Egentligen är den första meningen i punkten 4 i Högsta domstolens skäl i NJA 2013 s. 822 (se också NJA 2019 s. 119 punkten 15) en uttömmande beskrivning i det att det där sägs att ”obeståndsbedömningen är framåtblickande och innefattar en prognos”. Det finns strängt inget att tillägga eller modifiera för vissa fall. Detta rimmar också mycket väl med vad som i NJA 2019 s. 119 sägs om de ”två steg” insolvensbedömningen består av.
Hänvisas från p. 10 (s. 329)
10.Jag menar att alla dessa benämningar lider av en grundläggande brist. Som jag ovan framfört innefattar en insolvensbedömning alltid ett framåtblickande moment och det är det momentet som i slutändan är ensamt avgörande (se exemplet ovan). I vissa fall kan det inskränkas till ett framåtblickande in endast i en mycket kort framtid. För att låna Renmans begreppsbildning kan det uttryckas som att skillnaden mellan ”faktisk” och ”prognosbaserad” insolvens inte är en art- utan en gradskillnad fokuserad på hur långt in i framtiden man behöver skåda. Men min grundinställning är alltså att en insolvensbedömning alltid innehåller ett framåtblickande moment (en prognos). Med en sådan syn kan man mycket väl använda uttrycket konstaterad insolvens, men då avse ett fastställande av att någon är insolvent eller med andra ord att ”konstaterandet” betyder ”styrkt” insolvens (inte illikviditet). Det sagda innebär också att det inte är någon skillnad mellan å ena sidan det fallet att den relevanta bedömningstidpunkten är NU och å andra sidan att den tidpunkten är DÅ. I båda fallen ska det alltså göras en prognos från en given tidpunkt.s. 329