1.4.1 Inledande anmärkningar Svaret på frågan om erkännande i Sverige av utländska avgöranden om kafalah är beroende av vilken typ av avgörande det handlar om och från vilket land avgörandet har sitt ursprung. När det gäller de beslut som kvalificeras som frågor om föräldraansvar finns inledningsvis anledning att skilja mellan två situationer. Den första handlar om att någon ansöker om att få ett kafalah-arrangemang erkänt i Sverige baserat på ett beslut om kafalah från ett land som inte är ett EU-land. I sådana fall kan 1996 års Haagkonvention aktualiseras. Den andra situationen handlar om att en ansökan om erkännande av ett kafalaharrangemang inkommer till Sverige baserad på ett beslut om erkännande i en annan EU-medlemsstat. Jag behandlar de båda situationerna i tur och ordning nedan. Därutöver kommer några övriga frågor att belysas, bland annat situationen att ett kafalah-arrangemang erkänts som en adoption. 4.2 Erkännande inom ramen för 1996 års Haagkonvention Det har redan konstaterats att kafalah nämns som en åtgärd som omfattas av 1996 års Haagkonvention och det råder följaktligen inte någon tvekan om att rättsinstitutet måste behandlas i en situation när konventionen är tillämplig. En praktisk utmaning i detta sammanhang är att konventionens tillämplighet står i direkt relation till antalet anslutna stater och Marocko är hittills det enda land där kafalah tillämpas som också är anslutet till 1996 års Haagkonvention. Det finns därför skäl att behandla frågor om erkännande av kafalah-arrangemang med ursprung i Marocko separat.s. 148
2.För Marockos del är utgångspunkten att ett beslut om kafalah omfattas av 1996 års Haagkonvention och att det därför ska erkännas inom ramen för konventionen. Ett sådant erkännande får emellertid vägras i specifika fall. Beträffande kafalah är det särskilt relevant att uppmärksamma om förfarandet enligt konventionens artikel 33 har följts.s. 148
3.Artikel 33 är central när det gäller erkännande av beslut om kafalah. Bestämmelsen anger uttryckligen att centralmyndigheter i aktuella länder måste samarbeta om det är aktuellt att ge vård genom kafalah i en annan fördragsslutande stat. Det samarbetet innefattar ett samråd och ett överlämnade av en rapport om barnet med en motivering till stöd för den föreslagna åtgärden. Ett beslut om kafalah i den ansökande staten får enligt artikel 33(2) bara fattas om centralmyndigheten i den mottagande staten godkänt åtgärden.s. 149
4.Överfört på svenska förhållanden, med Marocko som exempel, innebär artikel 33 att centralmyndigheten i Marocko måste kontakta den svenska centralmyndigheten innan den fattar beslut om ett kafalaharrangemang som gäller ett barn som har för avsikt att flytta till Sverige. Efter en sådan förfrågan kommer centralmyndigheten i Sverige att inleda ett samråd med socialnämnden i den kommun där barnet kommer att få hemvist (om åtgärden skulle godkännas). Socialnämnden gör därefter en prövning enligt 22 kap. 17 § socialtjänstlagen, som specifikt gäller frågan om placering av barn i Sverige av utländska myndigheter. Socialnämndens prövning innebär att en noggrann utredning måste genomföras, med barnets bästa som utgångspunkt, där det bland annat måste undersökas om barnet har fått framföra sin åsikt och om det finns förutsättningar för en bra vård i det enskilda hemmet.s. 149
5.Ett kafalah-arrangemang som uppfyller förutsättningarna i artikel 33 måste, som jag ser det, erkännas inom ramen för 1996 års Haagkonvention. Motsatsvis kan sägas att kafalah-arrangemang som inte uppfyller nämnda krav kan vägras erkännande. En sådan vägran har också ett uttryckligt stöd i konventionens artikel 23(2)f. Det finns med andra ord en tydlighet när det gäller hanteringen av ärenden om kafalah inom ramen för 1996 års Haagkonvention.s. 149
6.Det är svårare att hantera erkännande av beslut som kommer från länder som inte är anslutna till 1996 års Haagkonvention, och där svenska myndigheter följaktligen inte kan luta sig mot artikel 33 och det samarbete mellan myndigheter som bestämmelsen ger uttryck för. I dessa situationer finns inte heller någon konventionsgrundad skyldighet att erkänna. Tvärtom är huvudregeln i svensk rätt att vi inte erkänner och verkställer utländska avgöranden utan stöd i lag (3 kap. 2 § UB). Det innebär inte att ett kafalah-arrangemang från ett icke konventionsanslutet land (exempelvis Algeriet) saknar betydelse. Kafalah skapar tveklöst i flera fall starka familjeliknande band mellan kafil och makfuls och den typen av relationer kan givetvis få betydelse som en sakomständighet vid bedömningen av frågor som handlar om barns anknytning till Sverige och deras beroende av sina nya vårdnadshavare. 4.3 Erkännande inom ramen för 2019 års Bryssel II-förordning Den andra situationen utgår från hur erkännandet ska hanteras inom EU. En fråga som därmed blir aktuell att besvara är om ett beslut om kafalah omfattas av tillämpningsområdet för 2019 års Bryssel II-förordning. Som redan konstaterats är min slutsats är att ett sådant beslut i flera fall gör det. Kafalah nämns i och för sig inte uttryckligen som en åtgärd som omfattas av förordningens tillämpningsområde, men vårdnad och umgänge inkluderas liksom förordnande av uppgifter för en person som ska ansvara för ett barns person eller egendom (artikel 1[1]a och c) och placering av ett barn utanför det egna hemmet (artikel 1[1]d). I förordningens definition av föräldraansvar inkluderas dessutom uttryckligen frågor om vårdnad och umgänge, inbegripet rätten att bestämma var ett barn ska bo (artikel 2[8–10]). Det faktum att kafalah i flera sammanhang likställs med en familjehemsplacering (som definitivt omfattas av tillämpningsområdet för förordningen) ger också stöd för slutsatsen att ett kafalah-arrangemang kan omfattas av förordningens tillämpningsområde. Det, i sin tur, innebär att förordningens bestämmelser om erkännande kan komma att bli tillämpliga.s. 149
7.Det sagda innebär att en dom som meddelats av en domstol i en medlemsstat, som tillerkänner personer legal status baserat på ett kafalah-arrangemang i flera fall måste erkännas i andra medlemsstater inom ramen för 2019 års Bryssel II-förordning. Det finns i och för sig en möjlighet att vägra erkännande på grund av ordre public (artikel 39[1]a) men samtidigt ska barnets bästa beaktas och barnets bästa har rimligen redan varit en del av bedömningen i samband med erkännandet i ursprungsstaten. Det framstår därmed för mig som osannolikt att en ordre public-invändning skulle vara framgångsrik när erkännande av den här typen av rättsliga avgöranden hanteras medlemsstater emellan.s. 150
8.I sammanhanget är det relevant att betona att reglerna om erkännande i 2019 års Bryssel II-förordning gäller domar som meddelats i en medlemsstat. Frågan om det också gäller beslut om erkännande är inte lika enkel att besvara, dvs. frågan om ett beslut att erkänna en dom från ett tredje land (exempelvis Algeriet) i en medlemsstat (exempelvis Frankrike) också omfattas av förordningen och innebär att den algeriska domen därmed är erkänd i Sverige (och övriga medlemsstater). Historiskt har det ansetts att så inte är fallet och det finns därmed ett förbud mot s.k. dubbel exekvatur. Ett beslut om erkännande av ett utländskt avgörande gäller enligt detta synsätt bara erkännande i det land i vilket beslutet fattats. Den uppfattningen är emellertid ifrågasatt. Det finns också praxis från EU-domstolen som antyder att beslut om erkännande av utländska avgöranden kan omfattas av de EUgemensamma reglerna om erkännande. Ett sådant exempel är mål C-568/20 där EU-domstolen konstaterar att ett beslut om betalningsskyldighet som meddelats av en domstol i en medlemsstat på grundval av lagakraftvunna domar som meddelats i ett tredjeland, är en dom och är verkställbar i de andra medlemsstaterna inom ramen för 2012 års Bryssel I-förordning. Avgörandet gäller i och för sig inte kafalah, eller någon annan fråga som omfattas av 2019 års Bryssel II-förordning, men det indikerar en extensiv tolkning av vilka typer av domar det är som omfattas av reglerna om erkännande och därigenom kan det få generell betydelse även utanför det direkta tillämpningsområdet för 2012 års Bryssel I-förordning.s. 150
9.En särskild fråga gäller beslut om familjehemsplacering. Om ett kafalah-arrangemang erkänts i en medlemsstat som en familjehemsplacering i den staten, och det blir aktuellt att flytta den familjehemsplaceringen till en annan medlemsstat, kommer den begäran att hanteras som ett nytt ärende inom ramen för artikel 82 i 2019 års Bryssel II-förordning. Konsekvensen blir ett förfarande som liknar förfarandet enligt artikel 33 i 1996 års Haagkonvention. Följaktligen krävs det i dessa fall en dialog mellan centralmyndigheter i de berörda medlemsstaterna och en ny utredning i mottagarlandet innan ett beslut om placering i den nya medlemsstaten kan fattas. I de här situationerna är det således inte aktuellt med något erkännande. 4.4 Några övriga frågor En annan aspekt som är relevant att belysa när det gäller frågan om ett erkännande av ett kafalah-arrangemang i en medlemsstat är att ett sådant arrangemang kan komma att ses som en legal status som unionsmedborgare bär med sig när de flyttar mellan medlemsstater. I detta sammanhang har EU-domstolen uttalat att personnamn kan utgöra en sådan legal status och detsamma gäller, med begränsade rättsverkningar, samkönade äktenskap. Ett allmänt erkännande av ett statusförhållande innebär i och för sig inte att det legala statusförhållandet måste ha exakt samma rättsliga innebörd i alla medlemsstater, men det innebär att statusförhållandet som utgångspunkt måste respekteras och att det, i vart fall i vissa fall, kommer få rättsverkningar som är autonomt bestämda.s. 151
10.En avslutande särskild fråga gäller adoption. Jag har tidigare betonat att ett kafalah-arrangemang inte är en adoption och enligt mitt förmenande ska därför kafalah inte kvalificeras som en adoption och följaktligen inte heller erkännas som en sådan. Det hindrar inte att kafalaharrangemanget får betydelse i samband med ett beslut om adoption (som exempelvis var fallet i NJA 1991 s. 21) och det hindrar inte att ett kafalah-arrangemang i andra länder omvandlas till en adoption. Ett sådant adoptionsbeslut omfattas inte av 2019 års Bryssel II-förordning, men det omfattas av den svenska internationella adoptionslagstiftningen. Utgångspunkten i dessa sammanhang är att ett utländskt beslut om adoption gäller i Sverige om det också gäller i den stat där antingen adoptivbarnet eller adoptivföräldrarna har sin hemvist. Det är med andra ord fullt möjligt att ett kafalah-arrangemang som i utlandet omvandlats till en adoption därigenom indirekt erkänns i Sverige.s. 152