Stycket

1.I lagen (1944:181) om redovisningsmedel föreskrivs bl.a. att medlen är skyddade mot anspråk mot innehavaren av medlen om dessa hålls avskilda för annans räkning och innehavaren vid avskiljandet inte var insolvent. I NJA 2012 s. 391 har Högsta domstolen helt kortfattat angett att insolvens här har samma innebörd som den som anges i konkurslagens definition. Vidare uttalas i rättsfallet, med hänvisning till förarbetena, att det ankommer på den som åberopar att han eller hon vid avskiljandet inte var insolvent att visa detta. Vidare uttalas i fallet att det bör gälla när det, som i det aktuella fallet, är den redovisningsskyldige själv som åberopar att han inte var insolvent, bl.a. av det skälet att det är han som har bäst förutsättningar att lägga fram bevisning om sin ekonomi. Högsta domstolen gör alltså en egen bedömning av om det — i det aktuella fallet — finns fog för att följa förarbetsuttalandet och kommer, med en egen motivering, fram till att det finns fog för det när det är den redovisningsskyldige själv som åberopar solvens. En fråga som inställer sig här är om detsamma gäller ograverat i övriga fall, dvs. när den som åberopar icke-insolvens är någon annan än den redovisningsskyldige (t.ex. redovisningsborgenären).s. 405