Majoriteten

1.Majoriteten inledde med att konstatera att ett sådant utdelningsbeslut som fattats i fallet innebär att aktieägaren omedelbart får en fordran gentemot bolaget på beloppet, även om fordringen förfaller till betalning först senare. Därefter redogjorde majoriteten för 4 kap. 37 § aktiebolagslagen, enligt vilken bestämmelse en aktieägare i ett avstämningsbolag inte får utöva de rättigheter gentemot bolaget som aktierna ger förrän aktieägaren är införd i aktieboken. Majoriteten angav att bestämmelsen är skriven utifrån den praktiskt vanliga situationen att det rör sig om ett aktieförvärv och en ny aktieägare. Med stöd av en jämförande hänvisning till Den strukna aktieägaren NJA 2017 s. 981 p. 17, uttalade emellertid majoriteten att bestämmelsen utgår från en mera allmän princip om att den som vill göra gällande en aktierätt måste stå med i aktieboken.s. 2

2.Arnesdotter och Heidbrink riktar hård kritik mot detta uttalande. Huvudpoängen i denna kritik går förenklat ut på att majoriteten felaktigt har utgått från att 4 kap. 37 § aktiebolagslagen uttrycker ett materiellt villkor för aktierätten och inte endast en legitimationsregel, och att majoriteten låtit denna feltolkning ligga till grund för sin slutsats i målet. Men kritiken framstår som omotiverad. Dels bör det vara både okontroversiellt och ganska harmlöst att hävda att 4 kap. 37 § vilar på en bakomliggande princip — låt vara av legitimationsrättslig art — enligt vilken en aktieägares utövande av aktierätten gentemot bolaget är beroende av att ägaren också finns med i aktieboken: principen om aktierättigheternas anknytning till införing i aktieboken. En sådan princip kan inte fungera som en ovillkorlig regel. Den är ett riktmärke som måste underkastas undantag. Dels tror jag att Arnesdotter och Heidbrink överskattar vilken betydelse principen om aktierättigheternas anknytning till införing i aktieboken hade för majoritetens lösning. Majoriteten poängterade att principen inte var ensamt utslagsgivande utan att bedömningen skulle göras också med beaktande av det rättsliga sammanhanget i övrigt. Principen var alltså endast ett delargument bland flera. Ytterligare tre argument lades fram.s. 2

3.Det första av dessa argument var att det i lag och bolagsordningen reglerade inlösenförfarandet enligt majoriteten svårligen kunde förstås på annat sätt än att det tar sin utgångpunkt i att aktieägaren vid sidan av sin rätt till det förutbestämda lösenbeloppet inte också ska kunna tillgodogöra sig utdelning för kommande avstämningsdag då aktien är ogiltig.s. 3

4.Arnesdotter och Heidbrink anser att majoriteten utgick från ett alltför ensidigt aktiebolagsrättsligt perspektiv. För mig framstår dock inte detta som ett utpräglat aktiebolagsrättsligt argument, utan snarare som ett avtalsrättsligt färgat argument om vad aktieägaren haft befogad anledning att fästa tillit till. Därtill innefattar argumentet en beskrivning av den risk för villkorsenlig spekulation från optionsinnehavarens sida som motparten i ett optionsförhållande har att räkna med när hen ger sig in i optionsleken. Det gäller såväl i fråga om en köpoption som en inlösenoption av det slag som förelåg i fallet.s. 3

5.Majoritetens andra ytterligare argumentet var att en kvardröjande rätt till avkastning från aktien skulle utgöra en omotiverad skillnad från vad som gäller vid överlåtelse av aktien, där utgångspunkten sedan länge är att oförfallen fordran på utdelning följer med aktien.s. 3

6.Inte heller detta argument är aktiebolagsrättsligt. Om något är det väl kontraktsrättsligt. Och med min läsning är argumentet om vad som gäller vid en överlåtelse — som läsaren kanske redan har förstått — dessutom ett huvudargument. Min enda egentliga kritik mot domen är väl att detta argument inte lyftes fram ännu tydligare och gavs en centralare plats, men det framstår samtidigt som ett ganska petigt påpekande med tanke på att argumentet med min läsart är så självklart. Så här ser jag det:s. 3

7.In dubio-regeln enligt 80 § köplagen är att utdelning som inte har förfallit till betalning före aktieköpet ingår i köpet. Vill köparen och säljaren att något annat ska gälla får de reglera det i sitt avtal. I fråga om en köpoption innebär detta att optionsutfärdaren inte har rätt till utdelning som förfaller efter det att optionsinnehavaren avropat optionen, såvida inte annat följer av optionsvillkoren. Kravet på likabehandling av lika fall medför att detta också bör gälla i fråga om en option som har formen av ett inlösenförbehåll, det vill säga att aktieägaren saknar rätt till utdelning som förfaller efter det att aktien inlösts, såvida inte annat följer av inlösenvillkoren i bolagsordningen eller att bolaget i inlösenbeslutet gett avkall på sin rätt. En olikabehandling förutsätter att frågan är reglerad på ett annat sätt i fråga om ett inlösenförfarande eller att det finns starka sakskäl för en avvikelse. Någon avvikande reglering i relevant hänseende finns inte i aktiebolagslagen. Således återstår endast att ta ställning till om det finns några sakskäl för en olikabehandling.s. 4

8.Majoritets tredje argument utöver principen om aktierättigheternas anknytning till införing i aktieboken var en jämförelse med vad som gäller vid den situationen att aktier före avstämningsdagen för vinstutdelning förvärvas av bolaget självt. Det konstaterades därvid att aktierna i den situationen inte längre medför något rätt till vinstutdelning. En utdelningsfordran som har uppkommit genom ett tidigare utdelningsbeslut upphör med ett sådant förvärv.s. 4

9.Med min läsart var denna jämförelse att slags test på om det finns skäl att behandla inlösenoptionen annorlunda än köpoptionen i aktuellt hänseende. Testet föll ut negativt eftersom ett faktiskt förvärv av bolagets egna aktier synbarligen leder till samma resultat som 80 § köplagen i fråga om hanteringen av oförfallen utdelning. Det talar för att frågan inte borde hanteras annorlunda när bolaget gör ett så att säga funktionellt förvärv i kraft av en inlösen. Till detta kan man dessutom lägga majoritetens ovan redovisade argument om principen om aktierättigheternas anknytning till införing i aktieboken och vad som är en befogad förväntan av vilken risk som följer med ett inlösenförbehåll. Samtliga argument talar emot att det skulle finnas starka sakskäl för att bedöma inlösenoptionen på ett annat sätt än köpoptionen. De talar tvärtom för en likabehandling. Mot denna bakgrund skulle en olikabehandling således, med majoritetens ord, ”utgöra en omotiverad skillnad mot vad som gäller vid överlåtelse av aktien”.s. 4

10.Med beaktande av alla nu redovisade argument var majoritetens slutsats att en aktieägares rätt till beslutad men ännu inte förfallen utdelning upphör om aktien har inlösts enligt ett inlösenförbehåll i bolagsordningen, såvida inte annat framgår av bolagsordningen eller inlösenbeslutet. Bolaget var därför inte skyldigt att betala de utdelningsposter som ännu inte hade förfallit när aktierna inlöstes.s. 5

11.Så blev det alltså. Ur marknadens perspektiv spelade det väl i och för sig ingen roll om beskedet hade blivit som det blev eller om det i stället hade blivit det motsatta, det vill säga om aktieägare in dubio tvärtom skulle ha rätt till beslutad men ännu inte förfallen utdelning trots att aktien genom inlösen före förfallodagen blivit ogiltig. Det viktigaste för marknaden är att vi nu över huvud taget vet vad som gäller. Men mot bakgrund av kravet på formell rättvisa och likabehandling av väsentligen lika fall hade den motsatta lösningen varit överraskande.s. 5