Stycket

9.När jag påstår att en rätt till kostnadsersättning kan härledas ur olika moment i artikel 6 gör jag sammanfattningsvis detta dels därför att jag menar att det tydligt framgår av Europadomstolens domskäl, dels därför att precis samma systematik är tydlig beträffande rätten till rättshjälp. Det är också mot denna bakgrund som jag menar att Högsta förvaltningsdomstolens analys i HFD 2022 ref. 10 är alltför grund. Att enskilda parter tillerkänns kostnadsersättning inom ramen för ett ”särskilt förfarande” kan möjligen, under vissa förutsättningar, vara tillräckligt för att tillförsäkra parterna tillträde till domstol (dvs. ”access” i enlighet med Černius and Rinkevičius). Jag är dock betydligt mer tveksam till att en sådan lösning också upprätthåller den processuella balansen och därmed säkerställer en rättvis prövning (dvs. ”fairness” i enlighet med Stankiewicz). Jag återkommer till detta problem i min avslutande diskussion. 2.2 Rätten till kostnadsersättning enligt Högsta domstolens praxis Som framgått inledningsvis kan allmän domstol i så gott som alla tvistemål och brottmål tillerkänna enskilda parter ersättning för sina kostnader med tillämpning av rättegångsbalkens kostnadsregler. I mål och ärenden som prövas enligt lagen om domstolsärenden följer dock av 32 § att tappande part kan förpliktigas att ersätta vinnande parts kostnader endast när två enskilda är varandras motparter. Motsatsvis har den aktuella kostnadsregeln tolkats som att var part ska bära sina egna kostnader, när en enskild part har en allmän motpart (dvs. när partsställningen påminner om ett förvaltningsmål). Genom avgörandet NJA 2015 s. 374 underkände dock Högsta domstolen — i plenum — denna ordning.s. 368