssamlingsförordningen (1976:725). Det är naturligtvis i realiteten ett rent önsketänkande att gemene man, eller för den delen jurister, skulle känna till all kungjord lagstiftning. Principen om att okunskap om lagen straffar sig (iura ignorantia nocet) gäller dock alltjämt, vilket bl.a. innebär att rättsvillfarelse inte är någon ansvarfrihetsgrund. 17 Jfr Tore Strömberg, Om retroaktivitet, i Festskrift till Per Olof Ekelöf, 1972, s. 667. 18 Stig Strömholm, SvJT 1984 s. 923 ff., En svensk prejudikatlära: behov och möjligheter, här s. 923. 19 Black’s Law Dictionary, 7 u., 2000, s. 1059. 20 Se RB 54 kap. 10 § 1 st. 1 p. 21 Jfr Fitgers kommentar till rättegångsbalken 54 kap. 10 §. 2 2 För en rättshistorisk genomgång av prejudikatläran, se Jacob W. F. Sundberg, fr. Eddan t. Ekelöf, 2 u., s. 146 ff. 23 Se Stig Strömholm, SvJT 1984 s. 923 ff., En svensk prejudikatlära: behov och möjligheter, här s. 932, med där gjorda hänvisningar. 24 Jfr Stig Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5 u., 1996, s. 385. 25 Jfr Bert Lehrberg, Praktisk juridisk metod, 4 u., 2001, s. 102 och Lars A. E. Hjerner, Om Rättsfallstolkning, 2 u., 1973, s. 23. 26 Se Lars A. E. Hjerner, Om Rättsfallstolkning, 2 u., Stockholm, 1973, s. 67. 27 I värsta fall skulle man kunna tänka sig ett skadeståndsansvar eller straffansvar för tjänstefel. 2 8 Jfr Bert Lehrberg, Praktisk juridisk metod, 4 u., 2001, s. 102. 29 Stig Strömholm, SvJT 1984 s. 923 ff., En svensk prejudikatlära: behov och möjligheter, här s. 935. 30 Fördraget om Europeiska Unionen (FEU). 31 Mål 26/62 van Gend en Loos [1963] ECR 13. 32 Mål 6/64 Costa v. ENEL [1964] ECR 585. 33 Mål 11/70 Internationale Handelsgesellschaft [1970] ECR 1125. 34 Mål 106/77 Simmenthal [1978] ECR 629. 35 Mål 294/83 Parti Ecologiste ”Les Verts” v. Parliament [1986] ECR 1339. 36 Det finns dock ett antal fall där nationella domstolar motsatt sig detta, mest känt är motståndet från den tyska författningsdomstolen i Solange-fallen (Internationale Handelsgesellschaft mot Einfuhr- und Vorstalle Getreid, CMLR 1975, s. 540, Wünsche Handelsgesellschaft, CMLR 1987 del 3, s. 225 och Brunner mot Unionsfördraget, CMLR 1994 del 1, s. 57.) Det finns också vissa undantag för t.ex. ”nationell identitet”. 37 Se artikel 46 i Europakonventionen. 38 Appl. no. 30210/96, dom den 26 oktober 2000 [GC]. 39 Se t.ex. NJA 2003 s. 217, NJA 2003 s. 414, NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 584, NJA 2010 s. 363 och NJA 2012 s. 211. 4 0 Se t.ex. NJA 1982 s. 380, NJA 1983 s. 118 och NJA 1989 s. 389. 41 Se t.ex. NJA 1993 s. 41, NJA 1996 s. 377 och NJA 1999 s. 632. 42 Se t.ex. NJA 2004 s. 662, NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584. 43 Se NJA 2014 s. 323 (Blake Pettersson-målet) och NJA 2014 s. 332 (Gränsälvsmålet). 44 Ett särskilt problem med retroaktivitet är rådgivningsansvaret; vad händer med ansvaret för de råd man redan givit när rättsläget sedermera ändras, dvs. råd som var rätt då baserad på dåvarande praxis, men i efterhand visat sig vara fel? Detta framförallt om mottagaren av rådet lider skada på grund av att denne inrättat sig efter det? Ett torde stå klart och det är att man i vart fall måste informera mottagaren av rådet om den ändrade situationen. 4 5 Detta skedde först år 2005 genom NJA 2005 s. 462 (Lundgrenmålet). 4 6 Jfr Stig Strömholm, SvJT 1984 s. 923 ff., En svensk prejudikatlära: behov och möjligheter, här s. 939. 4 7 Paul Craig och Gráinne De Búrca, EU law, Text, Cases and Materials, 5 u., 2011, Oxford University Press, s. 63. 48 Mål C-61/79 Denkavit Italiana v. Amministrazione delle Finanze dello Stato [1980] ECR 1205, p. 16-17, förenade målen C-66/79, 127/79 och 128/79 Salumi v. Amministrazione delle Finanze [1980] ECR 1237, p. 9-10 och mål C-50/96 Deutsche Telekom AG v. Lilli Schröder [2000] ECR I 774, p. 43. 49 Mål C-50/96 Deutsche Telekom AG v. Lilli Schröder [2000] ECR I 774, p. 43. 50 C-43/75 Defrenne v. Société anonyme belge de navigation aérienne SABENA [1976] ECR 455. 51 Se bl.a. Mål C-57/93 Vroege v. NCIV Instituut voor Volkshuisvesting BV and Stichting Pensioenfonds NCIV [1994] ECR I 4541, p. 21 och mål C-50/96 Deutsche Telekom AG v. Lilli Schröder [2000] ECR I 743, p. 43 52 C-262/88 Barber v. Guardian Royal Exchange Assurance Group [1990] ECR I 1944, p. 41 och Vroege p. 30. 5 3 Mål C-57/93 Vroege v. NCIV Instituut voor Volkshuisvesting BV and Stichting Pensioenfonds NCIV [1994] ECR I 4541, p. 21. 54 Jfr C-43/75 Defrenne v. Société anonyme belge de navigation aérienne SABENA [1976] ECR 455, p. 70. 55 Jfr Chapman mot Förenade konungariket, appl. no. 27238/95, dom den 18 januari 2001 [GC], para. 70. 56 Jfr Christine Goodwin mot Förenade konungariket, appl. no. 28957/95, dom den 11 juli 2002 [GC], och fallet Grant mot Förenade konungariket, appl. no. 32570/03, dom den 23 maj 2006, i vilket Europadomstolen i para. 41–43 uttryckligen säger att Goodwinfallet enbart gällde från avgörandet. 57 För Europadomstolens syn på ratione temporis (domstolens tidsmässiga behörighet), se t.ex. Kotov mot Ryssland, appl. 54522/00, dom den 3 april 2012 [GC], para. 68. Mot detta synsätt skulle somliga kanske anföra att mänskliga rättigheter till sin natur är eviga och universella. Man får då fråga sig hur Europadomstolen överhuvudtaget kan ändra sin praxis och skapa ny rätt enligt principen om present day conditions och mena att Europakonventionen ska tolkas dynamiskt och evolutivt. 58 Appl. no. 6833/74, dom den 13 juni 1979, se särskilt p. 58. 5 9 För mer om rättsfallen, se Håkan Andersson, Retroaktivitet avseende lag respektive praxis, Infotorg den 28 januari 2003. 60 Appl. no. 42435/98. 61 Appl. no. 42713/98. 6 2 Se även NJA 2005 s. 462 (Lundgrenmålet) som rörde långsam handläggning. Högsta domstolen hänvisade i sitt avgörande till Kudla mot Polen, appl. no. 30210/96 [GC], dom den 26 oktober 2000, och till Zullo mot Italien, appl. no. 64897/01, dom den 10 november 2004 (målet hänsköts till stor kammare där det avgjordes den 29 mars 2006). Frågan om retroaktivitet kompliceras dock av att fallen rör långsam handläggning med delvis överlappande sakomständigheter. Fallet Kudla mot Polen rörde en mer processuell fråga, men fallet Zullo mot Italien rörde en mer materiell fråga kopplad till själva handläggningstiden. 63 För mer om rättsfallet, se bl.a. Clarence Crafoord och Sebastian Scheiman, Juridisk Publikation, nr 2 2012, s. 313 ff., Skadeståndsskyldighet vid rättighetskränkningar på arbetsmarknaden, samt Håkan Andersson, Juridisk Publikation, nr 2 2013, s. 249 ff., EKMR:s varierande horisontella effekter på olika civila krav — problem och konstruktiva möjligheter, här s. 265 f. 64 Appl. no. 75252/01. 6 5 Detta kan naturligtvis variera från fall till fall beroende på hur lång tid det gått mellan S(cid:0) och S(cid:0) och hur t.ex. samhällsdebatt och forskningsrön m.m. förändrats över tiden. 66 Appl. no. 24209/94, dom den 22 juli 2003. 67 Appl. no. 26624/95, dom den 27 november 2003. 68 Appl. no. 50774/99, dom den 11 januari 2005. 69 Appl. no. 30210/96, dom den 26 oktober 2000 [GC]. 70 Appl. no. 45950/99, dom den 8 juli 2004. 7 1 EU-domstolens dom den 26 februari 2013 i mål C-617/10 (REU 2013 I-00000). 72 Samma sekvens av avgöranden motsvaras i Högsta förvaltningsdomstolen av HFD 2013 ref. 71 (Plenimålet) och HFD 2014 ref. 35 (Resningsmålet). 73 Appl. no. 14939/03 [GC]. 7 4 Appl. no. 28957/95, dom den 11 juli 2002 [GC]. 75 Appl. no. 6833/74, dom den 13 juni 1979. 76 Appl. no. 7356/10, dom den 27 november 2014. 77 Detta ställer dock till logiska problem eftersom Sverige ”friades” i fråga om skattetilläggen i fallet Rosenquist mot Sverige, appl. no. 60619/00, beslut den 14 september 2004. 78 Jfr t.ex. Lars A. E. Hjerner i Om Rättsfallstolkning, 2 u., 1973, s. 23 och Stig Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5 u., 1996, s. 375 ff. 79 RB 54 kap. 10 § 1 st. 1 p., ändrad 1971 genom SFS 1971:218. 80 Jfr Bert Lehrberg, Praktisk juridisk metod, 4 u., 2001, s. 107 och Stig Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 1996, s. 383. 81 Detta genom den s.k. Inkorporeringslagen SFS 1994:1219. 82 Se t.ex. om utvecklingen av produktansvaret i Bertil Bengtsson, Domare och lagstiftare i samverkan och konflikt, Festskrift till Stig Strömholm, 1997, s. 122. Till detta kan läggas exemplen om att lagstiftningsarbetet om skadestånd vid överträdelser av Europakonventionen inte har lett längre än till SOU 2010:87. Frågan har istället hel t och hållet utvecklats genom domstolarnas försorg. Staten tycks ha svårt att lagstiftningsvägen följa Sveriges internationella åtaganden att följa EU-domstolens och Europadomstolens praxis, något som fått domstolarna att till stor del ta över ansvaret för följsamheten. Det går helt enkelt snabbare för domstolarna att följa t.ex. Europadomstolens praxis än vad det går för lagstiftaren att stifta lagar som följer Europadomstolens praxis. Frågan är om det ens är möjligt för lagstiftaren att hålla jämna steg med Europadomstolen som tolkar Europakonventionen dynamiskt och evolutivt i ljuset av the present day condition. För att Sverige ska uppfylla sina internationella åtaganden krävs det snarare en generellt ökad lyhördhet för Europadomstolens praxis i Sveriges domstolar, inte bara i Högsta domstolen. 83 Bertil Bengtsson lyfter frågan om pleniavgöranden ska behandlas annorlunda i Domare och lagstiftare i samverkan och konflikt, Festskrift till Stig Strömholm, 1997, s. 115, not 16. Han tycks dock komma till slutsatsen att även plenidomar avser ett rättsläge vid en tidigare tidpunkt. 8 4 Jfr Bertil Bengtsson, Domare och lagstiftare i samverkan och konflikt, Festskrift till Stig Strömholm, 1997, s. 115. 85 Jfr NJA 1950 s. 483 där testamenten riskerade att få en innebörd som inte var avsedd. 8 6 En domstol bör dock döma i den fråga som är för handen och inte hänvisa frågan vidare till lagstiftaren, annars riskerar det att bli en fråga om deni de justice.fotnot 13 · s. 761