Stycket

28.Med stöd av lagens förarbeten slöt sig domstolen dock till att ”[v]issa bestämmelser i lagen om handelseagentur kan […] vara analogiskt tillämpliga”. HD framhöll att det i fallet låg nära till hands att söka ledning i 28 § HaL och vad som där sägs om agentens rätt till avgångsvederlag när agenturavtalet upphör. I målet var det endast objektet eller föremålet för agentavtalet som inte stämde överens med utpekade rättsfakta i lagregeln, medan lagens konstruktion och intresseavvägningar i övrigt framstod som ändamålsenliga. Dess materia och dess rättsföljder utgjorde därför den systematiskt och teleologiskt sett mest relevanta, i relation till fallets omständigheter. Det fanns därför, vilket förarbetena gav stöd för, goda skäl att använda HaL som en modell för att skapa en ny regel även i de fall där lagens bestämmelser inte var direkt tillämpliga. Efter att ha konstaterat denna relativa och tillräckliga likhet vid en faktajämförelse mellan licensavtalet och lagtextens exempel tog domstolen fasta på 28 § HaL och avgjorde, genom en laganalogi, fallet ”enligt grunderna” för eller ”jämlikt” denna paragraf. 2.5.4 NJA 1999 s. 575 ”Fortune Finans-fallet” Ibland baserar sig analogilösningen på allmänna principer i rätten snarare än på specifika lagregler. Denna teknik för rättsbildning är alltså ännu mer ”löslig” än laganalogin och kräver ett stort mått av juridiskt kunnande i form av systematisk förståelse och kreativitet. I rättsfallet NJA 1999 s. 575 hade en bank, som den trodde, utfört ett betalningsuppdrag åt ett företag och betalat ut pengar för att lösa en av företagets skulder hos ett annat företag vid namn Fortune Finans. Senare uppdagades det emellertid att banken hade blivit utsatt för ett bedrägeri och att den som utgav sig för att företräda Fortunes gäldenär inte alls hade koppling till det företaget. Banken försökte då få tillbaka pengarna från Fortune bl.a. under invändningen att det vara fråga om solutio indebiti (betalningsmisstag) och att pengarna därför skulle gå åter (condictio indebiti). Banken ansåg att den hade försatt Fortune i ond tro, genom att via telefon beordra Fortune att hålla de inbetalda medlen avskilda och inte lämna ut sin säkerhet till den gäldenär som banken agerade på uppdrag av. Huvudregeln om att betalningsmottagaren ska återbetala medlen vid ett betalningsmisstag skulle därför tillämpas. HD utforskade den anförda rättsgrunden och fann att enligt gällande rätt var kondiktionstalan inte möjlig att tillämpa i trepartsförhållanden. Den som på uppdrag åt gäldenären utfört en betalning kunde inte på grund av betalningsmisstag återfå medlen direkt från borgenären. Utföraren hade i stället, redan i enlighet med romersk rätt, regressrätt mot gäldenären, om denne antingen hade medel för att lösa skulden eller om denne fick framgång med sin kondiktionstalan. I det aktuella målet utvidgade dock HD condictio indebiti-institutet och tillskrev banken självständig rätt att hävda misstagsbetalning mot Fortune (som dock var försatt i konkurs). HD anförde att det avgörande för rättsfrågans besvarande var om fallet rörde ”skäl av samma art”, som i den ursprungliga regeln om condictio indebiti. Det får uppfattas som att domstolen på grundval av den äldre regeln skapade en ny och likadan, utifrån bedömningen om en tredje parts återkravsrätt mot borgenären kunde baseras på samma avvägningar och skäl som i fall när gäldenären betalat direkt, utan mellanhand. Ett ytterligare argument för att HD analogierat på institutet condictio indebiti är att domstolen beskrev den uppkomna situationen som ”närliggande med traditionella betalningsmisstagsfall”. Domstolen menade alltså att det både fanns traditionella situationer som utgjorde klart reglerade fall och fall som var närliggande, men inte helt överensstämmande med de traditionella, och som därför inte omfattades av den gällande regleringen. Domstolen hade alltså skapat en ny och självständig regel som omfattade trepartsförhållanden. Domstolen medgav alltså en betalningsförmedlare och inte enbart gäldenärer kondiktionstalan, dvs. rätten att grunda sin talan på solutio indebiti (vilket i svensk rätt ofta enbart kallas condictio indebiti trots att ”condictio” egentligen avser själva talerätten som är kopplad till betalningsmisstaget). Den nya regeln byggde således på institutet condictio indebiti, men omfattade nya rättsfakta. En likadan rättsföljd som i den ursprungliga principen kopplades också till den nya regeln. Trots bankens principiella rätt att hävda betalningsmisstag vann den ingen framgång med sin talan utan förlorade målet. 3 Svårigheten att skilja tolkningen från analogilösningen — beskrivningar av analogin i metodlitteraturen 3.1 Inledning Trots att analogin alltså är ett erkänt metodverktyg som används frekvent i rättstillämpningen har den kommenterats och beskrivits på ett varierande och ibland otydligt sätt i den svenska metodlitteraturen. Det har inte varit självklart för svensk rättsvetenskap att tydligt skilja mellan tolkning och analogier eller åtminstone har denna skillnad inte beskrivits tillräckligt precist och uttömmande. Tvärtom har analogilösningen inte sällan beskrivits som en tolkningsoperation eller förväxlats med denna. Oprecisa, motsägelsefulla eller rent av förvirrande beskrivningar förekommer dock inte bara i den juridiska litteraturen, utan även i andra rättskällor. Ett illustrativt exempel är förarbetena till brottsbalken (BrB), där analogin benämns just som en ”tolkningsmetod”. I samma förarbetsuttalanden där analogin får etiketten ”tolkningsverktyg” påstås analogin också innebära en ”tillämpning” av lagregeln i strid med en ”strikt läsning” av densamma. Genom analogin påstås lagregeln få en ”vidare tillämpning eller innebörd än som följer av ordalydelsen”. Förarbetena ger alltså uttryck för tvetydiga och motstridiga förklaringar av analogin: å ena sidan en tolkningsmetod, å andra sidan en tillämpningsteknik. I själva verket är analogin ingetdera. Som torde stå klart är det författarnas uppfattning att analogiserandet bör betraktas som en teknik för att tillskapa nya rättsregler med tidigare existerande rättsregler som grund (jfr uttrycket ”enligt grunderna”), men inte som en del av tolkningsläran. Eftersom tolkningens gräns utgör tillämpningens gräns, är analogiserandet inte heller en tilllämpningsteknik (utan en rättsbildningsteknik).s. 1021