1.på utdelning är villkorad av den underliggande aktiens existens? 4.1 Majoritetens uppfattning Majoriteten tar avstamp i 4 kap. 37 § aktiebolagslagen. Bestämmelsen lyder i relevanta delar: En aktieägare får inte utöva de rättigheter gentemot bolaget som aktierna ger förrän han eller hon är införd i aktieboken. […]. Enligt majoriteten: utgår bestämmelsen ifrån en mera allmän princip om att den som vill göra gällande en aktierättighet måste stå med i aktieboken [och att detta även] kommer till uttryck i legitimationsreglerna i 39 och 41 §§, enligt vilka bolaget med befriande verkan i princip kan utbetala en aktieutdelning till den som på avstämningsdagen är införd i aktieboken och antecknad i avstämningsregistret. Enligt Högsta domstolens majoritet är innebörden av 4 kap. 37 § aktiebolagslagen att alla ur aktierätten härflytande ekonomiska rättigheter är villkorade rättigheter och därför inte behöver infrias med mindre än att villkoret (att mottagaren är införd i aktieboken) är uppfyllt vid den tidpunkt rättigheten ”förfaller till infriande”. Det centrala argumentet för majoritetens syn är det förhållandet att lagstiftaren i 4 kap. 37 § aktiebolagslagen nära knutit rätten att göra aktierättigheter gällande mot bolaget till att den som gör gällande sådan rätt är införd i aktieboken. I rättspraxis har detta krav på registrering i aktieboken i många avseenden fått karaktär av en kvasi-materiell regel, så att den som inte är införd i aktieboken över huvud taget inte kan göra gällande rättigheter som härflyter ur aktien, alldeles oavsett hur materiellt berättigad som aktieägare vederbörande må vara. Att regeln i många avseenden fått en sådan karaktär är dock inte detsamma som att regeln i alla avseenden fått sådan karaktär. Enligt NJA 2017 s. 981 kan bland annat hänsyn till missbruksrisker medföra att den regel för praktisk hantering som en aktivlegitimationsregel i grunden utgör inte heller i aktiebolagsrätten får materiell verkan, utan förblir just en hanteringsregel.s. 847
2.Högsta domstolens minoritet anser tvärtom att paragrafen inte ställer krav på rättighetens beskaffenhet utan på kravställarens legitimation som aktieägare. I minoritetens ögon är det fråga om en reglering med ändamål att skydda emittenten mot den särskilda risk som den löper när aktierna omsätts på en marknad, nämligen att på egen risk tvingas välja mellan att fullgöra en aktieförpliktelse i förhållande till någon viss part eller att inte fullgöra den. Till detta vill vi lägga att även aktieägarna har nytta av kravet på att vara införda i aktieboken, eftersom införandets legitimationsverkan består lika länge som aktieägaren förblir aktieägare. 4.2 Legitimationsreglers funktion Med fordringsrättslig terminologi behandlar majoriteten frågan i målet som en fråga om legitimation. Begreppet aktivlegitimation betecknar svaret på frågan om vem som ska anses ha rätt att kräva fullgörande av en fordran. Begreppet passivlegitimation betecknar svaret på frågan om vem som ska anses ha rätt att med för gäldenären (alltså i detta fall Victoriahem) befriande verkan ta emot prestation enligt fordringen.s. 847
3.Legitimationsregler utgör dock inte regler avseende vare sig prestationsskyldighetens existens eller kravställarens materiella rätt till prestationen. Med detta senare menas att legitimationsregler inte avgör vem som materiellt har rätt att kräva in eller ta emot en prestation. Legitimationsregler utgör istället regler som minskar den risk som den prestationsskyldige löper. Genom att ta del av viss lättåtkomlig information, slipper den prestationsskyldige välja mellan Skylla och Karybdis (neka att prestera med risk att ha nekat en prestationsberättigad borgenär eller prestera med risk att inte ha presterat med befriande verkan).s. 848
4.Legitimationsregler utgör alltså avsteg från den självklara grundregeln att rättigheter och skyldigheter i anledning av en penningförsträckning kan utövas av, respektive med befriande verkan infrias till, den som är materiellt berättigad. Avstegen motiveras av behovet att minska de särskilda risker som den prestationsskyldige utsätts för när löpande förbindelser omsätts. Legitimationsreglerna spelar mot denna bakgrund en synnerligen viktig roll i varje samhälle som bejakar uppfattningen att investeringar utgör en ”motor” i samhällsekonomin. Detta gäller också handel med aktier.s. 848
5.Viljan att ställa kapital till förfogande för den som vill investera, det vill säga viljan att vara en aktör på primärmarknaden för kapital, ökar om kapitalägaren vet att det kapital som bundits i en försträckning eller i aktier, kan omplaceras snabbt genom en försäljning av fordringen, respektive aktierna, på en väl fungerande ”andrahandsmarknad”, alltså en sekundärmarknad, för kapital. Legitimationsreglerna såväl avseende löpande skuldebrev som avseende aktier är utformade för att minska riskerna för såväl förvärvare att bli inlåsta i sin investering, som för den som genom att underteckna ett löpande skuldebrev respektive emittera aktier möjliggör existensen av en sekundärmarknad på vilken rätten till utbetalningar och substansandelar i aktiebolag handlas.s. 848
6.Den som förvärvar fordringar eller aktier löper risker som inte föreligger vid förvärv av fysiska ting. Dessa risker är konsekvenser av att det är fråga om abstrakta förmögenhetsobjekt, vilket medför att det inte är ekonomiskt möjligt att inför förvärvet företa en noggrann inspektion av förmögenhetsvärdet eller ens att kontrollera i vems fysiska besittning som förmögenhetsvärdet befinner sig.s. 848
7.Avseende löpande skuldebrev minskar den risk som följer av att en undersökning av förmögenhetsvärdet inte är ekonomiskt möjlig genom att skuldebrevslagen i många situationer avskär skuldebrevsgäldenären från möjligheten att mot förvärvaren göra gällande invändningar om att innehållet i skuldebrevet inte överensstämmer med det bakomliggande skuldförhållandet. Problemet att besittningen inte kan kontrolleras hanteras genom att lagstiftaren primärt knutit det sakrättsliga skyddet till innehavet av det löpande skuldebrevet.s. 848
8.För aktieförvärvaren är problemen eliminerade genom två komplex av föreskrifter i 4 kap. aktiebolagslagen. Det första problemet avseende undersökningen av förmögenhetsobjektet hanteras genom att enligt 4 kap. 2 § aktiebolagslagen det av bolagsordningen ska framgå vilka slags aktier som finns och genom att enligt 4 kap. 1 § aktiebolagslagen samtliga aktier av samma slag har samma beskaffenhet. Den andra risken, att besittningen inte kan kontrolleras, hanteras genom att lagstiftaren, på samma sätt som ifråga om löpande skuldebrev, har knutit det sakrättsliga skyddet till innehavet av ett dokument, nämligen aktiebrevet, se 6 kap. 8 § aktiebolagslagen som knyter an till 13, 14 och 15 §§ skuldebrevslagen. När det gäller aktier i avstämningsbolag, är denna materialiseringsmetod avseende besittningen ersatt av en registreringsmetod, nämligen registrering på avstämningskonton, 6 kap. 1 till och med 4 §§ lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument.s. 849
9.Den ovan beskrivna metoden för att minska den förvärvande partens risk har dock den nackdelen att den ökar risken för den mot vilken fordringsrätten respektive aktierätten riktar sig. Ju snabbare fordringar eller aktier omsätts, desto svårare är det för den prestationsskyldige att veta vem som per ett visst datum är den materiellt legitimerade ägaren och därmed den till vilken gäldenären kan prestera med befriande verkan, respektive i förhållande till vem som den prestationsskyldiga parten inte kan vägra prestation utan att riskera påföljder. Det har därför varit nödvändigt med lagstiftning som motverkar denna riskökning, ty annars minskas attraktiviteten i att utställa löpande skuldebrev eller emittera aktier.s. 849
10.Skuldebrevslagens legitimationsregler avgör därför inte vem som materiellt har rätt till en fordring. Detta kan illustreras med 13 § skuldebrevslagen — som reglerar aktivlegitimationen — och 19 §, som reglerar passivlegitimationen. I dessa bestämmelser formuleras legitimationen på så sätt att den som innehar ett löpande skuldebrev ska ”förmodas äga rätt att göra fordringen gällande”, som det sägs i 13 § skuldebrevslagen. Bestämmelsen reglerar alltså en närmast processrättslig presumtion och påverkar inte den materiella bedömningen av vem som är rätt borgenär. Detsamma gäller 19 § skuldebrevslagen, även om presumtionen inte uttrycks lika tydligt. Enligt detta lagrum ska en betalning som sker till innehavaren av ett löpande skuldebrev vara befriande förutsatt att gäldenären var i god tro om att betalningen skedde till rätt borgenär. Implicit i detta ligger att den som innehar skuldebrevet mycket väl kan vara fel borgenär: den materiellt berättigade kan vara någon annan än den formellt legitimerade. Legitimationsreglerna avgör alltså inte den materiella rätten.s. 849
11.Detta stöds av kommenteringen till bestämmelsen hos Walin och Herre. Dessa skriver med avseende på 13 § skuldebrevslagen: De ledande synpunkterna är, att gäldenären inte ska tvingas att med ängslig omsorg undersöka allt som kan inverka på frågan om innehavarens rätt samt att den som vid förvärv av löpande skuldebrev har prövat överlåtarens rättsläge med skälig aktsamhet ska vara fri från risk för vindikation från annan person som till äventyrs befinns ha varit rätt borgenär. Redan här kan anmärkas att dessa synpunkter inte blivit helt tillgodosedda. Såväl gäldenären som förvärvaren är sålunda utsatt för vissa risker även när skuldebrev är löpande. Reglerna innebär att den som förmår att på ett i lagen närmare angivet sätt göra sin rätt till skuldebrevet sannolik presumeras vara den som äger göra fordringen gällande.s. 850
12.I det här diskuterade målet ställs därför frågan på sin spets huruvida 4 kap. 37 § aktiebolagslagen utgör något annat (och mera) än en legitimationsregel i fordringsrättslig mening. På den frågan svarade majoriteten jakande. Minoriteten var av motsatt uppfattning. 4.3 Hur hållbar är majoritetens tolkning av 4 kap. 37 § aktiebolagslagen? Ordalydelsen i 4 kap. 41 § aktiebolagslagen tyder starkt på att legitimationsreglerna i skuldebrevslagen och i aktiebolagslagen har samma innebörd. Bestämmelsen gör i sin andra mening undantag från huvudregeln (att betalning till den formellt legitimerade borgenären är befriande för bolaget) för det fall att bolaget (eller i en värdepapperscentrals fall, denna) insett eller borde ha insett att den formellt legitimerade mottagaren inte var materiellt berättigad. Även i detta fall stöds vår tolkning av kommenteringen. Andersson, Johansson och Skog skriver om bestämmelsen: Paragrafen behandlar effekten av att ett bolag gör ett felaktigt utlämnande eller en felaktig utbetalning. Huvudregeln finns i paragrafens första mening. Den innebär i korthet att bolaget ska anses ha fullgjort sin skyldighet, till exempel att betala ut beslutad utdelning, om betalning har skett till den som var upptagen i avstämningsregistret eller aktieboken. Den relevanta tidpunkten i ett avstämningsbolag är avstämningsdagen och i kupongbolag tidpunkten för utbetalningen. Huruvida mottagaren också är den rättmätige ägaren (eller förvaltaren) av aktien spelar enligt huvudregeln ingen roll. Skulle så inte vara fallet, blir det den rätte mottagarens sak att vända sig till den faktiske mottagaren och åstadkomma rättelse. Även 4 kap. 39 § aktiebolagslagen gör den för fordringsrätten normala skillnaden mellan materiell rätt och aktivlegitimation i det att det sägs att den i aktieboken införda parten ska ”antas vara behörig”.s. 850
13.Annorlunda förhåller det sig med 4 kap. 37 § aktiebolagslagen. Enligt denna bestämmelse har endast den som såväl är införd i aktieboken som materiellt berättigad rätt att utöva aktierättigheter mot bolaget. Det står inte i paragrafen att den skulle avse vem som helst som vill utöva en sådan rättighet: bestämmelsen avser en aktieägare. Det går alltså inte riktig att, som majoriteten gör, anföra bestämmelserna i 4 kap. 39 och 41 §§ som argument med avseende på 4 kap. 37 § aktiebolagslagen. Över huvud taget håller domstolens majoritet inte isär aktiv- och passivlegitimation. Det finns alltså anledning att närmare granska bestämmelsen i 4 kap. 37 § aktiebolagslagen.s. 851
14.Vår uppfattning är att paragrafens ordalydelse inte ger stöd för majoritetens tolkning. En uppdelning av texten: ”En aktieägare får inte utöva de rättigheter gentemot bolaget som aktierna ger förrän han eller hon är införd i aktieboken” i rekvisit och rättsföljd visar att rättsföljden enligt bestämmelsen är att en aktieägare får utöva de rättigheter gentemot bolaget som aktierna ger. Rekvisit för denna rättsföljd är dels att man har att göra med en aktieägare, dels att aktieägaren ”är införd i aktieboken” vid den tidpunkt då aktieägaren vill utöva rättigheten. Detta utgör en hanteringsregel, precis som alla andra legitimationsregler. Ingenting i paragrafens ordalydelse tyder på att bestämmelsen, utöver ett särskilt sätt att visa att kravställaren är aktieägare, också skulle göra utdelningsfordrans existens beroende av aktiens bestånd.s. 851
15.Inte heller av den kontext som utgörs av övriga paragrafer i 4 kap. aktiebolagslagen får majoritetens tolkning av 37 § stöd. Kapitlets rubrik, Aktierna, låter förstå att det som regleras är vad som utmärker förmögenhetsobjektet andel i ett aktiebolag. Den tolkningen av rubriken bekräftas av att 4 kap. 1 till och med 6 § ägnas åt likhetsprincipen och de undantag från denna som kan införas bolagsordningen. Tolkningen bekräftas också av att 4 kap. 7 till och med 36 § innehåller en reglering av det för aktier utmärkande draget, nämligen deras fria överlåtbarhet. Eftersom omsättning av abstrakta egendomsobjekt för emittenten medför risker som kan minska viljan att genomföra emissioner, är det logiskt att det närmast efter dessa paragrafer kommer bestämmelser som ger emittenten skydd mot sådana risker. 4 kap. 37 till och med 40 § och 42 till och med 44 § anger således i förhållande till vilka parter som emittenten utan risk för påföljder kan neka infrielse av de skyldigheter som åligger en emittent i förhållande till aktieägaren.s. 851
16.4 kap. 41 § aktiebolagslagen anger till vilka parter utöver ägaren av aktierna som emittenten kan prestera med befriande verkan. I 4 kap. 44 § klargörs att ingen kan utöva aktierättigheter som emanerar från de av bolaget innehavda aktierna under den tid som aktierna innehas av bolaget självt. Kapitlet avslutas med regler om uppdelning och sammanläggning av aktierna.s. 852
17.Vi har inte heller i förarbeten eller doktrin funnit stöd för att 4 kap. 37 § aktiebolagslagen skulle vara något annat (och mera) än en legitimationsregel, om än en något apart sådan i jämförelse med legitimationsreglerna i skuldebrevslagen. Det aparta ligger i att paragrafen tillåter den prestationsskyldige (emittenten) att riskfritt neka att betala även till en materiellt legitimerad person ifall vederbörande inte också har formell aktivlegitimation.s. 852