Stycket

13.Genom senare praxis har Högsta domstolen både bekräftat och preciserat den ”rättsregel” som etablerades genom NJA 2015 s. 374. Enkelt uttryckt förstås denna regel numera som ”att staten är skyldig att ersätta vinnande motpart för befogade kostnader”. För bedömningen av vilka kostnader som ska anses vara befogade har Högsta domstolen också utvecklat nyanserade kriterier, som — i enlighet med Europadomstolens praxis — tar i beaktande tvisteföremålets värde/sakens betydelse för den enskilde liksom målets beskaffenhet i övrigt. 2.3 Rätten till kostnadsersättning enligt Högsta förvaltningsdomstolens praxis Som jag konstaterade inledningsvis saknar förvaltningsprocesslagen, precis som ärendelagen, en uttrycklig kostnadsregel som ger förvaltningsdomstolarna rätt att tillerkänna enskilda parter ersättning för sina rättegångskostnader. Givet att Högsta domstolen i NJA 2015 s. 374 slog fast dels att det kan strida mot rätten till en rättvis rättegång att inte döma ut ersättning för befogade kostnader, dels att sådan ersättning kan dömas ut med direkt tillämpning av 2 kap. 11 § regeringsformen, skulle enhetlighet i systemet ha kunnat åstadkommas genom att Högsta förvaltningsdomstolen (avseende förvaltningsmålen) etablerade en motsvarande praxis som Högsta domstolen (avseende domstolsärenden). Logiken hade då varit att eftersom den tillämpliga processlagen (förvaltningsprocesslagen respektive ärendelagen) saknar bestämmelser som ger domstolarna möjlighet att döma ut ersättning för rättegångskostnader, trots att detta emellanåt krävs för att rättegången ska anses rättvis, får rätten till kostnadsersättning tillgodoses genom att sådan ersättning döms ut med direkt tillämpning av regeringsformens bestämmelse om rättvis rättegång. Genom avgörandet HFD 2020 ref. 10 (som i sak avsåg ett överklagat beslut om namnändring) valde dock Högsta förvaltningsdomstolen — likaså i plenum — en annan lösning på problemet.s. 369