1.Eftersom jag själv deltog i Belgor-avgörandet ska jag inte närmare kommentera det fallet. För den fråga som nu är aktuell i diskussionen är det tillräckligt att återge punkten 13 i domskälen: Tillämpningsområdet för ett skiljeavtal bestäms enligt sedvanliga principer för avtalstolkning. Skiljeavtal är ofta standardmässigt utformade. Det finns därför sällan hållpunkter för att i det enskilda fallet utröna en specifik partsavsikt. I de fall där ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar och andra relevanta tolkningsdata inte ger ledning, är det naturligt att utgå från att skiljeavtalet ska fylla en förnuftig funktion och utgöra en rimlig reglering av parternas intressen (jfr ”Partneravtalet” NJA 2015 s. 741 p. 10). Parterna får då antas ha avsett att uppkomna tvister ska lösas snabbt och i ett sammanhållet förfarande inför en av parterna vald skiljenämnd. Vidare kan noteras att HD i punkten 14 erinrar om att begreppet ”rättsförhållande” bör tolkas mot bakgrund av de principer som ligger bakom New York-konventionen, vilket i utländsk rättspraxis och internationell doktrin ansetts motivera en generös tolkning av skiljeavtalet och konventionens begrepp ”legal relationship”.s. 538
2.Detta har i Franks artikel sammanfattats som att Belgor i ljuset av dessa uttalanden ansetts innebära en presumtion för att parter skulle eftersträva att tvister inom ramen för deras avtalsrelation ska avgöras i ett och samma forum. Det skulle då finnas ett slags typiserad underförstådd partsavsikt om bred tillämpning av parternas skiljeavtal; närmast en in dubio-regel om skiljenämnds behörighet.s. 539