Redan att fallet rör en region gör Regionens medgivande till ett nytt kapitel i utvecklingen kring rättighetsöverträdelser. 2009 konstaterade HD att inte bara staten, utan även kommuner, kan bli skadeståndsskyldiga för kränkningar av Europakonventionen (NJA 2009 s. 463). Det är inte en helt självklar slutsats. Det är staten och inte kommunerna som skrivit under Europakonventionen och en alternativ ordning hade kunnat vara att staten har skadeståndsansvaret även för kommunernas rättighetsöverträdelser. Så ligger det ju också till vid prövningar i Europadomstolen — i Strasbourg svarar staten för kommunernas agerande. HD:s ställningstagande återspeglar emellertid skadeståndslagens systematik, där det allmänna är ”stat eller en kommun”, som det sägs i huvudregeln 3 kap 2 § skadeståndslagen (1972:207; SkL). I kapitlets första paragraf, 2 st., framgår att det som sägs i 3 kap. SkL om ansvar för en kommun gäller också en region och ett kommunalförbund. Att 2009 års fall därmed innebar att även regioner (tidigare landstingskommuner) och kommunalförbund kunde ådra sig ansvar på konventionsgrund har det knappast funnits något tvivel. Men det har alltså inte funnits något avgörande rörande en region tidigare vilket i sig gör fallet till en ytterligare milstolpe i en intensiv rättsutveckling. 1 1 Det här motsvarar alltså distinktionen mellan civilrättsvetenskapliga rättviseteorier och rättsmedelsteorier, se Mårten Schultz, Civilrättsteorier, Juridisk publikation 2/2024, s. 23 ff., särskilt s. 30 ff. 12 Nedanstående reflektioner tar primärt sikte på ersättning för den ideella skada som uppkommer men resonemanget är i stort applicerbart på alla typer av skada. 13 Begreppet upprättelse har numer en speciell innebörd i skadeståndslagen, eftersom regeln om skadestånd vid kränkning genom brott har lagt till upprättelse som ett särskilt moment i ersättningsbedömningen ovanpå, som det förstås, den kompenserande funktionen. 1 4 Det brukar etiketteras, med en term hämtad från filosofin, för inkommensurabilitetsproblemet. Se från svensk rättsvetenskap Karl Dahlstrand, Kränkning och upprättelse, Lund 2012, s. 281 ff., Ds. ”How to compensate the irreplaceable”, Håkan Hydén (red.), Norms between law and society, Lund studies in sociology of law, nr 37, Lund 2011, s. 63 ff., Johanna Chamberlain, a.a., kap. 3.5.1, Sandra Friberg, a.a., kap. 13, Sabina Hellborg, Diskrimineringsansvar, Uppsala 2018, s. 348 ff., Mårten Schultz, Kränkning, Stockholm 2008, kap. 3.3, ds. Reparation och inkommensurabilitet, Minnesskrift till Karl Dahlstrand, Uppsala 2025, Karolina Stenlund, Rättighetsargumentet i skadeståndsrätten, Uppsala 2021, s. 243. Se även Håkan Andersson, Ersättningsproblem i skadeståndsrätten, Uppsala 2017, s. 258 ff. 15 Temat togs upp i SOU 2025:66 s 417 f., som behandlar frågan om straff och upprättelse. 1 6 Jag resonerar kring detta tema i min uppsats Reparation och inkommensurabilitet, Minnesskrift tillägnad Karl Dahlstrand, Uppsala 2025, s. 243 ff. 17 Det finns tre starka avhandlingar som behandlar dessa ämnen. Sabina Hellborg, Diskrimineringsansvar, Uppsala 2018 och Fredrik Sandberg, Skadeståndsansvar vid personuppgiftsbehandling, Stockholm 2025. Personuppgiftsskyddet är även föremål för Johanna Chamberlains mer övergripande undersökning av integritetsskydd i Integritet och skadestånd, Uppsala 2020. 18 Karolina Stenlund tecknar en fin bild av utvecklingen och dess aktörer i Rättighetsargumentet i skadeståndsrätten, Uppsala 2021, kap. 4 (särskilt avsnitt 4.9.). 1 9 Jfr Mårten Schultz, Brottsofferersättningarnas utveckling, SvJT 2022 s. 753 ff. Se för den senaste utvecklingen SOU 2025:23, Ersättningsregler med brottsoffret i fokus. 20 Härvid kan jämföras med HD:s resonemang i avgörandet FT till T, beslut i Ö 6426-23, 27 december 2024, där domstolen konstaterade att enbart det ekonomiska värdet ska beaktas vid bedömningen av värdet av vad som yrkats i en tvist. Se för en kommentar Jennifer Ågren Ylinenjarvi, När bara pengar räknas: FT till T, JT 2024–25 s. 913 ff.
Hänvisas från p. 1 (s. 588)
1.Det nya avgörandet, Regionens medgivande, handlar om en liknande fråga som den i Flygbolagets medgivande. Omständigheterna har beskrivits redan i inledningen. En kvinna, O, hade begärt skadestånd för att hon i samband med ett vårdingrepp utsatts för ett rättighetsövergrepp av en barnmorska som var anställd av regionen. Regionen medgav yrkandet men förklarade att det inte skulle ses som ett erkännande av att en rättighetsöverträdelse skett. Regionen begärde att tingsrätten skulle meddela dom i enlighet med medgivandet. O motsatte sig att tingsrätten skulle meddela dom enligt medgivandet och yrkade i andra hand att domstolen skulle fastställa att hennes rättigheter enligt Europakonventionen och regeringsformen överträtts. Regionen ansåg att fastställelseyrkandet skulle avvisas. Tingsrätten beslutade dels att regionens begäran om en dom på medgivandet skulle avslås, dels att O kunde föra sin talan som en fullgörelsetalan. Därmed skulle inte hennes fastställelsetalan prövas. Efter vissa vändningar konstaterades att beslutet kunde överklagas särskilt. Hovrätten prövade saken och kom till samma slut som tingsrätten.s. 588