Jfr vad Högsta domstolen i punkten 15 och 16 i skälen till NJA 2019 s. 119 säger om att en insolvensbedömning består av två moment. Det jag här vill lyfta fram — vilket också framgår av fallet från Högsta domstolen — är att båda dessa moment alltid måste prövas — och att dessa båda moment inte heller är klart åtskiljbara.
Hänvisas från p. 2 (s. 326)
2.När man läser lagtexten i konkurslagen kan det, som Lars Welamson säger, ligga nära till hands att göra tolkningen att gäldenären vid bedömningstidpunkten 1) måste vara illikvid och att man 2) sedan ska avgöra om detta tillstånd är tillfälligt eller inte. Men så ska definitionen inte förstås. I stället ska det bedömas om gäldenären framöver löpande saknar förmåga att betala sina förfallande skulder eller inte; den förståelsen kan bl.a. hängas upp på lokutionen ”rätteligen”. Det kan vara så att denna oförmåga 1) anses vara för handen i bedömningsögonblicket och att vidare bedömning leder till att den är bestående, dvs. inte endast temporär. Men det kan också vara så att gäldenären 2) vid en given tidpunkt faktiskt kan betala sina förfallna skulder, men inom en viss framtid inte kan det. I båda fallen kan man alltså vid bedömningstidpunkten slå fast att gäldenärens betalningsoförmåga är av sådant slag att insolvens i rättslig mening föreligger. Rent konkret är det frågan om att gäldenären fortsättningsvis inte förmår betala förfallna skulder och det kommer inte inom viss tid att förändras. Det är alltså frågan om en bedömning där vid bedömningstidpunkten kända förhållanden tillsammans med en prognosbedömning leder till slutsatsen att gäldenärens betalningsoförmåga kommer att vara eller att bli bestående. Även om omständigheterna på bedömningsdagen är sådana att gäldenären vid en tillbakablick länge saknat förmåga att löpande betala sina skulder måste man alltså alltid göra en bedömning av hur framtiden ter sig, dvs. göra en prognosbedömning av hur gäldenärens ekonomi totalt sett kan tänkas utveckla sig under viss tid framöver. Det är med andra ord alltid frågan om att blicka såväl bakåt som framåt i tiden och då beakta såväl redan inträffade som kommande (prognostiserade) omständigheter. Det förhåller sig inte på det viset, som ibland sägs, att en prognos för framtiden inte behöver tillgripas i de fall gäldenären vid bedömningstidpunkten redan under en lång tid saknat förmåga att betala sina skulder vartefter de har förfallit till betalning. Tillbakablickandet (dåtiden) och gäldenärens ekonomiska status i bedömningsögonblicket (nutiden) har ingen annan betydelse än som bevis för hur framtiden kan komma att gestalta sig när det gäller gäldenärens betalningsförmåga. Det kan också uttryckas som att insolvens kräver att gäldenären inom en viss tid kommer att drabbas av en under en viss period bestående oförmåga att rätteligen (löpande) betala sina förfallande skulder. Och där indikerar orden ”under viss period” en relativitet, dvs. oförmågan framöver kan sägas vara relativt ihållande i det att blickande in i framtid är tidsbegränsat. Insolvens är alltså ett kriterium som alltid är inriktat på gäldenärens framtida ekonomiska status.s. 326