1.3.1 Bakgrund och parternas talan Bakgrunden till målet i MD 2007:31 var som ovan beskrivits Greenpeace Nordens försök att utverka ett förbud mot användningen av begreppet ”koldioxidfri” i Vattenfalls kommunikation kring det tyska CCS-pilotprojektet. Som också nämnts står CCS för ”carbon-capture and storage”: en teknik under utveckling för att fånga upp och lagra koldioxid geologiskt. Målet hade därmed sin upprinnelse i vad en miljöorganisation uppfattade som att en kommersiell aktör beskrev ett kolkraftverk som koldioxidfritt. Rättsfrågorna rörde i första hand hur kommunikationen kring pilotanläggningen skulle karaktäriseras enligt den då gällande (numera äldre) marknadsföringslagen (1995:450) (ÄMFL). I synnerhet kretsade avgörandet kring marknadsföringsbegreppet, då lagens tillämplighet förutsatte att kommunikationen kunde klassificeras som ”marknadsföring” i lagens speciella mening.s. 668
2.Nedan beskrivs först parternas respektive talan. Därefter följer en analyserande redogörelse för MD:s resonemang med fokus på marknadsföringsbegreppet (3.2) och yttrandefrihetskontexten (3.3). Analysen visar sammantaget hur domen är en del av ett juridiskt system präglat av vissa specifika rationaliteter. En avslutande kontextualiserande diskussion om domstolens läsning samt dess implikationer följer sedan i del 4.s. 669
3.För att sätta vederhäftigheten av Vattenfalls framställningar i fråga tryckte Greenpeace på ett antal faktorer. Organisationen betonade att anläggningen var av försökskaraktär, tryckte på projektets spekulativa natur och underströk att anläggningen i stor utsträckning tjänade till att bemöta kritik mot den miljöskadliga brunkolsbrytningen i Tyskland (jfr ”greenwashing”). Vidare framhöll organisationen hur inte ens Vattenfall självt trodde att kraftverket skulle bli koldioxidfritt — det ”koldioxidfria” kraftverket antogs endast kunna reducera utsläppen. Slutligen tryckte organisationen på att kvalificerande och preciserande information om anläggningens försöksnatur ofta utelämnades i företagets kommunikation. Då sådana brasklappar saknades skapades ett vilseledande helhetsintryck.s. 669
4.För att underbygga sin sak åberopade Greenpeace material ”i vilket Vattenfall använder begreppet koldioxidfri”. I domskälen omtalas Greenpeaces bevisning som ett ”omfattande material”. Ytligt betraktat är det en ganska okontroversiell beskrivning, då det rörde sig om flera hundra sidor material av olika karaktär. Då domstolen dock kom att tillmäta materialet ganska begränsad betydelse är det frestande att läsa in någon liten syrlighet i domstolens kärnfullt ospecificerade skrivning.s. 669
5.Vattenfall bestred miljöorganisationens talan. Företaget hänvisade till sitt genuina engagemang mot global uppvärmning och framhöll ett flertal argument om CCS-teknikens förtjänster: CCS var en av de mest lovande teknikerna för att minska koldioxidutsläppen. Tekniken hade potential att spridas till andra aktörer. Fullt fungerande skulle den kunna reducera koldioxidutsläppen med upp till 90 procent, vilket vore en väsentlig minskning. Någon marknadsföring av själva CCSmetoden hade enligt företaget inte förekommit, och ”skulle [inte heller] ha varit möjlig”. Påståendet preciseras inte, men poängen är möjligen att metoden i sig inte var tänkt att säljas (åtminstone inte genom de aktuella kommunikationerna). Företaget gestaltade vidare koldioxidfriheten som en ambition och ett mål — det var en vision byggd på förhoppningen om ett löftesrikt testprojekts framtida möjligheter. Vattenfalls argumentation anspelade även på en rättslig gränslinje mellan yttrandefrihetsrättens och marknadsföringsrättens domäner. Företagets talan gick i denna del ut på att retoriskt röra sig mot yttrandefrihetsrättens område och därmed föra undan fallet från den förbjudande marknadsföringsrättens domän, dit Greenpeace försökt dra det. Vattenfall fångade upp en skrivning från tidigare fall, anförde att ÄMFL endast var tillämplig på ”framställningar av rent kommersiell natur” och att ”såväl syfte som innehåll måste vara kommersiellt för att yttrandefrihetsskyddet inte skall gälla”. Bolagets kommunikation borde ses som yttrandefrihetsrättsligt skyddad information, och opinionsbildning, snarare än som sådan (kommersiell) marknadsföring som faller under ÄMFL. Bolaget fortsatte: Även om kommunikationen skulle anses utgöra sådan marknadsföring, så var den ändå inte otillåten. ÄMFL förbjöd marknadsföring som var otillbörlig, t.ex. genom att vara vilseledande. Vattenfall invände mot påståendet att framställningarna var det; de riktades i huvudsak till informerade målgrupper, som inte skulle missförstå innebörden. Även konsumenter (vilka verkade förutsättas vara mindre informerade) skulle med enkelhet förstå hur kommunikationen var avsedd att förstås menade företaget. 3.2 Domstolens resonemang I — marknadsföringsbegreppet Domstolens resonemang kan läsas på flera olika sätt. Istället för att disponera om resonemanget (t.ex. tematiskt eller i anslutning till doktrinära traditioner och distinktioner) tar vi här fasta på domens egen disposition och inneboende logik. När vi nu övergår till de egentliga domskälen, eller annorlunda uttryckt de rättsliga resonemang som legitimerar utfallet, följer vi kort sagt MD:s ordning.s. 669
6.Domstolen började i marknadsföringsbegreppet. Avstamp togs i ÄMFL:s legaldefinitioner, där ”marknadsföring” enligt 3 § bestäms som ”reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter”. För att ge ytterligare kött på benen vad gäller förståelsen av marknadsföringsbegreppet, lyfte MD kortfattat fram tre argument från förarbetena.s. 671
7.För det första framhölls att marknadsföring primärt handlar om ”framställningar och andra handlingar som vänder sig till allmänheten eller en viss grupp av intressenter, exempelvis annonser och säljfrämjande åtgärder av allmän inriktning”. Framställningens adressatkrets, form och syfte användes alltså som bedömningskriterier. Tar man fasta på att ”annonser” ges som exempel kanske man frestas anamma en snäv grundsyn på marknadsföring, som enbart direkt försäljningssyftande framställningar, med den klassiska avsättningsfrämjande annonsen som paradigm (”Kom och köp Kalles korv!”). Det är dock tydligt att detta enbart är ett exempel och att också annat än klassiska annonser tänkts kunna utgöra marknadsföring i lagens mening, så länge det rör sig om åtgärder som främjar försäljning, eller mer precist: syftar till att främja försäljningen. Lagstiftaren har också förutsett att adressatkretsen för sådant säljfrämjande kan vara mer specificerad än ”allmänheten”. Förarbetena talar uttryckligen om ”en viss grupp av intressenter”, varför man mycket väl kan tänka sig marknadsföring som riktar sig till exempelvis journalister — vilket enligt Vattenfall var en av deras centrala avnämargrupper.s. 671
8.Som framgått av del 2 ovan har man i marknadsföringsforskningen uppmärksammat åtskilliga strategier ägnade att just indirekt främja affärstransaktioner. Företag kan exempelvis kommunicera i brandingsyfte och försöka konstruera en tilltalande företagsbild, verka för att etablera förtroendefulla relationer (ethos), eller försöka förändra en grupp intressenters begär för att i förlängningen skapa efterfrågan. Ett tydligt exempel på indirekt affärsfrämjande reklam är om, säg, ett bryggeri, spelar in en reklamvideo som tjänar till att förknippa ett varumärke med en ”härlig känsla”, genom att gestalta en fest, på en strand i kvällssolen, med musik, dans och en heterogent sammansatt deltagarskaras oavbrutet bländvita leenden. I ett sådant fall behöver inte en direkt köpuppmaning finnas med, eller ens produkten visas upp. Argumentationen är enthymemisk. Publiken förväntas själv fylla i det som fattas för att marknadsföringen ska uppnå sitt syfte. Sådana indirekta marknadsföringsformer är centrala inom modern marknadsföring. Kanske är de i praktiken rent av mer betydelsefulla än reklam som mer direkt uppmanar till köp.s. 672
9.För det andra lyfte MD att lagmotiven medger att marknadsföringsbegreppet inbegriper ”åtgärder som är inriktade på enskilda individer, exempelvis säljargument vid förhandling med enskild kund”. Det är dock inte helt klart hur detta uttalande ansetts vara relevant för målet. Om passagen avsetts endast som ett pedagogiskt syftande obiter dictum framstår den som okontroversiell; den blir då bara ett klargörande av att också kommunikation riktad till en snävare grupp än ”allmänheten” kan utgöra marknadsföring eller av att andra ”åtgärder” än reklam kan falla under definitionen. Det är dock intressant att motiven explicit anger att åtgärder en försäljare vidtar i direkt anslutning till försäljningsprocessen kan utgöra marknadsföring. Inte minst är det intressant utifrån ett relationsorienterat perspektiv på marknadsföring och en retorisk syn på kommunikation. De åtgärderna kan nämligen ses som ett led, inte bara i den enskilda försäljarens ethoskonstruktion som direkt talare, utan även i företagets dito som indirekt talare, givet det samband mellan försäljare och företag som normalt torde kunna förutsättas.s. 672
10.Det är i sammanhanget intressant att notera att det också är vedertaget inom marknadsföringsteori att information som gestaltar ett företag som en god grön aktör kan appellera till miljömedvetna gruppers preferenser, och därmed fungera som försäljningsfrämjande marknadsföring — oavsett om kommunikationen som formar det gröna varumärket inbegriper direkt köpuppmanande språk. Genom sådan enthymemisk argumentation behöver ett företag som etablerat att de ”arbetar för en god miljö” inte nödvändigtvis tillfoga: ”alltså bör ni köpa våra saker!” Även denna formulering ur lagmotiven ger alltså öppningar för att låta lagtillämpningen harmoniera med modern marknadsföringsteori (även om MD — som vi utvecklar nedan — visade sig obenägen att utnyttja dessa öppningar).s. 673
11.För det tredje lyfte MD fram en passage ur lagmotiven om att också själva saluhållandet av en produkt, även när det är helt passivt, kan utgöra marknadsföring. Det är inte heller helt tydligt vilken roll denna passage spelar i MD:s resonemang. Liksom de två andra motivuttalandena kan formuleringen anses indikera ett brett marknadsföringsbegrepp, som täcker mer än bara köpuppmanande kommunikationer eller direkt transaktionsfrämjande annonser. Detta är också i linje med en mer allmänspråklig förståelse av vad marknadsföring betyder. Även om man inte känner till fältspecifika termer som ”visual merchandising” så inser nog de flesta som varit i en butik att varuexponering, butikskommunikation och dekor utgör etablerade strategier för att föra varor till marknaden och främja avsättning av dem. Lagstiftaren tycks således öppna för att hänsyn tas till en bredare kommunikativ kontext när man bedömer om något utgör marknadsföring i lagens mening. Det rättsliga marknadsföringsbegreppet kunde därmed täcka in mer av det marknadsföringsforskare räknar till sin domän. Med ett sådant synsätt skulle man också (som i marknadsföringslitteraturen) kunna inkludera typiska PR-insatser och brandingstrategier. MD:s konstruktion av begreppet blir dock snävare.s. 673
12.Det finns kort sagt en ambivalens kring användningen av de tre uttalandena från lagmotiven. Motiven verkar öppna för ett relativt brett marknadsföringsbegrepp. De medger beaktande av en bredare kommersiell och kommunikativ kontext när det gäller den rättsliga bedömningen av företags kommunikation och lagens klassificering av åtgärder som marknadsföring. Legaldefinitionen av marknadsföring medger mycket, och de anförda motiven utesluter väl inte att rättstillämpare laborerar med till exempel ett relationsorienterat marknadsföringsbegrepp, snarare än ett produktorienterat. Förarbetena antyder överlag en vid syn på vilka typer av kommunikation som kan inkluderas i marknadsföringsbegreppet. Som antytts är det dock inte den effekt förarbetena fick i fallet. Efter att ha redogjort för de tre synbarligen breddande argumenten fastnade domstolen för en mer snäv förståelse av vad som kan utgöra marknadsföring. ”Med utgångspunkt från vad som anförts i ovan nämnda motiv” konstaterar nämligen domstolen lakoniskt att de pressmeddelanden, årsredovisningar och nyhetsartiklar Greenpeace åberopat ”överhuvudtaget inte [kan] sägas utgöra marknadsföring”. Såvitt gäller dessa kategorier av framställningar kan domstolen knappast beskyllas för att tillämpa ett särskilt brett marknadsföringsbegrepp. Givet dessa texttypers funktion att kommunicera om företags tillstånd, satsningar och planer ligger det nära till hands att se till exempel årsredovisningar som en del av deras marknadsföring. Så behandlas de även i marknadsföringslitteraturen. Men MD tycks alltså exkludera de tre nämnda kommunikationstyperna från marknadsföringsbegreppet.s. 674
13.Hur ska man förstå domstolens resonemang? En möjlig läsning är att domstolen ansåg att de aktuella typerna av kommunikation inte i någon direkt mening syftar till att nå avsättning för Vattenfalls produkter, utan snarare tjänade till att förmedla en bild av företaget som en miljömedveten aktör. Utifrån ett marknadsföringsteoretiskt perspektiv framstår detta som en underlig motsättning. Möjligen har domstolen låtit sig påverkas av Vattenfalls talan, och betonandet av hur det rörde sig om försök att informera om en visionär miljösatsning. Det innebär dock likafullt en anmärkningsvärd motsättning, då just detta slags persongestaltande ethoskonstruktion blivit central inom inte minst grön marknadsföring. Som vi berört är PR en av de fem ingredienserna i en klassisk kommunikationsmix för att stärka ett företags varumärken och budskap. Många företag lägger stora resurser på ethoskonstruktion i sitt PR-arbete, vilket kan motiveras just för att det i förlängningen främjar deras kommersiella intressen. Man behöver därmed inte anlägga något särskilt innovativt synsätt för att betrakta ethosbyggande kommunikation, samt därtill hörande kommunikation av värderingar, som marknadsföring. Som diskuterats ovan har ett allmänt odlande av gynnsamma inställningar och attityder varit en central del av marknadsföringsvärlden åtminstone sedan 1950-talet.s. 675
14.De framställningar Greenpeace åberopade tycks av MD ha bedömts inte utgöra marknadsföring delvis på grund av deras avsedda mottagare. Pressmeddelanden och årsredovisningar riktar sig inte primärt till tänkta slutkonsumenter, utan snarare till andra aktörer, som journalister, pensionsförvaltare, politiker eller influerare. Framställningarna syftade, enligt Vattenfall självt, till att uppmärksamma dessa aktörer på företagets gröna ambitioner. Samtidigt är själva poängen med pressmeddelanden att de ska leda till publicering, och därmed vidareförmedlas till en bredare målgrupp. Pressmeddelanden är i regel utformade som nyhetstexter, och att enbart se journalister som adressater bortser från deras roll som vidareförmedlare. Vi har ovan noterat hur kommunikativt effektivt det kan vara att få andra att kommunicera åt en. Man kan vinna i trovärdighet om man lyckas få aktörer utan eget vinstintresse att tala om ens gröna vision; man lånar av deras trovärdighet för att förstärka effekten på sitt eget ethos. I avgörandet visar MD en tendens att utdefiniera denna typ av kommunikation från marknadsföringsbegreppet — kanske för att den inte utgör annonsreklam, som i domstolens läsning av ÄMFL verkar vara den paradigmatiska typen av marknadsföring. Vilken den bakomliggande tanken än var, synes effekten bli att några av de mest effektiva och frekvent använda formerna av grön marknadsföring exkluderas från marknadsföringsrättens domän. 3.3 Domstolens resonemang II — yttrandefrihetskontexten Efter att sålunda ha konstaterat att många av de dokument Greenpeace åberopat inte kunde klassificeras som marknadsföring tog domstolen sig an frågan om förhållandet mellan marknadsföring och yttrandefrihet. Detta skedde alltså i förhållande till det material som inte enligt ovan rakt av utdefinieras från marknadsföringsbegreppet. Det som nu ska diskuteras är därmed det material som enligt domstolen ”i huvudsak består av utdrag från Vattenfalls webbplatser”. I denna del kan MD sägas bygga vidare på tidigare rättspraxis, samt på liknande resonemang i förarbetena till tryckfrihetsförordningen (TF) och i den rättsvetenskapliga litteraturen. Där har den dominerande positionen varit att ingripande kan ske mot kommersiell marknadsföring, även om denna finns i medier som i övrigt åtnjuter det särskilda grundlagsskyddet. Konstruktionen innebär att det blir centralt att avgränsa kommersiell marknadsföring från annan kommunikation, för att därmed bestämma grundlagsskyddets utsträckning. När Marknadsdomstolen bygger vidare på denna diskurs anknyts bland annat explicit till ett resonemang i det tidigare avgörandet MD 2005:11. Där etablerade domstolen att ett test som använts för att avgränsa MFL mot TF och YGL också skulle gälla vid bedömning av opinionsbildning utan skydd av dessa grundlagar. I det här studerade fallet, rörande Vattenfall, summerades detta test som följer: För att ett ingripande enligt MFL skall kunna ske mot marknadsföring på webbplatserna krävs därför att marknadsföringen är av utpräglat kommersiell natur, dvs. har vidtagits i kommersiell verksamhet och i kommersiellt syfte samt har rent kommersiella förhållanden till föremål. Skrivningen anvisar ett antal kvalificerande kriterier, som sammantagna tjänar till att retoriskt konstruera en renodlat ekonomisk domän. Det fält som därigenom upprättas handlar om pengar och krassa vinningsmotiv, snarare än mer allmännyttiga ändamål. Särskilt genom kvalificeringarna ”utpräglat” och ”rent” antyds också ett synsätt där många tänkbara typer av kommunikation med blandade motiv undantas från marknadsföringslagens räckvidd. En inblandning av andra, ickekommersiella motiv innebär ju synbarligen att kommunikationen inte är rent kommersiell.s. 675
15.Den kanske kryptiska skrivningen om att framställningen ska ha ”rent kommersiella förhållanden till föremål” (för att falla inom MFL) ger företag en öppning att delta i samhällsdebatten, särskilt när det inte tydligt sker för att påverka deras kommersiella position. Här finns dock en spänning. I den marknadsföringsteori vi berört ovan antas sedan länge att positionering i offentligheten är en naturlig del av marknadskommunikation syftande till att stärka företagets varumärken och få fram dess budskap. Politiska ställningstaganden blir en del av företagens branding. Det aktiebolagsrättsliga vinstsyftet hindrar förvisso inte att företag skulle kunna agera det minsta altruistiskt. Men det är ändå ett rimligt antagande att kommersiella aktörer tenderar att inta positioner i den allmänna debatten just för att det kan påverka deras ekonomiska position, om än endast indirekt. Sådana indirekta motiv kan vara svåra att påvisa i enskilda fall. Det tycks dock vara etablerat i marknadsföringsteori att PR har kommersiella effekter och därmed kan vara kommersiellt motiverad. Med MD:s synsätt verkar sådan indirekthet dock bidra till att framställningar anses falla utom MFL. Vi återkommer till det.s. 678
16.Domstolen kan sägas arbeta med ett dikotomiskt förhållningssätt, där (kommersiell) marknadsföring och opinionsbildning ses som två motstående fenomen. Dikotomin samverkar med andra etablerade tankestrukturer inom juridiken, såsom det juridiska personbegreppet, på ett sätt som gör att det, ur ett rättsligt perspektiv, framstår som rimligt eller rent av logiskt att tillskriva också företag yttrandefrihet. När vi skrivit artikeln har detta varit en av de saker utomstående funnit mest apart med den juridiska argumentationen; det är lätt för icke-jurister att tänka att denna typ av (mänskliga) rättigheter är ämnade endast för just människor. Inom juridiken är det dock vanligt att i rättighetshänseende likställa företag och människor, genom att klassificera båda som ”enskilda” och ”personer”. En grundlags- och konventionsskyddad rättighet som yttrandefriheten kan därmed bidra till att retoriskt legitimera begränsningar av marknadsföringslagens tillämpningsområde för att skydda företags mänskliga rättigheter. Genom att gestalta marknadsföringsrätten som en intervention i (yttrande)frihetens domän kan man därmed juridiskt legitimera ett större spelrum för kommunikation från kommersiella aktörer. Här finns mycket för tvistande parter att vinna på medvetet bruk av framing-strategier: En retorisk inramning av den omtvistade saken som hänförlig till ett visst område relevansgör områdets grundläggande rationalitet, på så vis att man tillgängliggör vissa argumentationslinjer, och omvänt gör andra otillgängliga. I fallet synes också Vattenfall ha dragit nytta av spänningen mellan marknadsföringsreglering och yttrandefrihet. ”Marknadsföring” i MFL:s mening kan förvisso förbjudas, men domstolen utpekar en annan typ av kommunikation den ser sig förhindrad att agera mot: ”Ingripanden kan däremot inte ske mot framställningar som är inriktade på att bibringa allmänheten vissa värderingar eller påverka dess allmänna beteende i viss riktning”. Den senare typen av kommunikation tillhör yttrandefrihetens typiska skyddsobjekt. Lyckas man gestalta företagskommunikation som åsiktsbildande motverkas därigenom marknadsföringsrättsliga interventioner, eftersom de då uppfattas strida mot yttrandefrihetsrättsliga idéer.s. 678
17.Det tar dock emot att se Vattenfalls kommunikationer som huvudsakligen opinionsbildande. Enligt ovan har man i marknadsföringslitteraturen betraktat också försök att bibringa kunder vissa värderingar som en gångbar strategi att öka efterfrågan på en viss produkt eller kategori av produkter. Det är en form av värdebaserad (value-based) eller kulturell (cultural) marknadsföring, som i kombination med branding och ethosargumentation ökar efterfrågan — så kallad pull marketing. MD:s position är inte helt dikotomisk, utan domstolen framhåller att också ”information” kan ha ett ”avsättningsfrämjande syfte”. I ljuset av litteraturen om hur (grön) marknadsföring fungerar framstår detta medgivande som närmast en självklarhet. Mycket marknadsföringskommunikation kännetecknas just av ett strategiskt urval och betoning av information. Att förmedla efterfrågefrämjande information kan också vara ett mer framgångsrikt sätt att driva fram transaktioner, än att rakt av uppmana presumtiva kunder att köpa något. Tanken torde vara välbekant: Den påverkan som är mest effektiv är den som inte märks. Redan de antika retorikerna visste värdet av att gestalta sin retorik som att den tillförde beslutsunderlag, för att låta publiken själv bestämma, snarare än att försöka säga åt dem vad de borde göra. I MD:s domskäl finns möjligen inte ett totalt utdefinierande av ”informationsgivande-som-sälj-argument”, men likväl en tydlig tendens att utdefiniera sådan kommunikation. Som vi redan framhållit är det frestande att i domen läsa in en köpuppmanande annons som underförstådd idealbild av marknadsföring. Med domstolens tankesätt synes det bli svårare att kvalificera något som marknadsföring ju längre man rör sig från denna idealbild. Visserligen anför domstolen att information om näringsidkarens verksamhet, ”i vissa fall”, ”kan” ha betydelse för avsättningen, ”exempelvis då etiska överväganden har stor betydelse för konsumenternas efterfrågan på företagets produkter”. Men sådan ”etikmarknadsföring”, som varit en viktig marknadsföringspraktik sedan 1980-talet, synes av domstolen betraktas som ett undantag från det paradigmatiska huvudfallet. Givet att undantag ibland antas böra tillämpas snävt, implicerar synsättet en restriktivitet med ingripanden mot flera betydelsefulla former av marknadsföring. Läsningen innebär då att dessa former av företagskommunikation inte ska klassificeras som marknadsföring i lagens mening och att man då inte kan utföra rättsliga bedömningar av om sådan information är vilseledande eller otillbörlig.s. 679
18.Den i målet aktuella ”informationen” handlade om en testanläggning i Tyskland (eller en ”vision” om en sådan anläggning). I sitt resonemang om hur denna information skulle bedömas väckte MD frågan om vilken påverkan som information om anläggningen hade på den svenska elmarknaden. Bedömningen av om informationen skulle ses som marknadsföring gjordes därmed beroende av utfallet i en sakfråga, rörande faktisk efterfrågepåverkan, och Greenpeace ålades bevisbördan för att sådan påverkan fanns. MD fann sedan att organisationen inte hade visat att det fanns någon koppling mellan efterfrågan i Sverige och information om en pilotanläggning i Tyskland. Beviskravet framstår möjligen som strängt, men i praktiken hade organisationen inte anfört någon bevisning därom alls. (Det verkar heller inte finnas något i handlingarna som tyder på att den identifierat något behov därav.) Domstolen fann därmed att den aktuella informationen inte primärt kunde anses ha ett avsättningsfrämjande syfte. Med MD:s synsätt verkar det krävas åtminstone en ”indirekt uppmaning till potentiella kunder att förvärva Vattenfalls produkter”. Någon sådan ansågs här inte finnas. Istället var det ”fråga om allmän information som syfta[de] till att informera om bolagets verksamhet och dess syn på vilka åtgärder som bör vidtas med anledning av klimatförändringarna”. MD fastslog sedan att ”[s]ådan information” inte kan ”sägas vara av utpräglat kommersiell natur”. Vulgariserat uttryckt bedömdes alltså saken som om bolaget blott sagt att ”det här gör vi” och ”så här tycker vi”. Dessa utsagor ansågs vara för otydligt kopplade till företagets kommersiella intressen för att utgöra marknadsföring. Följaktligen var informationen om Vattenfalls tyska CCS-visioner inte otillåten. Greenpeace talan ogillades, och föreningen fick bekosta Vattenfalls rättegångskostnader.s. 680