Viktigast av de akademiska projekten är Draft Common Frame of Reference, DCFR, som också uppmärksammas av Ingvarsson, s. 141, n. 224. 1 2 Engelsk rätt har, delvis i likhet med den svenska, haft en resa från att sammanföra civilrättsliga anspråk av det här slaget utifrån en rättsföljd — restitution — till ett synsätt att dessa anspråk har en gemensam grund, obehörig vinst. Denna resa förknippas ur ett akademiskt perspektiv främst med Peter Birks, som beskriver utvecklingen i Unjust Enrichment, 2 uppl. Oxford 2004. En engelsk koppling görs i Jan Hellner, Att tänka som en engelsk jurist, Till Gunnar Nord: Ett symposium, Stockholm 1996, s. 67 ff. 13 Man kan kanske jämföra med förhållandet mellan condictio indebiti där HD i ett omtalat avgörande från 1999 grundade återkravsrätten vid misstagsbetalningar (i vid bemärkelse — i fallet var det inte ett renodlat misstag utan en utbetalning som orsakats genom brott) i obehörig vinst, NJA 1999 s. 575. Resonemanget ledde till svidande kritik från Jan Hellner i Betalning av misstag, JT 1999–2000 s. 409 ff. 14 S. 47. 1 5 S. 48. 16 Ingvarsson citerar utförligt (s. 71 f.) en rolig fotnot i första delen av Obligationsbegreppet där Lundstedt skriver att ”obehörig vinst” visar att ”jurisprudensen då och då har garderobsorg”, Vilhelm Lundstedt Obligationsbegreppet, Förra delen: Fakta och fiktioner, Uppsala 1929 s. 168 fotnot 2. Garderobsorg är ett gammalt uttryck. Ingvarsson tycker att metaforen är retoriskt väl utförd och nagelfar utifrån en ordboksdefinition av det gamla uttrycket. Garderobsorg betyder ”att nödgas gå svartklädd eller särskilt finklädd av brist på (andra) kläder; ibland inte kunna gå ut eller gå bort av brist på (lämpliga) kläder”. Ingvarsson skriver vidare ”Överförd till denna situation, så skulle Lundstedt alltså mena att rättsvetenskapen klär upp sig av nödtvång för att inget annat än de sällan använda begravningskläderna hänger kvar i garderoben. Det är en suggestiv bild som Lundstedt skickligt förhöjer genom att beteckna nödtvånget att gå i onödigt högtidlig dräkt med att den också är en förklädnad.” Denna tolkning kontrasterar stilistiskt med hur jag själv för numer ganska många år sedan försökte beskriva metaforen: ”Garderobsorg är alltså när man måste gå till 7–11 för att köpa mjölk iklädd frack eftersom man inte har något annat att ha på sig.”, Obehörig vinst-motiveringar, SvJT 2012, s. 380. 17 S. 72. 18 S. 66. 1 9 En kontrast i Ingvarssons framställning finns i hur välvilligt han tolkar resonemang hos författare som Lundstedt, verksamma första hälften av 1900-talet, med hur han kontextualiserar tidigare generationers författare. Afzelius arbete om cession från sent 1800-tal blir föremål för upprepningar av Lundstedts kritik men här finns det inte några försök att ge en historiskt välvillig läsning. Lundstedt blir rastret. S. 73 f. Ingvarssons blick är överlag fixerad vid hur man såg på ämnet under tiden 1920–1950. 20 S. 80. 2 1 Han noterar också att hundra år efter avgörandet så har det inte förekommit så mycket till entusiasm kring läran i HD i andra fall. Och det stämmer ju. Se s. 93. 22 Jfr Mårten Schultz, Obehörig vinst-motiveringar, SvJT 2012 s. 372 ff. 23 Oavsett hur man ser på obehörig vinst finns det goda skäl för majoritetens slutsats ur saklig synvinkel. Konsekvenserna av att öppna upp för vinstersättningar efter spruckna samborelationer skulle riskera att bli omfattande och det finns även av systematiska skäl argument för att ”freda” samboförhållandet från sådana här förmögenhetsrättsliga konsekvenser eftersom den som genomtänkt väljer samboförhållande framför äktenskap kan ha gjort det just för att inte ekonomiska effekter av relationen av detta slag skulle uppkomma. 24 S. 98 ff. 25 Ingvarsson tar även upp NJA 1896 s. 7 och NJA 1905 s. 76 i sammanhanget. 2 6 Ingvarsson själv behandlar temat i Condictio indebiti, Uppsala 2016 (ett verk som f.ö. blir väldigt sparsmakat refererat i sammanhanget). En generell kritik mot framställningen är att den inte är generös med referenser. Författaren har fångat in många framställningar men är snål med hänvisningar i den löpande notapparaten, och snålheten utsträcker sig även till författarens egna verk. Det anser jag är en (helt onödig) brist. 27 Jan Hellner, Betalning av misstag, JT 1999–2000 s. 409 ff. 28 Jfr det redan nämnda fallet NJA 1999 s. 575 med kommentarer i Jan Hellner, Betalning av misstag, JT 1999–2000 s. 409 ff. 2 9 S. 123. 30 Torgny Håstad, Obehörig vinst som allmän rättsgrundsats i svensk rättspraxis, Festskrift till Pelle Bo Madsen Köpenhamn 2021 s. 195 ff. 31 Apropå sic-påpekandet i samband med ordet brokig i citatet vill jag särskilt framhålla att Ingvarssons bok är ”välkorrad”. Nu råkade jag få med en inadvertens men jag har inte hittat många. 3 2 S. 141. 33 Ibid.
1.Det var framför allt situationer då den omyndige för medkontrahenten framstod som om den haft möjlighet att ingå avtalet, fast den omyndige i själva verket inte kunde företa bindande rättshandlingar utan tillåtelse av annan, som till en början skulle omfattas av den nya varianten. Den omyndige hade visserligen i sådana fall vanligen en förmyndare, vilket gjorde att situationen hade viss strukturell likhet med egentlig actio de in rem verso, men kravet riktas inte mot förmyndaren, utan mot den omyndige själv. Den omyndige hade ibland vissa tillgångar att disponera över som med romerskrättslig terminologi kallades peculium och kravet på ersättning kunde tas ur denna säregendom. Redan vid den genomgång som nu gjorts av några av de lagregler som ofta brukar anföras, framträder en svårighet som har att göra med det brokig [sic] underlaget. I någon regel är mottagarens nytta central, i en annan mottagarens vinst, ibland kopplas vinst och förlust samman, ibland är vinsten taket för ersättningsskyldigheten medan förlusten i andra är begränsningen för ersättningsskyldigheten. Utifrån sådana förutsättningar är en formell induktion helt utesluten, eftersom en induktion måste ske från samtliga lagregler som skall grunda regeln. Det är alltså inte tillåtet i en sådan logisk operation att ta lite från en regel, lite från en annan, bortse från element i en där man redan använt ett moment för att sedan plocka in annat från en regel som inte i övrigt beaktats. Dessa konstruktiva tillskott är emellertid inte oskyldiga, utan leder till att hela »härledningen« får något approximativt över sig. De små justeringarna och tillskotten i flera led bör inte döljas, utan redovisas öppet. Den som ständigt smygkikar på facit för att veta var det blir nödvändigt att bortse från fakta i underlaget för att ekvationen skall gå ihop, har inte gjort någon härledning alls, den har skapat en rättsregel med hjälp även av annat material än de rättskällor som påstås utgöra grunden för rättsregeln.s. 935