1.7.1 Processledningens syfte, funktioner och föremål Den materiella processledningen, som rättslig entitet, bidrar till att befrämja civilprocessens och rättegångens mål. Mer konkret är det fråga om att den materiella processledningens syfte är att främja domsriktighet samt bidra till en effektiv process. I Sverige ligger tonvikten på rättegångens effektivitet, med en parallell betoning på domsriktighet. I Finland framhävs domsriktighet och effektivitet (inkl. snabbhet). I Danmark och Norge är domsriktighet det explicit angivna syftet. I Norge understryks domsriktighet ytterligare genom dess uttryckliga omnämnande i lagtexten som ett övergripande mål. (Se avsnitt 3.2, 4.2, 5.2 och 6.2).s. 591
2.Valet att ge större vikt åt domsriktighet eller effektivitet kan påverka hur domstolen agerar i det enskilda fallet, vilket i sin tur även kan inverka på målets utgång. Det är emellertid uppenbart att effektivitet inte kan genomföras på bekostnad av domsriktigheten, och inte heller kan domsriktigheten upprätthållas utan att hänsyn tas till effektiviteten. I slutändan framstår det som en fråga om att uppnå en ändamålsenlig balans mellan domsriktighet och effektivitet, oavsett vilket av dessa mål som anses vara primärt i det aktuella rättsväsendet. Det kan dessutom noteras att den eftersträvade effektiviteten och domsriktigheten inte alltid står i motsatsförhållande till varandra. Till exempel, när onödig bevisning eller annat irrelevant material utesluts från rättegångsmaterialet, främjas genom detta båda målsättningar.s. 592
3.Processledningens funktioner struktureras i Finland enligt en femdelad uppdelning: klargörande, korrigerande, berikande, begränsande och informativ processledning (avsnitt 2). I andra nordiska länder är den femdelade uppdelningen inte ett typiskt paradigm. Trots detta kan de ovan nämnda funktionerna för processledning identifieras även i de andra nordiska länderna. Utifrån det som framgår i de föregående kapitlen (3–6) kan det inte fastställas att processledningens funktioner betonas olika i länderna; snarare framstår utgångspunkterna som mycket likartade (avsnitt 3.2, 4.2, 5.2 och 6.2). Som en kuriositet kan det dock nämnas att den allmänna paragrafen om processledning i Danmark (Rpl § 339) och i Norge (tvl § 11-5) inte innehåller någon bestämmelse om begränsande processledning. I Danmark är tanken bakom detta att parterna och domaren, genom dialog, gemensamt ska avgränsa de rättsliga tvistefrågorna till det som faktiskt måste avgöras av domstolen. Därför har begränsande processledning inte inkluderats i Rpl § 339 (se avsnitt 5.2). I Norge har det å andra sidan uppenbarligen ansetts att enbart bestämmelsen om begränsning av bevisning i tvl § 21-7 är tillräcklig, eftersom begränsande processledning främst avser bevisning. Trots olikheter i regleringen torde utgångspunkten vid tilllämpningen av begränsande processledning i samtliga nordiska länder i första hand vara att en dialog förs mellan domstolen och parterna.s. 592
4.Föremålet för den materiella processledningen är rättegångsmaterialet. Med detta avses parternas anspråk, grunden för dessa, bevisningen och bevisföringen samt övriga rättsliga frågor som rör behandlingen och avgörandet av målet. Att rättegångsmaterialet utgör föremålet för den materiella processledningen innebär att det, genom domstolens åtgärder, direkt eller indirekt klargörs, korrigeras, utvidgas eller begränsas. När det gäller föremålet för materiell processledning kan inga påtagliga skillnader observeras mellan de nordiska rättsväsendena (se avsnitt 3.2, 4.2, 5.2 och 6.2). 7.2 Lagens bestämmelser och prejudikat om processledningen Skriftlig lagstiftning utgör numera grunden för processledningen i alla jämförelseländer. I Finland och Sverige finns separata paragrafer för förberedelsen och huvudförhandlingen (avsnitt 3.2 och 4.2), medan samma processledningsregler tillämpas vid både förberedelsen och huvudförhandlingen i Danmark och Norge (avsnitt 5.2 och 6.2). Utifrån den rättslitteratur som används i artikeln har det varken för Danmarks eller Norges del ansetts problematiskt att separata bestämmelser för förberedelse och huvudförhandling saknas.s. 592
5.Det verkar också finnas skillnader när det gäller hur detaljerat processledningen är reglerad. Genom att granska de processledningsbestämmelser som getts vid olika tidpunkter framträder en tendens till mer detaljerad reglering på senare tid. En modern processledningsbestämmelse är således strukturerad på ett tydligt sätt, mer detaljerad än sina föregångare och omfattar ett bredare regleringsområde. Denna trend återspeglas även i finsk lagstiftning. En jämförelse mellan FRB 6:2a.2 (595/1993), som avser huvudförhandlingen, och FRB 5:21 (768/2002), som avser förberedelsen, visar att den nyare bestämmelsen är mer detaljerad. När det gäller processledningsbestämmelserna i de jämförda länderna är den senast antagna, tvl § 11-5, ett bra exempel på en modern processuell bestämmelse.s. 593
6.Delvis handlar regleringens noggrannhet också om en ideologisk ansats. I Sverige har man exempelvis utgått från tanken att domaren är den bästa aktören för att avgöra vilken typ och intensitet av processledning som är lämplig i varje enskilt fall, som alltid skiljer sig från andra (avsnitt 4.2). Även om det finns utrymme för att de svenska processledningsbestämmelserna moderniseras, är det osannolikt att lika detaljerade regler som i Norge skulle införas, då man troligtvis vill bevara domarens omfattande handlingsfrihet.s. 593
7.Som allmänt känt är det högsta domstolarnas uppgift att genom prejudikat vägleda underinstansernas tolkning av lagen och utövning av skönsmässig bedömning. Därigenom upprätthålls enhetlighet i rättstillämpningen och rättssäkerheten, samtidigt som oklara rättslägen klargörs och rättsordningens luckor fylls där reglering saknas. Behovet av att meddela prejudikat har särskilt varit påtagligt i Finland och Sverige (avsnitt 3.3 och 4.3). Därtill tycks ett problem ha varit prejudikatens begränsade genomslag, eftersom det i vissa fall kan krävas flera prejudikat i samma fråga för att uppnå önskad styrningseffekt. Detta kan dock delvis även bero på att omständigheterna i de enskilda fallen skiljer sig åt i sådan grad att prejudikatet inte låter sig tolkas analogt på grund av de faktiska skillnaderna mellan fallen. I Danmark och Norge ser situationen annorlunda ut (avsnitt 5.3 och 6.3). I Danmark framstår den materiella processledningen som troligtvis bättre integrerad i domstolarnas verksamhetskultur, medan den förklarande faktorn i Norge sannolikt är den detaljerade och väl utformade lagstiftningen.s. 593
8.För att stärka prejudikatens genomslag borde de högsta domstolarna, när de meddelar ett nytt prejudikat, tydligt redogöra för dess förhållande till lagens ordalydelse, lagförarbetena och tidigare prejudikat vid meddelandet av prejudikat, samt framhäva eventuella avvikelser klart och tydligt. Detta skulle bidra till att undvika intrycket att rättskällorna på vissa punkter, möjligen oavsiktligt, framstår som sinsemellan motsägelsefulla. 7.3 Skyldighet, befogenhet och instrument för processledning Domstolens skyldighet att utöva processledning beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Emellertid kan det allmänt konstateras att skyldigheten till klargörande processledning är mer omfattande än skyldigheten till berikande processledning, och att processledningen under förberedelsen ska vara mer aktiv än under huvudförhandlingen. Däremot är de faktorer som begränsar befogenheten till processledning tydligare. Dessa faktorer omfattar främst dispositionsprincipen, kontradiktionsprincipen, domarens opartiskhet samt skyldigheten att undvika obefogad förlängning av förfarandet (avsnitt 3.2, 4.2, 5.2 och 6.2).s. 594
9.De instrument som står till domstolens förfogande i de allmänna bestämmelserna om processledning är mycket likartade i jämförelseländerna. Processledningen sköts främst genom frågor, anmärkningar och uppmaningar, men i vissa situationer kan domstolen också ställa krav på parterna, exempelvis att de måste ta ställning till ett visst faktum eller en rättslig fråga. Domstolen kan emellertid inte använda tvång som medel i de ovannämnda situationerna. När det gäller den begränsande processledningen är domstolens processuella beslut eller någon annan jämförbar åtgärd vanligtvis den önskade rättsliga effekten, förutsatt att domstolen har laglig grund för detta. 7.4 Rättsliga innovationer och trender I artikeln har den materiella processledningen i Finland, Sverige, Danmark och Norge analyserats. Inga egentliga juridiska innovationer identifierades, men trots detta kan den norska regleringen särskilt lyftas fram då den är exceptionellt detaljerad. Det vore intressant att få insikt i, och värt att undersöka, hur norska domare själva förhåller sig till denna reglering. Som jämförelse vore det även intressant att undersöka hur svenska domare förhåller sig till sin egen reglering, som ideologiskt sett har utformats på ett motsatt sätt jämfört med den norska.s. 594
10.Vad gäller trender är tydligt att domstolarna ska vara mer aktiva i sin processledning när en part saknar juridiskt biträde. Detta framgår exempelvis av Rpl § 339 stk. 4, tvl § 11-5 (6), RP 15/1990 s. 27 och NJA 2018 s. 1062. Om parten däremot har ett juridiskt ombud, verkar inställningen till processledning vara på väg att bli mer restriktiv. I Finland och Norge har prejudikat meddelats (HD 2022:14; HR-2019741-A) som pekar på att juridiska biträden ska utföra sina uppdrag professionellt, och att domstolen endast undantagsvis kan vara skyldig att ingripa genom materiell processledning för att berika rättegångsmaterialet i mål där förlikning om saken är tillåten.s. 594
11.I det norska prejudikatet framhålls att domstolen kan vara skyldig att fästa uppmärksamhet vid grunden för ett yrkande endast om målet är av stor betydelse för parterna, grunden är tydligt relevant och det skulle leda till rättsförlust för parten om denne inte får åberopa den. Detta synsätt är förenligt med kravet på omsorgsfull processföring från biträdets sida och kan följas som en ändamålsenlig princip med potential att förstärkas i framtiden. 7.5 Avslutande reflektion Den komparativa analysen i denna artikel bekräftar att den materiella processledningen i de nordiska rättsordningarna fyller en central funktion i handläggningen av dispositiva tvistemål. Trots skillnader i regleringarnas utformning och i förhållandet mellan lagstiftning och rättspraxis framstår processledningens grundläggande syfte som i stort sett gemensamt. Genom domstolens processledning kan rättegångsmaterialet klarläggas och struktureras på ett sätt som gör det möjligt att förena kravet på materiellt riktiga avgöranden med kraven på ett koncentrerat och effektivt förfarande.s. 595
12.Den nordiska jämförelsen visar därmed att den materiella processledningen inte enbart utgör ett tekniskt inslag i rättegångsförfarandet. Den framstår snarare som ett institutionellt instrument genom vilket civilprocessen upprätthåller den balans mellan domsriktighet och processekonomi som eftersträvas i moderna rättssystem. Skillnaderna mellan de undersökta rättsordningarna framträder i detta perspektiv främst som variationer i hur denna balans organiseras i rättsligt hänseende, snarare än som uttryck för grundläggande skillnader i synen på domstolens processledande roll.s. 595