1.I lagen (1944:181) om redovisningsmedel föreskrivs bl.a. att medlen är skyddade mot anspråk mot innehavaren av medlen om dessa hålls avskilda för annans räkning och innehavaren vid avskiljandet inte var insolvent. I NJA 2012 s. 391 har Högsta domstolen helt kortfattat angett att insolvens här har samma innebörd som den som anges i konkurslagens definition. Vidare uttalas i rättsfallet, med hänvisning till förarbetena, att det ankommer på den som åberopar att han eller hon vid avskiljandet inte var insolvent att visa detta. Vidare uttalas i fallet att det bör gälla när det, som i det aktuella fallet, är den redovisningsskyldige själv som åberopar att han inte var insolvent, bl.a. av det skälet att det är han som har bäst förutsättningar att lägga fram bevisning om sin ekonomi. Högsta domstolen gör alltså en egen bedömning av om det — i det aktuella fallet — finns fog för att följa förarbetsuttalandet och kommer, med en egen motivering, fram till att det finns fog för det när det är den redovisningsskyldige själv som åberopar solvens. En fråga som inställer sig här är om detsamma gäller ograverat i övriga fall, dvs. när den som åberopar icke-insolvens är någon annan än den redovisningsskyldige (t.ex. redovisningsborgenären).s. 405
2.Min uppfattning är att rättsfallet i och för sig inte tillåter någon bestämd tolkning utöver vad som faktiskt sägs av Högsta domstolen, bl.a. med hänsyn till hänvisningen att det är redovisningsgäldenären som enklast kan lägga fram bevisning rörande sin ekonomi. Av rättsfallet kan ett positivt stöd inte hämtas i vidare mening än att nämnda placering av bevisbördan gäller när det är redovisningsgäldenären som påstår icke-insolvens. Samtidigt ger rättsfallet definitivt inte något positivt stöd för att detsamma skulle gälla när icke-insolvensen åberopas av någon annan. Ett praktiskt fall är givetvis att det är redovisningsborgenären som i en separationstvist med konkursboet åberopar icke-insolvens. I det fallet gör sig dock, enligt min uppfattning, samma argument gällande i frågan om var bevisbördan ska placeras. Redovisningsborgenären bör rimligen normalt ha en viss närmare relation till redovisningsgäldenären; en relation som inte har någon motsvarighet vad gäller redovisningsgäldenärens relation gentemot borgenärskollektivet. Övervägande skäl talar, enligt min mening, bl.a. därför för att lägga bevisbördan på redovisningsborgenären i dessa fall.s. 406
3.I ljuset av vad jag i denna artikelserie hävdar rörande frågor om bevisbördan är det Högsta domstolen uttalar därefter särskilt intressant. Man säger nämligen att det finns skäl att skilja mellan å ena sidan skulderna och å andra sidan tillgångarna (och gäldenärens övriga möjligheter att betala skulderna). Det Högsta domstolen därefter gör är att 1) pröva om konkurssökanden visat att en skuld existerar och 2) pröva om innehavaren av medlen har visat att han hade bestående betalningsförmåga (icke-insolvens) vid bedömningstidpunkten. Det som skedde var att Högsta domstolen lade bevisbördan på konkurssökanden (Skatteverket) att visa en omständighet som ingår i den helhetsbedömning som innefattas i insolvensprövningen. Rent konkret rörde det sig alltså om att Skatteverket hade att visa existensen av en viss påstådd fordran. Det lyckades Skatteverket med. Det var alltså ett enskilt moment i en komplex insolvensbedömning. När det gällde det slutliga bevistemat, som här var icke-insolvens, låg bevisbördan redan från början på redovisningsgäldenären. Han lyckades inte utifrån den förutsättningen, sammantagen med övriga relevanta omständigheter, visa att han inte var insolvent. Någon omkastning av någon bevisbörda skedde alltså inte i fallet. I linje med vad jag här i övrigt hävdat vilade bördan för att bevisa icke-insolvens hela tiden på redovisningsgäldenären, medan Skatteverket bar bevisbördan för innehavet av en påstådd fordran, dvs. en underliggande omständighet i förhållande till den överordnade, komplexa, omständigheten insolvens. Även om detta fall alltså kan sägas vara spegelvänt bekräftar det den (enligt mig) gällande principen, dvs. placering av bevisbördan för det slutliga bevistemat (som vanligen är insolvens, men just i detta specifika fall icke-insolvens) aldrig kan bli föremål för några ”omkastningar”.s. 406
4.Vad gäller beviskravet för temat att gäldenären hade förmåga att löpande betala sina skulder uttalar Högsta domstolen (punkten 10 i skälen) att det är högst osäkert att han vid avskiljandet kunde det, dvs. han var insolvent. Det uttalandet är en slutsats av en rättstillämpning (inklusive en bevisvärdering). Slutsatsen säger att redovisningsgäldenären har misslyckats med att uppfylla den bevisbörda som riktats mot honom. Den framöver relativt ihållande betalningsförmågan var alltså ”högst osäker”, dvs. icke-insolvens var inte visat.s. 407
5.Det nu sagda innebär att frågan om bevisbördans förläggning vid tillämpningen av lagen om redovisningsmedel skiljer sig från alla andra sammanhang där samma fråga aktualiseras i det att temat för den som bär bevisbördan är ett annat (icke-insolvens i stället insolvens). På ett principiellt plan är emellertid det i samklang med vad som generellt gäller, dvs. att man måste hålla isär å ena sidan vem som bär bevisbördan för det övergripande slutliga bevistemat insolvens (eller som här icke-insolvens) och å andra sidan vem som bär bevisbördan för enskilda moment som ingår i det komplexa rättsfaktumet insolvens/icke-insolvens. Det nu redovisade rättsfallet är alltså ett mycket bra exempel på detta.s. 407
6.En fråga som här inställer sig är vilka slutsatser man kan dra av detta rättsfall utanför tillämpningen av lagen om redovisningsmedel. Jag anser att den betydelsen kan vara stor. Högsta domstolens utgångspunkt är nämligen konkurslagens insolvensbegrepp. Det är alltså det begreppet som tillämpas. Självfallet är denna tillämpning kontextuell såtillvida att det är begreppets innebörd just vid tillämpningen av lagen om redovisningsmedel som prövas. Men det hindrar inte att vad som uttalas i rättsfallet i större eller mindre grad kan ha generell relevans. Även om insolvenskriteriet — vilket hävdas i denna artikelserie — ska tillämpas kontextuellt, är det fullt möjligt att göra jämförelser mellan två olika sammanhang och komma fram till att de två sammanhangen har sådana likheter att samma överväganden är motiverade och ändamålsenliga i båda fallen.s. 407