- Med stöd av lagens förarbeten slöt sig domstolen dock till att ”[v]issa bestämmelser i lagen om handelseagentur kan […] vara analogiskt tillämpliga”. HD framhöll att det i fallet låg nära till hands att söka ledning i 28 § HaL och vad som där sägs om agentens rätt till avgångsvederlag när agenturavtalet upphör. I målet var det endast objektet eller föremålet för agentavtalet som inte stämde överens med utpekade rättsfakta i lagregeln, medan lagens konstruktion och intresseavvägningar i övrigt framstod som ändamålsenliga. Dess materia och dess rättsföljder utgjorde därför den systematiskt och teleologiskt sett mest relevanta, i relation till fallets omständigheter. Det fanns därför, vilket förarbetena gav stöd för, goda skäl att använda HaL som en modell för att skapa en ny regel även i de fall där lagens bestämmelser inte var direkt tillämpliga. Efter att ha konstaterat denna relativa och tillräckliga likhet vid en faktajämförelse mellan licensavtalet och lagtextens exempel tog domstolen fasta på 28 § HaL och avgjorde, genom en laganalogi, fallet ”enligt grunderna” för eller ”jämlikt” denna paragraf. 2.5.4 NJA 1999 s. 575 ”Fortune Finans-fallet” Ibland baserar sig analogilösningen på allmänna principer i rätten snarare än på specifika lagregler. Denna teknik för rättsbildning är alltså ännu mer ”löslig” än laganalogin och kräver ett stort mått av juridiskt kunnande i form av systematisk förståelse och kreativitet. I rättsfallet NJA 1999 s. 575 hade en bank, som den trodde, utfört ett betalningsuppdrag åt ett företag och betalat ut pengar för att lösa en av företagets skulder hos ett annat företag vid namn Fortune Finans. Senare uppdagades det emellertid att banken hade blivit utsatt för ett bedrägeri och att den som utgav sig för att företräda Fortunes gäldenär inte alls hade koppling till det företaget. Banken försökte då få tillbaka pengarna från Fortune bl.a. under invändningen att det vara fråga om solutio indebiti (betalningsmisstag) och att pengarna därför skulle gå åter (condictio indebiti). Banken ansåg att den hade försatt Fortune i ond tro, genom att via telefon beordra Fortune att hålla de inbetalda medlen avskilda och inte lämna ut sin säkerhet till den gäldenär som banken agerade på uppdrag av. Huvudregeln om att betalningsmottagaren ska återbetala medlen vid ett betalningsmisstag skulle därför tillämpas. HD utforskade den anförda rättsgrunden och fann att enligt gällande rätt var kondiktionstalan inte möjlig att tillämpa i trepartsförhållanden. Den som på uppdrag åt gäldenären utfört en betalning kunde inte på grund av betalningsmisstag återfå medlen direkt från borgenären. Utföraren hade i stället, redan i enlighet med romersk rätt, regressrätt mot gäldenären, om denne antingen hade medel för att lösa skulden eller om denne fick framgång med sin kondiktionstalan. I det aktuella målet utvidgade dock HD condictio indebiti-institutet och tillskrev banken självständig rätt att hävda misstagsbetalning mot Fortune (som dock var försatt i konkurs). HD anförde att det avgörande för rättsfrågans besvarande var om fallet rörde ”skäl av samma art”, som i den ursprungliga regeln om condictio indebiti. Det får uppfattas som att domstolen på grundval av den äldre regeln skapade en ny och likadan, utifrån bedömningen om en tredje parts återkravsrätt mot borgenären kunde baseras på samma avvägningar och skäl som i fall när gäldenären betalat direkt, utan mellanhand. Ett ytterligare argument för att HD analogierat på institutet condictio indebiti är att domstolen beskrev den uppkomna situationen som ”närliggande med traditionella betalningsmisstagsfall”. Domstolen menade alltså att det både fanns traditionella situationer som utgjorde klart reglerade fall och fall som var närliggande, men inte helt överensstämmande med de traditionella, och som därför inte omfattades av den gällande regleringen. Domstolen hade alltså skapat en ny och självständig regel som omfattade trepartsförhållanden. Domstolen medgav alltså en betalningsförmedlare och inte enbart gäldenärer kondiktionstalan, dvs. rätten att grunda sin talan på solutio indebiti (vilket i svensk rätt ofta enbart kallas condictio indebiti trots att ”condictio” egentligen avser själva talerätten som är kopplad till betalningsmisstaget). Den nya regeln byggde således på institutet condictio indebiti, men omfattade nya rättsfakta. En likadan rättsföljd som i den ursprungliga principen kopplades också till den nya regeln. Trots bankens principiella rätt att hävda betalningsmisstag vann den ingen framgång med sin talan utan förlorade målet. 3 Svårigheten att skilja tolkningen från analogilösningen — beskrivningar av analogin i metodlitteraturen 3.1 Inledning Trots att analogin alltså är ett erkänt metodverktyg som används frekvent i rättstillämpningen har den kommenterats och beskrivits på ett varierande och ibland otydligt sätt i den svenska metodlitteraturen. Det har inte varit självklart för svensk rättsvetenskap att tydligt skilja mellan tolkning och analogier eller åtminstone har denna skillnad inte beskrivits tillräckligt precist och uttömmande. Tvärtom har analogilösningen inte sällan beskrivits som en tolkningsoperation eller förväxlats med denna. Oprecisa, motsägelsefulla eller rent av förvirrande beskrivningar förekommer dock inte bara i den juridiska litteraturen, utan även i andra rättskällor. Ett illustrativt exempel är förarbetena till brottsbalken (BrB), där analogin benämns just som en ”tolkningsmetod”. I samma förarbetsuttalanden där analogin får etiketten ”tolkningsverktyg” påstås analogin också innebära en ”tillämpning” av lagregeln i strid med en ”strikt läsning” av densamma. Genom analogin påstås lagregeln få en ”vidare tillämpning eller innebörd än som följer av ordalydelsen”. Förarbetena ger alltså uttryck för tvetydiga och motstridiga förklaringar av analogin: å ena sidan en tolkningsmetod, å andra sidan en tillämpningsteknik. I själva verket är analogin ingetdera. Som torde stå klart är det författarnas uppfattning att analogiserandet bör betraktas som en teknik för att tillskapa nya rättsregler med tidigare existerande rättsregler som grund (jfr uttrycket ”enligt grunderna”), men inte som en del av tolkningsläran. Eftersom tolkningens gräns utgör tillämpningens gräns, är analogiserandet inte heller en tilllämpningsteknik (utan en rättsbildningsteknik).
- Peczenik diskuterar även rättsanalogin mer i detalj. Enligt honom kännetecknas den av att ”ett helt regelkomplex som gäller på ett visst rättsområde tillämpas […] analogt på ett annat rättsområde.” Som exempel nämner Peczenik, stödd på Lehrberg, att ”åtskilliga av köplagens regler anses tillämpliga vid avtal om hyra av lös egendom.” Definitionen, eller åtminstone exemplet och dess ändamålsenlighet, kan emellertid diskuteras. Om Savignys definition för att skilja laganalogin från rättsanalogin ska användas, så innebär laganalogin att specifika lagregler används som underlag för analogiserandet, medan rättsanalogin stödjer sig på konstruktioner i rättsteorin som inte hör hemma i specifika lagregler (som condictio indebiti). Det kan diskuteras om det analogiserande som beskrivs i exemplet verkligen utgör rättsanalogier. Att det är fråga om analogier torde det inte råda något tvivel om, men i fall där KöpL används som underlag för en analogi rör det sig snarare om laganalogier än om rättsanalogier. Domaren grundar för det första analogin på en lag och inte på principer eller andra institut. Om KöpL används kommer underlaget dessutom att hämtas ur specifika lagregler, även om det kan vara flera, vilket gör lösningarna till laganalogier oavsett. Det torde med andra ord inte spela någon roll för distinktionen mellan lag- och rättsanalogi att KöpL:s regler bildar ett regelkomplex, för det gör alla lagar. Ett mer ändamålsenligt exempel hade varit att hänvisa till analogier baserade på en rättsprincip eller ett rättsligt institut (jfr t.ex. om condicitio indebiti i NJA 1999 s. 575). 3.4 Strömholms syn på analogin och betydelsen av att inräkna både rättsfakta och rättsföljd Stig Strömholm beskriver laganalogin som att det är ”lösningen” i lagregeln som juristen ”lånar” för att lösa ett oreglerat fall. Strömholm beskriver också att analogin är en garanti mot godtyckliga och fritt konstruerade lösningar eftersom den lösning som juristen väljer genom analogin redan har förankring i rättssystemet. Vidare bygger en analogilösning, enligt Strömholm, på en jämförelse mellan den reglerade och oreglerade situationen. En analogi förutsätter slutligen att en väsentlig och avgörande likhet uppstår vid jämförelsen mellan de gamla och nya fallen i ljuset av rätten och att denna likhet inte upphävs av någon avgörande olikhet.
Rättsfall
NJA 1999 s. 575
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1999 s. 575
BibTeX
@misc{nja-1999-s-575,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1999 s. 575}},
year = {1999},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
34 hänvisningar i 13 artiklar · 34 stycken/fotnoter
Litteratur2 hänvisningar
- Det är bara ett faktum. Se t.ex. NJA 1999 s. 575.
- Viktigast av de akademiska projekten är Draft Common Frame of Reference, DCFR, som också uppmärksammas av Ingvarsson, s. 141, n. 224. 1 2 Engelsk rätt har, delvis i likhet med den svenska, haft en resa från att sammanföra civilrättsliga anspråk av det här slaget utifrån en rättsföljd — restitution — till ett synsätt att dessa anspråk har en gemensam grund, obehörig vinst. Denna resa förknippas ur ett akademiskt perspektiv främst med Peter Birks, som beskriver utvecklingen i Unjust Enrichment, 2 uppl. Oxford 2004. En engelsk koppling görs i Jan Hellner, Att tänka som en engelsk jurist, Till Gunnar Nord: Ett symposium, Stockholm 1996, s. 67 ff. 13 Man kan kanske jämföra med förhållandet mellan condictio indebiti där HD i ett omtalat avgörande från 1999 grundade återkravsrätten vid misstagsbetalningar (i vid bemärkelse — i fallet var det inte ett renodlat misstag utan en utbetalning som orsakats genom brott) i obehörig vinst, NJA 1999 s. 575. Resonemanget ledde till svidande kritik från Jan Hellner i Betalning av misstag, JT 1999–2000 s. 409 ff. 14 S. 47. 1 5 S. 48. 16 Ingvarsson citerar utförligt (s. 71 f.) en rolig fotnot i första delen av Obligationsbegreppet där Lundstedt skriver att ”obehörig vinst” visar att ”jurisprudensen då och då har garderobsorg”, Vilhelm Lundstedt Obligationsbegreppet, Förra delen: Fakta och fiktioner, Uppsala 1929 s. 168 fotnot 2. Garderobsorg är ett gammalt uttryck. Ingvarsson tycker att metaforen är retoriskt väl utförd och nagelfar utifrån en ordboksdefinition av det gamla uttrycket. Garderobsorg betyder ”att nödgas gå svartklädd eller särskilt finklädd av brist på (andra) kläder; ibland inte kunna gå ut eller gå bort av brist på (lämpliga) kläder”. Ingvarsson skriver vidare ”Överförd till denna situation, så skulle Lundstedt alltså mena att rättsvetenskapen klär upp sig av nödtvång för att inget annat än de sällan använda begravningskläderna hänger kvar i garderoben. Det är en suggestiv bild som Lundstedt skickligt förhöjer genom att beteckna nödtvånget att gå i onödigt högtidlig dräkt med att den också är en förklädnad.” Denna tolkning kontrasterar stilistiskt med hur jag själv för numer ganska många år sedan försökte beskriva metaforen: ”Garderobsorg är alltså när man måste gå till 7–11 för att köpa mjölk iklädd frack eftersom man inte har något annat att ha på sig.”, Obehörig vinst-motiveringar, SvJT 2012, s. 380. 17 S. 72. 18 S. 66. 1 9 En kontrast i Ingvarssons framställning finns i hur välvilligt han tolkar resonemang hos författare som Lundstedt, verksamma första hälften av 1900-talet, med hur han kontextualiserar tidigare generationers författare. Afzelius arbete om cession från sent 1800-tal blir föremål för upprepningar av Lundstedts kritik men här finns det inte några försök att ge en historiskt välvillig läsning. Lundstedt blir rastret. S. 73 f. Ingvarssons blick är överlag fixerad vid hur man såg på ämnet under tiden 1920–1950. 20 S. 80. 2 1 Han noterar också att hundra år efter avgörandet så har det inte förekommit så mycket till entusiasm kring läran i HD i andra fall. Och det stämmer ju. Se s. 93. 22 Jfr Mårten Schultz, Obehörig vinst-motiveringar, SvJT 2012 s. 372 ff. 23 Oavsett hur man ser på obehörig vinst finns det goda skäl för majoritetens slutsats ur saklig synvinkel. Konsekvenserna av att öppna upp för vinstersättningar efter spruckna samborelationer skulle riskera att bli omfattande och det finns även av systematiska skäl argument för att ”freda” samboförhållandet från sådana här förmögenhetsrättsliga konsekvenser eftersom den som genomtänkt väljer samboförhållande framför äktenskap kan ha gjort det just för att inte ekonomiska effekter av relationen av detta slag skulle uppkomma. 24 S. 98 ff. 25 Ingvarsson tar även upp NJA 1896 s. 7 och NJA 1905 s. 76 i sammanhanget. 2 6 Ingvarsson själv behandlar temat i Condictio indebiti, Uppsala 2016 (ett verk som f.ö. blir väldigt sparsmakat refererat i sammanhanget). En generell kritik mot framställningen är att den inte är generös med referenser. Författaren har fångat in många framställningar men är snål med hänvisningar i den löpande notapparaten, och snålheten utsträcker sig även till författarens egna verk. Det anser jag är en (helt onödig) brist. 27 Jan Hellner, Betalning av misstag, JT 1999–2000 s. 409 ff. 28 Jfr det redan nämnda fallet NJA 1999 s. 575 med kommentarer i Jan Hellner, Betalning av misstag, JT 1999–2000 s. 409 ff. 2 9 S. 123. 30 Torgny Håstad, Obehörig vinst som allmän rättsgrundsats i svensk rättspraxis, Festskrift till Pelle Bo Madsen Köpenhamn 2021 s. 195 ff. 31 Apropå sic-påpekandet i samband med ordet brokig i citatet vill jag särskilt framhålla att Ingvarssons bok är ”välkorrad”. Nu råkade jag få med en inadvertens men jag har inte hittat många. 3 2 S. 141. 33 Ibid.
Condictio indebiti – från skyddsregel för betalaren till skyddsregel för mottagaren på tre decennier14 hänvisningar
- I början rörde det sig om mera försiktiga uttalanden, som kopplade till motivet bakom condictio indebiti-läran, medan avsaknad av rättsgrund (eller kanske mera riktigt, betalarens bibehållna rättsgrund) under senare år snarare pekas ut som återkravsrättens själva grund. NJA 1994 s. 177: ”I de angivna condictio indebiti-situationerna har det skett en icke avsedd förmögenhetsförskjutning som saknar rättslig grund.” NJA 1999 s. 575: ”Ett av de huvudargument som har brukat åberopas för den principiella återkravsrätten vid traditionella condictio indebiti-situationer är att det, om betalningsmottagaren får behålla vad han har uppburit, uppkommer en förmögenhetsförskjutning till hans förmån utan rättsgrund: han gör en obehörig vinst.” Skattekontot I NJA 2011 s. 749: ”Huruvida en felaktig betalning har skett på grund av villfarelse eller ren felskrivning eller om en felaktig betalning har gjorts i samband med betalningsuppdrag eller betalningsförmedling är av underordnad betydelse. Avgörande är i stället om betalning har skett utan rättsgrund och att betalningen inte utgör en disposition, dvs. en betalning där den betalande frivilligt väljer att betala oavsett om betalningsskyldighet faktiskt föreligger.” Tryckerimomsen I NJA 2015 s. 1072: ”Huvudregeln vid betalning utan rättsgrund är att återbetalning ska ske.” Skattekontot II NJA 2016 s. 1074: ”Läran om condictio indebiti tar sikte på betalning utan rättsgrund. Utgångspunkten är att en sådan betalning föranleder en återbetalningsskyldighet för betalningsmottagaren, en skyldighet som mottagaren under vissa förutsättningar kan undgå”. Tandvårdsstödet NJA 2020 s. 334: ”Om en gäldenär betalar med befriande verkan till tredje man enligt borgenärens instruktion, sker en förmögenhetsöverföring från borgenären till tredje man. När borgenärens instruktion inte åsyftat en sådan överföring och tredje man tog emot betalningen i ond tro […] ska förmögenheten återföras. I andra fall beror borgenärens rätt av vad som framstår som rimligt vid en avvägning mellan borgenärens och tredje mans motstående intressen. Avvägningen görs enligt de kriterier som har utvecklats inom ramen för reglerna om condictio indebiti […].” Independent Finans NJA 2016 s. 933: ”Huvudregeln i svensk rätt är att en betalning som har mottagits utan rättsgrund ska återbäras.” Fastighetsmäklarens klientmedelskonto NJA 2023 s. 339: ”Principerna om condictio indebiti tar sikte på betalning utan rättsgrund. Utgångspunkten är att en sådan betalning föranleder en återbetalningsskyldighet för betalningsmottagaren, en skyldighet som mottagaren under vissa förutsättningar kan undgå.” (Samtliga kursiveringar är mina.)
- NJA 1999 s. 575 på s. 585, NJA 2001 s. 353 på s. 361 och Ränteskruven NJA 2005 s. 142 på s. 166. I 80-talsfallet Stångåstaden NJA 1989 s. 224 användes visserligen inte ordagrant den ovan återgivna beskrivningen, men nästan. Där, på. s. 235, beskrevs condictio indebiti som ”de rättsgrundsatser som kan anses gälla för återkrav av betalning som erlagts av misstag”.
- NJA 1999 s. 575 på s. 585. Jämför NJA 1994 s. 177 på s. 183, där tillämpningssituationen preciseras ytterligare på så sätt att condictio indebiti anges ta sikte på fall när någon ”erlägger betalning till en annan i tro att han är skyldig denne beloppet och betalningsmottagaren uppbär beloppet i samma övertygelse. Efter någon tid visar det sig att någon skuld inte förelåg eller att skuldens belopp var lägre än det som betalats.” Samma beskrivning förekommer ordagrant i justitierådet Linds tillägg för egen del i Stångåstaden NJA 1989 s. 224, på s. 239.
Rättshandlingsbegreppet: kriterierna1 hänvisning
Hur dum får man vara?1 hänvisning
Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran1 hänvisning
Misstagsbetalning av annans skuld1 hänvisning
Obehörig vinst-motiveringar3 hänvisningar
- Men hur är det med den första av Hellners identifierade obehörig vinst-argument, vinstmotiveringarna? Att sådana förekommer, i olika rättskällor, är även det en truism. Vissa sådana motiveringar har givit upphov till diskussion. I NJA 1999 s. 575 anfördes principen om obehörig vinst av HD som stöd för en återkravsrätt vid misstagsbetalningar, vilket gav upphov till debatt. I andra sammanhang är obehörig vinst-motiveringarna till synes okontroversiella.
- Att den som har tagit emot en betalning och därefter i god tro har förbrukat medlen eller annars har inrättat sig efter betalningen ges rätt att behålla betalningen har motiveras med att en återbetalningsskyldighet skulle innebära att mottagaren utan någon egen åtgärd får en skuld som han kanske får mer eller mindre svårt att betala. I senare rättsfall har också hänsynen till omsättningens intresse och behovet av säkerhet i rättslivet betonats (se t.ex. NJA 1994 s. 177 och NJA 1999 s. 575).” I fallet fann HD att återbetalning skulle ske.
- I det tidigare nämnda condictio indebiti-fallet NJA 1999 s. 575 anförde HD obehörig vinst-resonemang som en motivering till att återkravet skulle anses berättigat i ett speciellt fall av misstagsbetalning, där betalaren utsatts för ett ekonomiskt brott. Obehörig vinstmotiveringen i HD:s domskäl fick Jan Hellner att framföra svidande kritik. Enligt Hellner behövde condictio indebiti-principen inte stöd ”av vare sig läran om obehörig vinst eller förutsättningsläran, causaläran, ”kvasikontrakt”, implicerat villkor vid betalningen eller någon annan av de konstruktioner som förekommer.” I senare avgöranden har HD inte tagit intryck av obehörig vinstresonemang som stöd för en återkravsrätt. (Se NJA 2001 s. 353.) Kan man av HD:s avgörande från november 2011 och den praxis som i övrigt kommit efter 1999 års fall dra några slutsatser rörande obehörig vinst-argument?
Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten1 hänvisning
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20045 hänvisningar
- Enligt 39 § första meningen AvtL gäller att, om giltigheten av avtal eller annan rättshandling är beroende av att den gentemot vilken rättshandlingen företogs var i god tro, hänsyn skall tas till vad han insåg eller bort inse vid den tidpunkt då han fick kännedom om rättshandlingen. Enligt andra meningen i samma bestämmelse får emellertid, när särskilda omständigheter föranleder det, hänsyn också tas till den insikt han vunnit eller bort vinna efter nämnda tidpunkt men innan rättshandlingen inverkat bestämmande på hans handlingssätt (den s.k. re integra-regeln). Denna bestämmelse har varit mycket omdiskuterad i doktrinen men har i princip inte varit föremål för prövning i HD sedan avtalslagens ikraftträdande. Först 1999 var den föremål för prövning i ett mål, NJA 1999 s. 575, och diskuterad i ett annat, NJA 1999 s. 793. I det förstnämnda fallet hade en bank, efter att till följd av svek felaktigt ha antagit att det på ett företags konto fanns medel som täckte betalning, utfört en betalning för företagets räkning till en betalningsmottagare som emottagit beloppet i god tro. HD konstaterade rörande re integra-regeln att bestämmelsen inte ger någon egentlig ledning för bedömningen av i vilka fall sådana särskilda omständigheter skall anses föreligga som medför att bestämmelsen skall tillämpas och att man därför är hänvisad till att i främsta rummet beakta det allmänna önskemålet att undvika obilliga resultat. I det aktuella fallet hade banken lämnat besked en timme efter betalningen och angivit bl.a. att den tidigare samma dag gjorda betalningen skulle ”frysas” och att ”något inte stod rätt till” med betalningen. Telefonbeskedet innebar dock inte att betalningen återkallades. Betalningsmottagaren informerades inte heller om att betalningen framkallats genom svek och borde inte heller på annat sätt ha insett detta. Enligt domstolen kunde det förhållandet att banken ägnade sig åt yrkesmässig betalningsförmedling och gjort sig skyldig till viss oaktsamhet anses tala emot en tillämpning av re integra-regeln (jfr här också NJA 1999 s. 793, där denna motivering lades till grund för att inte tillämpa re integra-regeln i ett fall där bank utbetalat ett belopp i tron att valuta skulle erhållas härför). Härtill kom att betalningsmottagaren inte, på sätt som ansetts gälla som krav såväl i svensk doktrin som enligt dansk rättspraxis, i omedelbart sammanhang med eller strax efter betalningen erhållit sådana uppgifter från banken att betalningsmottagaren insett eller bort inse att betalningen framkallats genom svikligt förledande. Sålunda fann domstolen att re integra-regeln inte skulle tillämpas, trots att betalningsmottagaren fått eller bort få insikt om detta förhållande innan betalningen blivit bestämmande för dess handlingssätt. 1.1.3 Formkrav 1.1.3.1 Framtida köp av fast egendom I JB finns det regler om att vissa formkrav måste iakttas vid fastighetsöverlåtelser för att avtalen skall vara bindande. Bakom formkraven sägs ligga bl.a. intresset av att en äganderättsövergång blir klarlagd inte bara för säljare och köpare utan också för tredje man som kan beröras av överlåtelsen. Av 4 kap. 1 § JB följer att ett avtal om köp av fast egendom är ogiltigt om avtalet inte upprättas skriftligen och skrivs under av säljaren och köparen samt innehåller uppgift om priset och en förklaring om att fastigheten överlåts på köparen. Utan att direkt lagstöd finns anses utfästelser om att framdeles sälja fast egendom inte vara bindande. Sålunda är exempelvis ett mellan parterna träffat optionsavtal om en rätt för ena parten att i framtiden förvärva fast egendom inte bindande ens gentemot motparten. Detta bekräftades i flera avgöranden av HD under åren närmast efter JB:s ikraftträdande (se exempelvis NJA 1974 s. 314 och NJA 1977 s. 509, se härom föregående översikt, SvJT 1979 s. 584 ff.).
- I NJA 1999 s. 575 hade banken S kontaktats av en representant för bolaget L som uppgav att 295 MSEK skulle överföras från banken N till L:s konto, något som också bekräftades av en person som uppgav sig arbeta i N. Representanten uppdrog åt S att överföra drygt 9 MSEK till företaget F:s konto i annan bank. Efter att S anat oråd kontaktade S F och angav att den en timme tidigare gjorda betalningen skulle frysas. Det visade sig senare att banken utsatts för bedrägeri. Banken krävde betalningen åter av F under åberopande av bl.a. condictio indebiti. HD anförde här att huvudregeln är att betalaren har rätt att återfå betalningen men att motstående intressen medfört åtskilliga modifikationer, ”särskilt för fall då den som tagit emot betalningen har varit i god tro och förbrukat det uppburna beloppet eller annars inrättat sig efter betalningen”. Beträffande den sedan den romerska rätten gällande principen, som också bekräftats i rättspraxis, om att återkravsrätt inte föreligger när någon av misstag betalat en annans skuld i den felaktiga tron att gäldenären har ställt medel till förfogande för betalningen anförde HD att denna rättspraxis numera inte utan vidare borde anses vägledande. Det som i stället skulle vara vägledande var om omständigheterna var sådana att ”skäl av samma art som de som ligger till grund för återkravsrätt vid traditionella condictio indebiti-situationer är för handen”. Ett skäl som bär upp principen om återbetalningsskyldighet är att betalningsmottagaren annars skulle göra en obehörig vinst. Här hade emellertid F fått betalt för en fordran och den enda möjligheten att medge en återkravsrätt var enligt HD att den egentlige gäldenären saknat betalningsförmåga och betalningsmottagaren betraktat fordringen som värdelös. Ett annat skäl som bär upp rätten till återbetalning var enligt HD att mottagaren av betalningen ofta har samma eller bättre möjligheter att överblicka och bedöma de förhållanden som inverkat på betalningen. Här hade F varken haft överblick över vad som föranlett bankens betalning eller varit oaktsamt. S hade däremot gjort sig skyldig till ”viss oaktsamhet” avseende de kontroller som banken borde ha företagit. Också detta talade emot en återgång av betalningen, liksom det allmänna intresset av trygghet i omsättningen (jfr NJA 1994 s. 177 nedan).
- Att 30 § AvtL är en svag ogiltighetsgrund framgår genom att bestämmelsen för fall där det svikliga förledandet skett av annan än medkontrahenten ställer upp kravet på att medkontrahenten ”insett eller bort inse, att den, som företog rättshandlingen, blivit svikligen förledd därtill av annan”. Att det för ogiltighet krävs att den onda tron förelegat när rättshandlingen vidtogs bekräftas indirekt av NJA 1999 s. 575, där ett bolag ansågs ha varit i god tro vid mottagandet av en betalning från en bank och där omständigheterna inte var sådana att re integra-regeln i 39 § andra meningen AvtL kunde tillämpas. Av betydelse är här också de krav som HD ställer upp på innehållet i ett meddelande för att detta skall anses försätta medkontrahenten i ond tro. Bankens meddelande innehöll att betalningen skulle frysas och att en säkerhet som ställts av tredje man inte skulle återlämnas, ”eftersom det var något som inte stod rätt till med betalningen”. Enligt HD innebar meddelandet inte att betalningen återkallades och det ”innehöll inte heller någon upplysning om att betalningen framkallats genom svek”, något som sålunda krävs för att ondtrosrekvisitet skall anses vara uppfyllt.