Närliggande

14.De framställningar Greenpeace åberopade tycks av MD ha bedömts inte utgöra marknadsföring delvis på grund av deras avsedda mottagare. Pressmeddelanden och årsredovisningar riktar sig inte primärt till tänkta slutkonsumenter, utan snarare till andra aktörer, som journalister, pensionsförvaltare, politiker eller influerare. Framställningarna syftade, enligt Vattenfall självt, till att uppmärksamma dessa aktörer på företagets gröna ambitioner. Samtidigt är själva poängen med pressmeddelanden att de ska leda till publicering, och därmed vidareförmedlas till en bredare målgrupp. Pressmeddelanden är i regel utformade som nyhetstexter, och att enbart se journalister som adressater bortser från deras roll som vidareförmedlare. Vi har ovan noterat hur kommunikativt effektivt det kan vara att få andra att kommunicera åt en. Man kan vinna i trovärdighet om man lyckas få aktörer utan eget vinstintresse att tala om ens gröna vision; man lånar av deras trovärdighet för att förstärka effekten på sitt eget ethos. I avgörandet visar MD en tendens att utdefiniera denna typ av kommunikation från marknadsföringsbegreppet — kanske för att den inte utgör annonsreklam, som i domstolens läsning av ÄMFL verkar vara den paradigmatiska typen av marknadsföring. Vilken den bakomliggande tanken än var, synes effekten bli att några av de mest effektiva och frekvent använda formerna av grön marknadsföring exkluderas från marknadsföringsrättens domän. 3.3 Domstolens resonemang II — yttrandefrihetskontexten Efter att sålunda ha konstaterat att många av de dokument Greenpeace åberopat inte kunde klassificeras som marknadsföring tog domstolen sig an frågan om förhållandet mellan marknadsföring och yttrandefrihet. Detta skedde alltså i förhållande till det material som inte enligt ovan rakt av utdefinieras från marknadsföringsbegreppet. Det som nu ska diskuteras är därmed det material som enligt domstolen ”i huvudsak består av utdrag från Vattenfalls webbplatser”. I denna del kan MD sägas bygga vidare på tidigare rättspraxis, samt på liknande resonemang i förarbetena till tryckfrihetsförordningen (TF) och i den rättsvetenskapliga litteraturen. Där har den dominerande positionen varit att ingripande kan ske mot kommersiell marknadsföring, även om denna finns i medier som i övrigt åtnjuter det särskilda grundlagsskyddet. Konstruktionen innebär att det blir centralt att avgränsa kommersiell marknadsföring från annan kommunikation, för att därmed bestämma grundlagsskyddets utsträckning. När Marknadsdomstolen bygger vidare på denna diskurs anknyts bland annat explicit till ett resonemang i det tidigare avgörandet MD 2005:11. Där etablerade domstolen att ett test som använts för att avgränsa MFL mot TF och YGL också skulle gälla vid bedömning av opinionsbildning utan skydd av dessa grundlagar. I det här studerade fallet, rörande Vattenfall, summerades detta test som följer: För att ett ingripande enligt MFL skall kunna ske mot marknadsföring på webbplatserna krävs därför att marknadsföringen är av utpräglat kommersiell natur, dvs. har vidtagits i kommersiell verksamhet och i kommersiellt syfte samt har rent kommersiella förhållanden till föremål. Skrivningen anvisar ett antal kvalificerande kriterier, som sammantagna tjänar till att retoriskt konstruera en renodlat ekonomisk domän. Det fält som därigenom upprättas handlar om pengar och krassa vinningsmotiv, snarare än mer allmännyttiga ändamål. Särskilt genom kvalificeringarna ”utpräglat” och ”rent” antyds också ett synsätt där många tänkbara typer av kommunikation med blandade motiv undantas från marknadsföringslagens räckvidd. En inblandning av andra, ickekommersiella motiv innebär ju synbarligen att kommunikationen inte är rent kommersiell.s. 675