1.5.1 Entreprenören har inte ännu betalat underentreprenören Vi ändrar först det klara fallet på så sätt att entreprenören ännu inte betalat ställningsföretaget. Entreprenören har fått en faktura från ställningsföretaget som förfallit till betalning men inte betalat fakturan då entreprenören saknar likvida medel. Entreprenörens betalningsskyldighet enligt fakturan är dock i sig inte ifrågasatt.s. 493
2.Att entreprenören inte (ännu) betalat sina underentreprenörer påverkar inte den bokföringsmässiga bedömningen; det är alltjämt fråga om samma bokföringsmässiga kostnad. Inte håller påverkas värdet av det arbete som entreprenören tillhandahållit beställaren. Slutsatsen är därför att det förhållandet att entreprenören ännu inte har betalat sin underentreprenör inte påverkar vad som ska anses vara entreprenörens kostnader. 5.2 Underentreprenören är ett dotterbolag De ursprungliga förutsättningarna ändras nu i stället på så sätt att ställningsföretaget är ett dotterbolag till entreprenören.s. 493
3.För entreprenören har det uppstått en redovisningsmässig kostnad på samma sätt som om ställningsföretaget inte var närstående. Vad entreprenören betalat — vilket alltjämt antas vara marknadspris — är även alltjämt en god spegling av arbetets värde. Endast det förhållandet att ställningsföretaget är ett dotterbolag till entreprenören bör således inte påverka bedömningen att det ställningsföretaget fakturerat entreprenören för hyran av ställningen utgör en kostnad för entreprenören. Samma uppfattning uttrycks i litteraturen om norsk rätt och synes okontroversiell bland svenska entreprenadjurister. 5.3 Det avtalade priset med underentreprenören är inte marknadsmässigt De ursprungliga förutsättningarna ändras nu i stället på så sätt att den hyra som entreprenören avtalat med ställningsföretaget överstiger marknadsmässig hyra.s. 494
4.Att hyran överstiger marknadsmässig hyra påverkar i princip inte den redovisningsmässiga bedömningen att vad underentreprenören fakturerat entreprenören i hyra utgör en kostnad för entreprenören. Vad entreprenören fakturerats utgör visserligen inte längre en lika god spegling av arbetets värde. Att entreprenören ingått avtal med en underentreprenör till ett pris som inte är marknadsmässigt kan dock hanteras inom ramen för den efterföljande prövningen av om entreprenören fullgjort sin omsorgsplikt enligt 6:10 1 och 3 p. AB 04, nedan ”omsorgsplikten”. Att underentreprenörens pris inte är marknadsmässigt bör därför inte vara tillräckligt för att ändra slutsatsen att vad underentreprenören fakturerat entreprenören i hyra utgör en kostnad för entreprenören. 5.4 Det avtalade priset med underentreprenören är tvistigt Ännu en gång går vi tillbaka till det okomplicerade fallet och ändrar det endast på så sätt att det mellan entreprenören och målerifirman förelegat tvist om vilket pris entreprenören ska utge till målerifirman. Målerifirman krävde 1,5 mkr. Entreprenören betalade först endast 1 mkr och bestred ytterligare betalningsskyldighet. Därefter träffade målerifirman och entreprenören en förlikning varvid entreprenören betalade målerifirman ytterligare 0,3 mkr. Beställaren bestrider att entreprenören var skyldig att betala mer än totalt 1 mkr och bestrider således att det skulle föreligga en skyldighet att betala de av entreprenören ytterligare hävdade självkostnaderna om 0,3 mkr.s. 494
5.Sannolikt får denna situation lösas utifrån motsvarande övergripande principer som i ”Flyttstädningen” NJA 2024 s. 369. Det bör principiellt innebära att det måste föreligga en betalningsskyldighet för entreprenören för att entreprenörens betalning till målerifirman ska utgöra en kostnad i självkostnadsprincipens mening. I detta ligger att förlikningen måste ha varit betingad just av det aktuella arbetet. Om förlikningen avser även andra mellanhavanden eller motiveras av andra intressen än att reglera det aktuella arbetet, kan det påverka i vilken utsträckning entreprenörens betalning ska anses utgöra en kostnad i självkostnadsprincipens mening. (Jfr ”Flyttstädningen” p. 17.) Rätten har alltså som ett led i prövningen av vad som utgör entreprenörens kostnad att ta ställning till om entreprenören har varit betalningsskyldig mot målerifirman. Entreprenören har då som regel att presentera utredning som möjliggör en bedömning av frågan. Det kan dock inte krävas att entreprenören styrker att han skulle ha blivit skyldig att betala ett visst belopp till målerifirman om någon förlikning inte hade kommit till stånd. (Jfr ”Flyttstädningen” p. 25.)s. 495
6.I ”Flyttstädningen”, som rörde frågan om skadestånd, framhåller Högsta domstolen att det av skadebegränsningsplikten följer att ytterligare en förutsättning för ersättningsrätt är att villkoren för förlikningen framstår som skäliga. Det innebär enligt domstolen att villkoren ska ha stått i rimlig proportion till den ekonomiska risk som parten löpte om någon förlikning inte hade ingåtts. (”Flyttstädningen” p. 18.) Skadebegränsningsplikten i skadeståndsfall torde vid en tillämpning av självkostnadsprincipen närmast motsvaras av omsorgsplikten. I linje med vad Högsta domstolen uttalar torde således villkoren för entreprenörens förlikning med målerifirman behöva ha stått i rimlig proportion till den ekonomiska risk som entreprenören löpte om någon förlikning inte hade ingåtts; i annat fall kan entreprenörens rätt till ersättning påverkas. Bedömningen får göras huvudsakligen objektivt utifrån förhållandena vid den tidpunkt då förlikningen ingicks. Av betydelse är om det på goda grunder kan antas att en rationellt agerande entreprenör skulle ha varit beredd att under motsvarande förhållanden acceptera villkoren även om han inte hade kunnat få ersättning från beställaren. (Jfr ”Flyttstädningen” p. 18.) Även för denna fråga torde entreprenören som regel ha att presentera utredning som möjliggör en bedömning av frågan. Det kan dock på samma sätt som ovan inte krävas att entreprenören styrker att han skulle ha blivit skyldig att betala ett visst belopp till målerifirman om någon förlikning inte hade kommit till stånd. (Jfr ”Flyttstädningen” p. 25.)s. 495
7.Slutsatsen av det ovanstående är att om entreprenören var betalningsskyldig mot målerifirman, i vilket ligger en bedömning av om förlikningen varit betingad just av det aktuella arbetet, får förlikningsbeloppet om 0,3 mkr anses utgöra en kostnad för entreprenören. Prövningen av om villkoren för förlikningen stått i rimlig proportion till den ekonomiska risk som entreprenören löpte om någon förlikning inte hade ingåtts får ske inom ramen för prövningen av om entreprenören uppfyllt omsorgsplikten enligt vad som utvecklats ovan. 5.5 Materialet används inte till fullo för de ifrågavarande arbetena Det klara fallet ändras nu i stället på så sätt att all målarfärg som entreprenören köpt in från färgbutiken inte använts fullt ut för att måla fasaden. Det kan röra sig om att en del målarfärg gått åt som spill och att annan målarfärg blivit över, s.k. överskott. Spill är material som förbrukas vid utförandet av de ifrågavarande arbetena utan att för den delen byggas in i arbetsresultatet. Det kan vara fråga om färg i tråg som kasseras för att färgen stelnat eller för att målningen ska fortsätta med annan färg. Överskott är i detta fall färg som entreprenören köpt in för de ifrågavarande arbetena men som till slut inte behövts för att utföra arbetena. Det kan exempelvis röra sig om oöppnade färgburkar.s. 495
8.Ett visst överskott och spill är ofta tekniskt oundvikligt. Eftersom spillt material förbrukats har entreprenören haft en kostnad för detta material. En invändning om att entreprenören haft för stort spill får därför lämpligen prövas mot omsorgsplikten. Invändningen behöver således inte beaktas redan inom ramen för frågan om vilken kostnad entreprenören har haft. Kasseras överskottet, vilket är det vanliga, gäller samma slutsatser för sådant överskott. Skulle överskottet däremot säljas av entreprenören har entreprenören fått en ytterligare tillgång i bokföringen. I så fall bör entreprenörens kostnad för materialet motsvara utgiften för inköpet av materialet minus intäkten från försäljningen av överskottet efter avdrag för försäljningskostnader. På så sätt har entreprenören, i enlighet med omsorgsplikten, att avgöra om en försäljning eller kassering av överskottet medför totalt sett lägst kostnader för beställaren. 5.6 Entreprenören använder egna hjälpmedel Vi ändrar nu det klara fallet endast på så sätt att entreprenören använder sin egen ställning i stället för att hyra in en ställning från ställningsföretaget.s. 496
9.När entreprenören använder sin egen ställning kan det inte för entreprenören, i vart fall så länge som ställningen inte försämrats av användningen (dvs. ställningen har inte förbrukats, ens till del), anses ha uppstått en särkostnad. En möjlig slutsats är alltså att en entreprenör vid en tillämpning av självkostnadsprincipen inte måste ha någon kostnad för en ställning som entreprenören tillhandahåller själv. I praktiken skulle emellertid en sådan slutsats innebära två saker: Dels skulle värdet av det utförda arbetet bli högre än entreprenörens rätt till ersättning; en sådan definition av kostnader skulle således spegla värdet av det ifrågavarande arbetet mindre väl. Dels skulle entreprenörer välja andra vägar för att få avkastning på sina hjälpmedel. Entreprenören kan välja att hyra in en ställning från tredje man och antingen hyra ut sin egen ställning till någon annan alternativt använda sin egen ställning i ett annat projekt med fast pris. Entreprenören kan också välja att föra över ställningen till ett dotterbolag och därefter hyra ställningen från dotterbolaget (i så fall uppstår kostnader för entreprenören motsvarande hyran, se avsnitt 5.2 ovan). Beställaren kommer, oavsett vilket av de beskriva tillvägagångssätten som entreprenören väljer, att tvingas betala för att ställningen används för att utföra arbetena. Utgångspunkten bör således vara att entreprenören ska anses ha kostnader i självkostnadsprincipens mening när entreprenören använder sina egna hjälpmedel. Frågan är då hur kostnaderna ska fastställas.s. 496
10.Ett sätt är att försöka bestämma kostnaden utifrån ett redovisningsperspektiv. Ställningen kan vara föremål för årlig avskrivning varvid den årliga avskrivningen skulle kunna fördelas ut på användningen under året. En sådan fördelning skulle emellertid kunna ske på flera olika sätt utan att det går att säga att ett visst sätt är mer rättvisande än något annat sätt; det öppnar upp för ett visst mått av godtycke. Vidare måste inte avskrivningarna motsvara ställningens faktiska värdeförändring över tid. Det kan innebära att den redovisningsmässiga kostnaden för ställningen under ett visst år överstiger den faktiska minskningen av ställningen värde. Men det kan också innebära det omvända: Om exempelvis den ställning som används redan är helt avskriven uppstår ingen ytterligare bokföringsmässig kostnad för ställningen. Att entreprenören av det skälet inte skulle ha något rätt till ersättning kan dock inte godtas. Ett fastställande av kostnaden utifrån ett redovisningsperspektiv skulle således inte bara öppna upp för visst godtycke utan därtill även kunna framstå som slumpartat och leda till resultat som inte kan godtas. Det skulle inte heller leda till en god spegling av arbetets värde.s. 497
11.En annan utgångspunkt är då att bestämma kostnaden utifrån entreprenörens alternativkostnad, dvs. det värde som ställningen hade gett entreprenören vid den bästa alternativa användningen. Värdet vid den alternativa användningen kan ta sig formen av en intäkt eller besparad kostnad. Ett exempel på det förra är att entreprenören i stället hade kunnat hyra ut ställningen till tredje man. Ett exempel på det senare är att entreprenören i stället hade kunnat använda den egna ställningen i en annan samtidigt pågående entreprenad med fast pris och därigenom sluppit hyreskostnaden för en ställning i den entreprenaden.s. 497
12.Alternativkostnaden utgör visserligen en träffande beskrivning av entreprenörens faktiska kostnader: alternativkostnaden beskriver vad entreprenören faktiskt förbrukar (i meningen ger upp) i form av ökade kostnader eller minskade intäkter när han använder den egna ställningen för arbetet. Att bestämma självkostnaden till den verkliga alternativkostnaden i det enskilda fallet kräver emellertid också en utredning om den verkliga alternativkostnaden i det enskilda fallet. Det kan vara fråga om en utredning som bevisar att entreprenören hade kunnat hyra ut ställningen till en eller flera närmare angivna tredje män för ett visst totalt pris under den period som ställningen användes för det ifrågavarande arbetet eller utredning som bevisar att entreprenören hade kunnat använda ställningen i en annan entreprenad och i så fall sluppit en viss hyreskostnad i den entreprenaden (men som entreprenören nu ådragit sig). Sådana utredningar ökar kostnaden för kontraktsadministrationen samtidigt som det kan ifrågasättas om de genererar motsvarade nytta för parterna. Sannolikt skulle många entreprenörer, om de tvingades säkerställa en utredning av den verkliga alternativkostnaden för sina hjälpmedel, föredra att i stället dela upp sin verksamhet i flera bolag och låta ett koncernbolag hyra in hjälpmedlen från ett annat koncernbolag. Utifrån beställarens perspektiv kan vidare entreprenörens verkliga alternativkostnad i det enskilda fallet komma att framstå som en något slumpartad grund för självkostnadens bestämmande. Även om alternativkostnaden utgör en träffande beskrivning av entreprenörens faktiska kostnader framstår det alltså som mindre praktiskt lämpligt att fastställa entreprenörens faktiska kostnader utifrån entreprenörens verkliga alternativkostnad.s. 498
13.Ett alternativ är då att bestämma kostnaden för egna hjälpmedel utifrån vad det hade kostat att hyra in ett motsvarande hjälpmedel från en extern leverantör på marknadsmässiga villkor. Den lösningen förespråkas i norsk litteratur och den svenska Högsta domstolen har i ”Bilstugan” NJA 2009 s. 441 använt en liknande lösning för att bestämma parts verkliga kostnad för ett rättegångsombud som var anställd av parten. Lösningen kan ses som ett förenklat sätt att bestämma alternativkostnaden, eftersom marknadspriset för att hyra in hjälpmedlet typiskt sett kan antas motsvara den intäkt som entreprenören hade kunnat få eller utgift som entreprenören hade kunnat bespara sig vid en alternativ användning av hjälpmedlet. Metoden kan alltså sägas vila på en träffande teoretisk grund, dvs. alternativkostnaden, men samtidigt undgå de praktiska problem som skulle uppstå om den verkliga alternativkostnaden skulle behöva fastställas. För beställare blir vad som kommer att läggas till grund för entreprenörens kostnad för egna hjälpmedel vidare mer förutsägbart. Metoden innebär även en god spegling av arbetets värde. 5.7 Entreprenören använder egen personal Det klara fallet ändras nu endast på så sätt att entreprenören utför målningsarbetet genom egna anställda målare och således endast hyr in måleriverktyg från målerifirman. Frågan är hur kostnaden för dessa arbetare ska fastställas.s. 498
14.Vi antar först att de anställda målarna är timanställda och endast utför det ifrågavarande arbetet. I detta fall får entreprenören tydliga särkostnader vilka måste kunna ligga till grund för entreprenörens kostnader. Vi antar därefter att arbetet i stället utförs av fast anställda målare med fasta månadslöner. Eftersom arbetet utförs av fast anställda målare som inte erhållit något särskild ersättning för det ifrågavarande arbetet (utan har en fast månadslön) har det inte uppstått någon enkelt identifierbar särkostnad för entreprenören; entreprenören hade som utgångspunkt haft lika stora kostnader för sina anställda oavsett om de hade utfört de ifrågavarande arbetena eller ej. Möjligen har det inte heller uppstått någon kostnad utifrån begreppets lexikaliska betydelse. En möjlig lösning är således att en entreprenör vid en tillämpning av självkostnadsprincipen inte ska anses ha någon kostnad för arbete som utförs av egen fast anställd personal med fast månadslön. Av de skäl som anförs om motsvarande situation i förhållande till egna hjälpmedel (se avsnitt 5.6 ovan) kan den lösningen dock inte godtas.s. 499
15.Om nu entreprenören ska anses ha en kostnad även för arbete som utförts av fast anställd personal med en fast månadslön är frågan hur denna kostnad ska bestämmas. Ett sätt är att försöka bestämma de årliga totala kostnaderna för de fast anställda och fördela ut en andel av dessa kostnader på det ifrågavarande arbetet. Att bestämma de årliga totala kostnaderna kan dock vara svårt. Därtill finns det en osäkerhet kring hur de totala årliga kostnaderna ska fördelas ut på sådana mindre tidsenheter, exempelvis kostnad per timme utfört arbete, som kan ligga till grund för debiteringen. För att slå ut de totala kostnaderna för de fast anställda på enskilda arbeten skulle sålunda entreprenören kunna tvingas till att göra omfattande och mer eller mindre osäkra bedömningar och beräkningar. Det skulle öka kostnaden för kontraktsadministrationen samtidigt som det skulle kunna medföra resultat som kan uppfattas som åtminstone i viss grad godtyckliga.s. 499
16.Ett annat alternativ är då att fastställa kostnaden utifrån vad som utgör entreprenörens alternativkostnad, dvs. det värde som de anställda hade givit entreprenören vid den bästa alternativa användningen. Som anförts ovan kan kostnaden vid den alternativa användningen ta sig formen av en intäkt eller besparad utgift. Ett exempel på det förra är att entreprenören i stället hade kunnat hyra ut personalen till tredje man. Ett exempel på det senare är att entreprenören i stället hade kunnat använda personalen i en annan entreprenad till fast pris och därigenom sluppit kostnaden för att hyra in personal i den entreprenaden.s. 500
17.Vid denna bedömning gör sig motsvarande synpunkter gällande som för hjälpmedel. Alternativkostnaden framstår som en riktig teoretisk utgångspunkt men att bestämma den verkliga alternativkostnaden i varje enskilt fall är opraktiskt. Ett alternativ är då att, analogt med vad som ovan anförts om hjälpmedel och vad Högsta domstolen uttalar i ”Bilstugan” NJA 2009 s. 441, bestämma kostnaden utifrån en måttlig (marknadsmässig) kostnad för att hyra in personal under motsvarande tid från en extern leverantör. Härigenom löses de praktiska problem som uppkommer när alternativkostnaden utgör grund för kostnaden samtidigt som metoden alltjämt har en godtagbar teoretisk grund. För beställaren blir det vidare mer förutsägbart vad som kommer att läggas till grund för entreprenörens kostnad för arbete. Metoden innebär även en god spegling av arbetets värde. 5.8 Entreprenören använder material från eget lager Vi återgår nu till det ursprungliga fallet och ändrar det endast på så sätt att entreprenören för att utföra de ifrågavarande arbetena använder målarfärg från sitt eget lager i stället för att köpa målarfärgen från färgbutiken.s. 500
18.När entreprenören använder material från eget lager kan samma typ av material ha köpts in vid olika tidpunkter och till olika pris. Även om materialet en gång köpts in från tredje man och nu förbrukas inom ramen för utförandet kan det alltså vara opraktiskt att identifiera vad entreprenören har betalat just för det material som användes för de ifrågavarande arbetena. I vissa fall kan det vara praktiskt taget omöjligt.s. 500
19.Ett alternativ är då att fastställa kostnaden utifrån redovisningsnormgivningen. Redovisningsnormgivningen innehåller detaljerade värderingsregler av lager som skiljer sig något åt mellan olika typer av juridiska personer. Ett väsentligt drag för regleringen är emellertid att företaget ska ha en konsekvent tillämpning och således från ett räkenskapsår till ett annat tillämpa samma principer för värdering av poster och delposter i sin balansräkning (2 kap. 4 § första stycket 2 ÅRL). Kännetecknande för regleringen är därtill att den under vissa förutsättningar tillåter förenklade eller schablonmässiga metoder för att fastställa värdet på varor i ett lager och inte uppställer ett krav på att företaget dokumenterar vilken individuell vara inom en homogen grupp av varor som säljs liksom vilken förvärvskostnad just den varan hade. Redovisningsnormgivningen tillhandahåller således ett objektivt och tydligt sätt att fastställa entreprenörens faktiska kostnad som även bör kunna tillämpas i praktiken. Som utgångspunkt bör denna kostnad även någorlunda väl stämma överens med marknadsvärdet av det material som tas ut från lagret. Det måste då också vara rimligt att bestämma kostnaden av det material som tas ut från lagret utifrån redovisningsnormgivningen.s. 500