Inledning
1.Ömsesidigt förpliktande avtal — dvs. de allra flesta avtal — rymmer en ömsesidighetsprincip. Ömsesidighetsprincipen i sin enklaste form innebär att vardera avtalsparten presterar i syfte att även den andre ska göra det. Uteblir den enes prestation påverkar det i regel helt eller delvis motpartens förpliktelse att prestera. Det finns emellertid regler inom kontraktsrätten som medför att en avtalspart vid ömsesidigt förpliktande avtal, med undantag från ömsesidighetsprincipen, slipper att prestera till motparten och trots det har rätt till motpartens vederlagsprestation. Ett sådant exempel är regler som tar sikte på fareansvaret (riskansvaret) för att avtalsobjektet skadas. Som en illustration från köprätten kan nämnas om en vara vid distansköp enligt 7 § andra stycket köplagen under transporten till köparen förstörs eller skadas genom vådahändelse, är förlusten ovidkommande för säljaren; inte bara på det sättet att säljaren undgår skadeståndspåföljd (och övriga påföljder). Säljarens rätt till köpeskillingen förblir dessutom opåverkad. Någon befogenhet för köparen att innehålla betalningen finns inte.s. 596
2.I denna artikelserie om två delar ska reglerna i AB och ABT kring vem av parterna som står risken för skada på entreprenaden under entreprenadtiden att behandlas.s. 596
3.Såväl AB 04 som ABT 06 innehåller i kap. 5 § 1 följande bestämmelse (tre separata stycken). Entreprenören ansvarar under entreprenadtiden för skada på ej avlämnad del av entreprenaden. Entreprenören ansvarar dock inte för skada på entreprenaden som beror på beställaren. Entreprenören ansvarar – hjälpmedel undantagna – inte heller för skada på entreprenaden som beror på krig, terrorhandling, uppror, naturkatastrof eller liknande omständighet. Bestämmelsen kan, åtminstone vid första påseende, anses ge utrymme för olika tolkningar. Uttrycket ”ansvarar för skada” som förekommer i alla tre stycken skulle t.ex. kunna leda tanken till att bestämmelsen skulle vara en skadeståndsståndsbestämmelse som reglerar ersättningsskyldigheten (ersättningsansvaret) för skador på entreprenaden. Bestämmelsen är dock ingen ersättningsbestämmelse. Det rör sig om en central riskfördelningsregel avseende skada på entreprenaden som inträffar före avlämnandet.s. 596
4.Bestämmelsens praktiska och ekonomiska betydelse ska inte underskattas. Inträffar en omfattande skada under en pågående entreprenad kan konsekvenserna bli kritiska för den part som enligt entreprenadkontraktet ansvarar (står risken) för skadan. Det finns bl.a. av den anledningen ett påtagligt behov av att regleringen i AB/ABT, som hanterar ansvarsfördelningen mellan parterna vad avser risken för skada på entreprenaden, är lättillgänglig och förutsebar. Behovet av förutsebarhet gäller inte bara för de enskilda parterna i kontraktet utan för entreprenadbranschen i stort (även försäkringsbolag som kan ha tecknat en försäkring för entreprenaden omfattandes skadehändelser av olyckskaraktär — antingen med entreprenören som allriskförsäkring eller med beställaren som projektförsäkring — har ett intresse av förutsebarhet såvitt avser innebörden av riskfördelningsansvaret enligt entreprenadkontraktet).s. 597
5.Den citerade riskbestämmelsen i AB-kontrakten kompletteras med vissa regler som tar sikte på förtida riskövergång. Förevarande artikelserie riktar fokus mot vissa av de principfrågor som kan uppkomma när den citerade riskbestämmelsen i AB-kontrakten samt reglerna om förtida riskövergång ska tolkas och tillämpas. Den här artikeln utgör del I, som ska behandla AB:s kap. 5 § 1.s. 598
6.Del I fokuserar framförallt på innebörden och omfattningen av begreppet ”beror på” beställaren i andra stycket (se kapitel 3 nedan). Innan dess ska bestämmelsens grundinnebörd kommenteras och analyseras något ytterligare (kapitel 2). Del I saknar ett avslutande kapitel. Del II kommer däremot att innehålla ett avslutande kapitel med vissa sammanfattande slutsatser. Slutsatserna baseras på innehållet i både del I och II.s. 598
7.När det hädanefter görs hänvisningar till vissa bestämmelser i AB 04/ABT 06 utan att det klargörs vilket standardavtal som avses omfattas båda avtalen av hänvisningen (detsamma gäller när det generellt talas om ”AB”-kontrakten; härmed avses då alltså AB i bred bemärkelse, innefattande både AB 04 och ABT 06).s. 598
AB kap. 5 § 1 — Riskfördelningsregel och inte ersättningsregel
1.2.1 NJA 2013 s. 271 I ”Skadorna på Läckebys arbeten” NJA 2013 s. 271 tog Högsta domstolen (HD) ställning till innebörden av föregångaren till bestämmelsen i AB 04/ABT 06 kap. 5 § 1, nämligen bestämmelsen i AB 92 kap. 5 § 4. Den äldre bestämmelsen är identisk med den nu gällande riskbestämmelsen, med undantag för helt betydelselösa detaljer. ”Skadorna på Läckebys arbeten” är med andra ord lika relevant för AB 92 som för de nu gällande AB 04 och ABT 06.s. 598
2.Även om HD:s bedömning primärt tar sikte på andra stycket i riskbestämmelsen, är rättsfallet av principiell vikt för att förstå riskbestämmelsen som helhet. Prejudikatet ska därför ägnas några rader i det följande.s. 599
3.Bakgrunden till tvisten var denna. Uppsala kommun avsåg uppföra två nya vattenverk och anlitade Peab som generalentreprenör i denna utförandeentreprenad. Uppsala kommun träffade även ett avtal med Läckeby Water avseende vissa maskinarbeten. Peab övertog sedermera kommunens rättigheter och skyldigheter enligt entreprenadavtalet med Läckeby. I detta avtalsförhållande blev Peab därmed att anse som beställare.s. 599
4.En översvämningsskada uppstod under entreprenadtiden i det ena vattenverket, vilket skadade Läckebys entreprenadarbeten. Zurich, som var Läckebys försäkringsbolag, ersatte Läckeby för de aktuella skadorna och väckte därefter talan mot Peab och framställde regresskrav. Till stöd för sin talan åberopade Zurich i första hand, med hänvisning till AB 92 kap. 5 § 4 andra stycket, att skadorna ”berodde på” beställaren Peab och att Peab därför var ersättningsskyldigt (skadeståndsskyldigt) gentemot Läckeby oberoende av vållande (vårdslöshet). HD meddelade prövningstillstånd avseende förstahandsgrunden och formulerade prövningstillståndsfrågan på det sättet att fråga var om AB 92 kap. 5 § 4 andra stycket innebar att Peab var skadeståndsskyldigt oberoende av vållande (p. 4). Svaret blev nekande.s. 599
5.Efter att ha redogjort för allmänna principer för tolkning av standardavtal övergick HD till att under rubriken ”Innebörden av kap. 5 § 4 i AB 92” behandla prövningstillståndsfrågan. HD framhöll därvid inledningsvis, med hänvisning till 12 och 13 §§ köplagen, att det är en grundläggande rättsprincip att den som ska utföra arbete står risken för detta till dess det är slutfört. HD konstaterade därefter att det är en kontraktsrättslig utgångspunkt att rätt till skadestånd på grund av kontraktsbrott förutsätter vårdslöshet (eller annan särskild grund för ansvar). Den påföljd som i första hand kommer i fråga vid fel i utfört arbete är, framhöll HD, en rätt till fullgörelse av avtalet, dvs. normalt avhjälpande av felet (varvid HD hänvisade till 30, 34 och 36 §§ köplagen). Vad gällde uttrycket ”beror på beställaren” ansåg sig HD kunna fastställa att detta ”enligt gängse juridiskt språkbruk” avser ett faktiskt orsakssamband utan något krav på klandervärt handlande (p. 9).s. 599
6.I ljuset av den dispositiva bakgrundsrätten ansåg HD att det låg närmast till hands att tolka AB 92 kap. 5 § 4 (som för sin tillämpning inte fordrar ställningstagande till culpa) på så sätt att den enbart reglerar just risken för att entreprenadarbetena skadas. Bestämmelsen har därmed betydelse för frågorna om fel eller dröjsmål ska anses föreligga p.g.a. att arbetena skadas, men den ger däremot inte i sig rätt till någon påföljd (p. 10). Slutsatsen av det anförda blev därmed att AB 92 kap. 5 § 4 inte innebar att Peab var skadeståndsskyldigt oberoende av vårdslöshet (p. 12). 2.2 Konsekvenserna av HD:s dom Konsekvenserna av HD:s slutsats att AB 92 kap. 5 § 4 (nuvarande AB 04/ABT 06 kap. 5 § 1) är en riskfördelningsregel blir i förlängningen följande.s. 600
7.Om det inträffar en skada på entreprenaden före godkänd slutbesiktning som entreprenören enligt huvudregeln svarar för (dvs. skadan ”beror” inte på beställaren och inte heller på sådan vådahändelse som omnämns i tredje stycket), kommer entreprenaden inte anses uppfylla kontraktsenliga fordringar vid slutbesiktningen (såvida entreprenören inte på egen bekostnad avhjälper skadan före besiktningen). Med andra ord kommer entreprenören att svara för skadan såsom ett fel om skadan inte avhjälps på egen bekostnad. Avhjälper inte entreprenören felet heller efter slutbesiktningen, och skadan orsakat allvarliga följdskador som hindrar ett godkännande, föreligger såväl fel som en försening som i normalfallet berättigar till vite. Vidare har beställaren under vissa förutsättningar även en rätt att avhjälpa felet på entreprenörens bekostnad (om entreprenören alltså vägrar avhjälpande även efter besiktningen). Det är dock först härigenom och vid denna tidpunkt som det uppkommer en rätt (en fordran) för beställaren att i förekommande fall kräva ersättning för den skada som entreprenören under entreprenadtiden ansvarade för. Däremot kan alltså inte riskfördelningsregeln — AB 04/ABT 06 kap. 5 § 1 — i sig läggas till grund för ett skadeståndskrav från beställarens sida vid tidpunkten då skadan inträffar under entreprenadtiden.s. 600
8.Omvänt innebär domen att om en skada som inträffar under entreprenadtiden ”beror på” beställaren, kan beställaren inte vid slutbesiktningen göra gällande att fel finns i entreprenaden på grund av skadan. Det betyder att entreprenören typiskt sett kommer att ha rätt till betalning i enlighet med kontraktet för det arbete som hade utförts och som skadats genom den händelse som berott på beställaren och att entreprenaden även ska godkännas (om det inte finns andra fel som saknar samband med skadan som beställaren svarar för och som självständigt hindrar ett godkännande). Om beställaren önskar att skadan som ”berott på” beställaren avhjälps av entreprenören under entreprenadtiden, har beställaren att beställa ett ÄTA-arbete från entreprenören, vilket ger entreprenören rätt till ersättning för det avhjälpande som krävs till följd av skadan enligt kap. 6 §§ 9–10. Vad som nu sagts gäller, mutatis mutandis, även då skadan beror på någon av de extraordinära händelser som avses i riskbestämmelsens tredje stycke.s. 601
9.En viss praktisk problematik som följer som en konsekvens av domen, som dock inte ska överdrivas, avser situationer där fareansvarsfrågan är svårutredd och tvistig mellan parterna och skadan på entreprenaden inte inträffar i anslutning till inplanerad slutbesiktning. Det framstår inte som ett gångbart alternativ varken för entreprenören eller beställaren att påkalla slutbesiktning för att få avgjort vem av parterna som ansvarat för skadan i en situation där entreprenaden måste återuppföras och skador åtgärdas innan helheten kan slutföras (dvs. kontraktsarbeten kvarstår att utföra som inte kan utföras p.g.a. skadan). Finns ingen försäkring — eller om försäkring finns men försäkringsersättning nekas — måste med andra ord ansvarsfrågan helst lösas direkt och på plats.s. 602
10.Detta är nu inget unikt just för riskfördelningsfrågor vid en entreprenadskada, utan samma behov av att lösa en ansvarsfråga snabbt och smidigt i ett pågående avtalsförhållande kan uppstå som en konsekvens av en mängd civilrättsliga regler och i en mängd olika situationer, inom en mängd avtalstyper. Naturligtvis finns en rad olika alternativ för parterna — alltifrån ett expresskiljeförfarande till att, när det specifikt gäller entreprenadsituationen, istället för slutbesiktning hålla förbesiktning eller särskild besiktning. De olika alternativen har olika för- och nackdelar — t.ex. medför de senare formerna för konfliktlösning inget rättskraftigt avgörande, samtidigt som en nackdel med ett snabbt skiljeförfarande kan vara att ansvarsfrågan inte blir ordentligt genomlyst (vilket typiskt sett är till nackdel för åtminstone en av parterna). En gemensam nackdel är att samtliga förfaranden som nu nämnts tar viss tid i anspråk. Kanske anser parterna att det bästa vore att arbetet med återuppbyggnad kan påbörjas direkt varvid ansvarsfrågan får anstå till ett senare tillfälle eller hanteras parallellt med återuppbyggnaden. Även detta finns det relativt enkla lösningar på. Den lämpligaste lösningen torde vara att parterna träffar ett särskilt avtal som berättigar entreprenören till löpande ersättning för kostnaderna för återuppförandet samtidigt som beställaren förbehåller sig rätten att återkräva erlagda betalningar om en framtida dom utvisar att det var entreprenören som stod risken för skadan.s. 602
11.Som en avslutande marginalnotis gällande HD:s uttalande om allmänna kontraktsrättsliga principer för tidpunkten avseende riskövergången, dvs. att detta vid arbetsprestationer skulle vara ”när arbetet är slutfört”, är slutsatsen inte given. En tillämpning av köplagens principer, dvs. att riskövergången som utgångspunkt sker vid det fysiska avlämnandet (se 6 och 7 §§), skulle kunna ge vid handen att risken för entreprenaden successivt övergår på beställaren allteftersom material och varor byggs in och därmed fysiskt avlämnas. Utgångspunkten i AB — att hela risken övergår först vid avlämnandet — kan dock anses ha goda skäl för sig. Det är som huvudregel entreprenören som har den faktiska och bästa möjligheten att förebygga skador på entreprenaden under entreprenadtiden (t.ex. genom att anbringa normala säkerhetsanordningar). Riskansvaret har ju också delats upp så, att beställaren står faran för de extraordinära olyckorna (tredje stycket) medan entreprenören står faran för mera ”ordinära” olyckor (första stycket). Alltjämt synes det dock, strikt taget, röra sig om ett undantag till den annars gällande huvudprincipen om tidpunkten för riskövergången vilken kommer till uttryck i köplagen. Det är oklart vilket rättskällestöd HD använde till stöd för uttalandet att den grundläggande rättsprincipen vid arbetsavtal skulle vara att risken övergår först när allt arbete är klart. Principen finns dock lagfäst i konsumenttjänstlagen.s. 603
12.HD:s uttalande får betydelse för frågan om omfattningen av en entreprenörs fareansvar i de fall AB-kontrakten inte är tillämpliga i ett enskilt fall, t.ex. därför att de inte inkorporerats i det individuella avtalet. AB:s regel kodifierar i så fall delvis den allmänna principen vid arbetsavtal (med eventuellt undantag för tredje stycket). HD:s uttalande görs dock obiter dictum och det återstår nog att se hur HD skulle bedöma fareansvaret enligt dispositiv rätt i en konkret tillämpningssituation.s. 604
Närmare om uttrycket ”beror på” beställaren
1.Uttrycket ”beror på” beställaren vållar i regel inga bekymmer när en skada på entreprenaden kan tillskrivas beställaren själv eller dennes anställda. Beställaren utför emellertid relativt ofta sidoarbeten på arbetsområdet eller i närheten av detta genom utomstående företag. Det ger upphov till frågan hur det förhåller sig med riskansvaret när skadan på entreprenörens arbeten kan tillskrivas en tredje part som beställaren anlitat (sidoentreprenör). Och vad gäller om skadan i det enskilda fallet varken direkt beror på beställaren eller på av denne anlitad sidoentreprenör utan på sidoentreprenörens sidoentreprenör (eller, för att göra det svårare, sidoentreprenörens sidoentreprenörs sidoentreprenör)? Beställaren står ju inte i något direkt kontraktsförhållande med någon av de sistnämnda. Får det ske hur många ”hopp” i kedjan som helst på beställarsidan? Eller, annorlunda uttryckt, räcker det med att skadan på entreprenaden kan tillskrivas någon part på beställarens sida för att skadan ska anses ”bero på” beställaren i den mening som avses i riskbestämmelsens andra stycke?s. 604
2.Om/när dessa frågor når HD, är det rimligt att utgå från att HD skulle tolka bestämmelsen i andra stycket i ljuset av den dispositiva rätten som annars skulle ha tillämpats. Om detta ensamt bör bli utslagsgivande, eller om även andra tolkningsfaktorer kan vara relevanta, är en fråga jag återkommer till nedan.s. 604
3.Genom ”Skadorna på Läckebys arbeten” har HD redan slagit fast att riskfördelningsregeln i AB får anses ha sin riskfördelningsförebild i 12 och 13 §§ köplagen. Enligt 13 § köplagen gäller att risken går över på köparen även om en vara avlämnas i fel tid ”om det beror på köparen eller något förhållande på hans sida”. Det kan uppmärksammas att samma uttryckssätt — ”beror på köparen eller något förhållande på hans sida” — även återfinns i 22 och 30 §§ köplagen där det sägs att en köpare inte heller har rätt till påföljder för dröjsmål eller fel, om dröjsmålet respektive felet beror på köparen eller något förhållande på hans sida. I lagförarbetena kommenteras inte uttrycket särskilt i anslutning till 12 och 13 §§, men däremot i anslutning till bl.a. 22 § (dröjsmål). Där sägs att hänvisningen till förhållanden på köparens sida avser situationer där varans avlämnande försenas eller uteblir utan att detta direkt beror på köparens förfarande men som ändå bör hänföras till dennes ”risksfär”. Som ett exempel nämns att köparen inte får erforderligt importtillstånd. Det kan konstateras att i det valda exemplet beror det förhållandet att varan inte kan avlämnas på en myndighet som — felaktigt eller inte — vägrat att ge tillstånd till köparen. Trots det anses förhållandet böra tillskrivas köparen och dennes risksfär (och det alltså till synes oaktat att köparen fyllt i alla uppgifter i tillståndsanmälan korrekt etc.). Med största sannolikhet har avsikten varit att uttryckssättet i 22 och 30 §§, som är identiskt med det som används i 13 §, ska ha samma innebörd i alla paragrafer i köplagen där uttrycket förekommer.s. 605
4.Vad som nu sagts talar starkt för att beställaren i riskhänseende ska tillskrivas även sådant som beror på en sidoentreprenör eller på någon denne anlitat.s. 605
5.Vad som talar ytterligare för att beställaren i riskhänseende ska tillräknas sådant som beror på något/någon på dennes sida, är att det rättspolitiskt vore omotiverat om entreprenörens riskomfattning skulle vara beroende av om beställaren väljer att utföra kompletterande arbeten i närheten av eller i arbetsområdet själv eller genom en sidoentreprenör (ett förhållande som entreprenören inte kan påverka; denne saknar dessutom behörighet att kontrollera och styra hur sidoentreprenören utför sitt arbete). I det förra fallet skulle beställaren svara för skadan, men inte i det senare. Att en sådan åtskillnad skulle gälla framstår som besynnerligt.s. 606
6.Vad som än ytterligare kan anses tala för att uttryckssättet ”beror på” beställaren bör anses innefatta alla förhållanden på beställarens sida i vid mening är bestämmelsen i AB 04/ABT 06 kap. 5 § 12 första meningen. Där sägs att part är ansvarig gentemot motparten för åtgärder i fråga om entreprenaden som vidtas eller underlåts av hans anställda samt av honom anlitade entreprenörer, leverantörer och övriga personer. Bestämmelsen kodifierar den allmänna grundprincipen att part svarar för av honom anlitade företags åtgärder gentemot motparten såsom om dessa utförts av parten direkt.s. 606
7.Vad finns det då som talar emot att uttrycket ”beror på” beställaren inte ska anses innefatta t.ex. åtgärder som vidtagits av en tredje part som beställaren anlitat (sidoentreprenör)? Det förekommer i domstols- och skiljetvister att beställaren saluför åsikten att riskbestämmelsens andra stycke endast gäller om beställaren själv, eller genom anställda som agerat i tjänsten, har orsakat skadan. Argumenten som framförs till stöd för ståndpunkten varierar. Ett argument är att ABtexten, till skillnad från sin förebild i köplagen, endast nämner ”beställaren” och inte tillägget ”eller något förhållande på dennes sida”. Att tillmäta denna omständighet avgörande vikt skulle emellertid förmodligen vara att förläna AB-författarna alltför stor semantisk precision. Det förefaller mindre rimligt att anta att standardavtalsförfattarna i varje enskilt fall har avsett en snävare tillämpning än dispositiv rätt enbart på grund av en utebliven språklig fullvärdesparallellitet (med, i detta fall, köplagen). Snarare talar systematiska och ändamålsinriktade överväganden, varav en del framhållits ovan, för att uttrycket ”beror på” beställaren också bör omfatta sådana fall där en av beställaren anlitad sidoentreprenör orsakat skadan. Vidare kan det ifrågasättas varför standardavtalen skulle ge incitament för beställaren att fragmentera fareansvaret genom att lägga ut sidodelar av projektet på ett antal olika utomstående aktörer utan att samtidigt ta ansvar för deras agerande i riskhänseende gentemot den entreprenör vars arbeten skadas av annan entreprenörs agerande. Ett sådant synsätt skulle, som påtalats ovan, kunna leda till att beställaren kringgår det ansvar som annars skulle ha följt om det varit beställaren själv som utfört arbetet. Och om utgångspunkten är att ansvarsfördelningen bör spegla parternas faktiska kontroll över projektets olika delar, är det klart mer rimligt att tolka uttrycket ”beror på” beställaren funktionellt snarare än bokstavligt — dvs. att det omfattar även sådana förhållanden som beställaren, i kraft av sin roll som samordnare och avtalspart, ansvarar för att förebygga eller hantera, även om de i det enskilda fallet utförs av tredje man (i förhållandet till entreprenören).s. 606
8.Ett annat argument som ibland förekommer är att kap. 5 § 1 ska läsas i ljuset kap. 5 § 12 andra meningen. Bestämmelsen i kap. 5 § 12 lyder i sin helhet: Part är ansvarig gentemot motparten för åtgärder i fråga om entreprenaden som vidtas eller underlåts av hans anställda samt av honom anlitade entreprenörer, leverantörer och övriga personer. Om en sidoentreprenör eller någon av denne eller av beställaren anlitad person genom vårdslöshet orsakat entreprenören en egendomsskada, är beställaren dock skyldig att betala ersättning endast om han är medvållande. Om en sidoentreprenör orsakar entreprenören egendomsskada följer av bestämmelsen att under förutsättning att beställaren inte varit medvållande till skadan är endast sidoentreprenören och inte beställaren (skadestånds)ansvarig härför mot entreprenören. Det skulle då, anser vissa, kunna argumenteras för att skadan under sådana förhållanden inte heller kan anses bero på beställaren enligt kap. 5 § 1.s. 607
9.Den angivna argumentationen fallerar emellertid, och det av åtminstone tre skäl. För det första blandas på ett allmänt plan äpplen med päron. Bestämmelsen i sista meningen i kap. 5 § 12 är en skadeståndsregel, medan bestämmelsen i kap. 5 § 1 är en riskfördelningsregel. Om det nu skulle vara så att skadeståndsregeln innebär att en sidoentreprenör kan göras skadeståndsansvarig mot entreprenören för skador på dennes entreprenad (vilket kan betvivlas, se strax i det följande) torde det sakna betydelse för frågan om vem av entreprenören och beställaren som står risken för skadan i deras främre led. Varför skulle sidoentreprenörens skadeståndsskyldighet mot entreprenören ha någon inverkan på riskfördelningsfrågan?s. 608
10.För det andra, om det nu skulle vara så att skadeståndsregeln innebär att sidoentreprenören kan göras skadeståndsansvarig mot entreprenören för skador på dennes entreprenad (vilket som sagt kan betvivlas, se nästa stycke), krävs enligt bestämmelsen vållande hos sidoentreprenören för att sådant ansvar ska aktualiseras. Blir då inte en följd av resonemanget att om sidoentreprenören skadar entreprenörens arbete utan att sidoentreprenören varit vårdslös, med följden att skadeståndsansvaret faller, så ”beror” helt plötsligt skadan på beställaren? Och vad gäller om både sidoentreprenören och beställaren varit vårdslösa, med följden att båda blir skadeståndsansvariga mot entreprenören? ”Beror” helt plötsligt skadan även då på beställaren i riskhänseende?s. 608
11.För det tredje; i sak avser bestämmelsen i kap. 5 § 12 skadeståndsansvar för ”egendomsskador” som drabbar entreprenören. Begreppet egendomsskada är inte definierat i AB, men vad som avses är rimligen redskap och andra hjälpmedel som entreprenören äger, och inte skador på själva arbetena. Hade man som skadeobjekt avsett ”entreprenaden” i kap. 5 § 12 sista hade man rimligen använt det begreppet. Om man ponerar att en sidoentreprenör skadar en halvfärdigt uppförd byggnad så att den rasar, är det beställaren som drabbas av egendomsskada, inte entreprenören. Det är ju beställaren som äger den halvfärdiga byggnaden. Med andra ord träffar förmodligen skadeståndsregeln i kap. 5 § 12 andra meningen inte samma objekt som riskfördelningsregeln tar sikte på, dvs. själva entreprenaden.s. 608
12.Det kan avslutningsvis nämnas att entreprenören skulle hamna i en mycket märklig situation om beställaren i riskhänseende inte skulle svara för skador på entreprenaden som orsakas av de sidoentreprenörer som beställaren anlitat. Om entreprenören skulle stå risken även för sådana skador blir det nämligen en intressant fråga att utreda i vilken utsträckning entreprenören skulle kunna kräva ersättning av sidoentreprenören. Något kontrakt föreligger inte mellan dessa parter. En eventuell talan skulle därför bli utomobligatorisk. Eftersom entreprenören inte äger entreprenaden (byggnaden) drabbas han knappast av sakskada, däremot ren förmögenhetsskada. Även om sidoentreprenören culpöst skulle ha orsakat skadan, krävs enligt skadeståndslagen brott för att skadan ska vara ersättningsgill (2 kap. 2 § skadeståndslagen). Entreprenören skulle alltså till synes i princip inte kunna kräva någon ersättning. Beställaren hade förvisso kunnat kräva skadeersättning från sin avtalspart, men varför skulle han göra det om det ändå åligger entreprenören att åtgärda skadan på egen bekostnad med risk att entreprenören annars drabbas av fel- och dröjsmålsansvar?s. 609
13.Sammanfattningsvis talar övervägande skäl för att uttrycket ”beror på” beställaren bör tolkas på så sätt att det räcker med att skadan kan tillskrivas någon part på beställarens sida för att skadan ska anses ”bero på” beställaren i den mening som avses i riskbestämmelsens andra stycke. Det synes också vara på detta sätt frågan avgjorts i underrättspraxis.s. 609