Rättsfall

NJA 2019 s. 171

Citera

NJA 2019 s. 171

BibTeX

@misc{nja-2019-s-171,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2019 s. 171}},
  year         = {2019},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

12 hänvisningar i 11 artiklar · 12 stycken/fotnoter

Fel under garantitid i AB 04 och bevisbörda1 hänvisning

Jacob Frank · SvJT 2026 s. 36–56 · 1 ställe

Såvitt känt finns den enda motsatta åsikten uttryckt av Samuelsson och Arvidsson, Entreprenadbesiktning i en byggmästarbildad bostadsrättsförening, i Tvistlösning inom affärsrätten, s. 145 ff. 1 1 Till saken hör dessutom att kontraktshandlingarna kan vara utformade på sådant sätt att varken konstruktionen eller själva utförandet nödvändigtvis behöver ha dimensionerats för att betongen ska vara sprickfri. 12 Ingvarsson & Eickhoff, I kärnan eller därefter? Kontrakts- och processrättsliga aspekter på fel som framträder under garantitid enligt AB 04, SvJT 2022 s. 830 (”Ingvarsson & Eickhoff”). Författarna företräder regelbundet beställarsidan. Här kan även nämnas framställningen av Magnusson & Wagner, Fel i AB 04, JT 2023–24 s. 312. Magnussons & Wagners framställning uppfattar jag i flera delar som oklar. Enligt rubriken ska framställningen avse AB 04 men på flera ställen resoneras det samtidigt och i ett sammanhang kring både AB/ABT och i ett flertal exempel som omnämns är det inte en utförandeentreprenad som beskrivs. Samtidigt som författarna instämmer i och upprepar Ingvarssons & Eickhoffs uppfattning att det skulle räcka för beställaren att hänvisa till en allmän försämring i skick för att en full bevisbörda ska ligga på entreprenören, argumenteras också för att garantiansvaret i AB 04 borde anses utgöra en funktionsgaranti (s. 337 och 343), vilket skulle leda till följden att entreprenören genom kap. 5 § 5 på något sätt (oklart hur) skulle anses ha garanterat entreprenadens fortsatta hållbarhet eller funktion. Det kan omöjligen vara riktigt. Se vidare avsnitt 2.2 och framåt nedan. Missförstånd rörande garantiansvaret synes vanligt. Willborg & Isaksson har ifråga om bevisbördan för garantifel anfört att beställaren vid försämringar som uppkommer efter garantitiden har att visa förhållandet ifråga utgör ett fel, d.v.s. avvikelse som innebär att entreprenaden inte utförts på kontraktsenligt sätt (se Ska en beställare bereda en entreprenör möjlighet att avhjälpa fel om entreprenaden hävts enligt AB 04/ABT 06?, JT 2020–21 s. 82, på s. 87 med not 26). Det överensstämmer med uppfattningen som rekommenderas i förevarande artikel. Å andra sidan framförs i samma framställning på andra ställen att entreprenören skulle ha ”bevisbördan för att det påstådda felet inte är orsakat av entreprenören” (se t.ex. s. 83 not 7) samt att kap. 5 § 5 skulle medföra ett presumtionsansvar. 1 3 Det praktiska exempel som utvalts med sprickor överensstämmer med det exempel som valts av Ingvarsson & Eickhoff. Det underlättar en jämförelse. I övrigt kan uppmärksammas att det verkar ha smugit sig in ett tanke- eller skrivfel i Ingvarssons & Eickhoffs artikel i fotnot 2, där författarna anför att de i sin fortsatta framställning utgår från att sprickorna i det utvalda exemplet ”utgör ett fel” eftersom de antar att det skulle föreligga ”en avtalad kontraktsfordran (uttrycklig eller implicit) om frånvaro av sprickor av det slag som avses”. På s. 841 rättar författarna till missförståndet och förklarar tvärtom att själva sprickorna som framträtt i det utvalda exemplet i sig inte utgör ett fel, vilket naturligtvis är riktigt. Vad beställaren med ”fog” kan förvänta sig av det färdiga arbetsresultatet som entreprenaden som helhet utgör (projektering + utförande) är irrelevant för felbedömningen, som kretsar kring om utförandet är kontraktsenligt eller inte. Hade sprickorna utgjort själva felet hade författarnas fortsatta framställning varit redundant. 14 Se t.ex. Stockholms tingsrätts dom den 28 april 2017 i mål nr T 5706-15. Jfr även Uppsala tingsrätts dom den 1 april 2022 i mål nr T 8214-18 samt Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 23 november 2021 i mål nr T 3896-20. Angivna domar skulle kunna uppfattas som att entreprenören ålagts en slags falsk bevisbörda. 15 Begreppet fel har en bestämd innebörd genom definitionen i AB 04. Eftersom fel ska avse ett utförande som avviker från kontraktshandlingarna inbakas ansvarsfrågan i själva felbedömningen. Se vidare nedan (särskilt avsnitt 2.4). En annan sak är att det måste tillstås att AB inte använder felbegreppet konsekvent i samtliga kapitel. I kap. 5 § 11 talas exempelvis om ansvar för entreprenören för skada på grund av fel ”om skadan beror på fel för vilket entreprenören är ansvarig”. Även i kap. 5 § 17 talas om fel för vilket entreprenören är ansvarig eller inte ansvarig. Detta är förmodligen en lapsus (och det finns många exempel på det) i AB — uppenbarligen har ”fel” i dessa bestämmelser en annan betydelse än i exempelvis kap. 7 § 12 där begreppet ”fel” används i enlighet med feldefinitionen (”besiktningsmannen ska godkänna entreprenaden om det inte föreligger fel”). 16 Jfr även not 25 nedan. 17 Se NJA 2013 s. 271 (”Skadorna på Läckebys arbeten”), NJA 2014 s. 960 (”Det andra bolaget”), NJA 2015 s. 3, NJA 2015 s. 862 (”Den uteblivna slutbesiktningen”) och NJA 2018 s. 653 (”De ingjutna rören”). Köplagens reglering är då av särskilt intresse, även om det måste beaktas att det är fråga om två skilda avtalstyper. Det kan här även inflikas att även om kommentarstexten skulle anses ge uttryck för en bevisbördenorm åt ena eller andra riktningen, kan parterna knappast vara formellt bundna av den. Själva bestämmelsen i AB 04 (kap. 5 § 5) saknar en regel om fördelning av bevisbörda. Frågan måste därför lösas utifrån vad som framstår som en förnuftig lösning med beaktande av dispositiv rätt och allmänna teorier om bevisbördans placering (genomslag materiell rätt, bevissäkring, etc.). När det gäller frågan om motiven till AB är ”bindande” är det enkla (och enda) svaret att motiven inte är bindande i egentlig mening. Det är avtalstexten som parterna inkorporerar om de väljer AB som avtalsinnehåll. Motivens värde får primärt avgöras utifrån hur pass välgrundade de bedöms vara i sak. 1 8 Som kommer att utvecklas nedan föreligger dock skillnader mellan det köprättsliga och entreprenadrättsliga felbegreppet, vilket får betydelse för vilka faktorer som ingår i felbedömningen. 19 Invändningarna tre och fyra hör ofta ihop — se vidare strax nedan. Jfr det sagda även NJA 2015 s. 233 p. 14. HD anger där att fel kan röra flera skilda faktorer eller rättsfakta. HD exemplifierar med att det kan vara fråga om t.ex. vad som har avtalats om varan, huruvida en påstådd avvikelse förelåg eller inte, vad som utgör ett faktiskt fel och när i tiden ett fel förelåg. Samtliga dessa faktorer ingår enligt HD i (den köprättsliga) felbedömningen. 20 Almén, Om köp och byte af lös egendom, kommentar till lagen den 20 juni 1905, Norstedt (1908), kommentaren till 44 §, s. 58 (”Almén”). In nuce (latin) betyder ordagrant ”i nöten”. Ett bättre uttryck för vad som här avses är att felet vid avlämnandet ska ha existerat i ett embryostadium. 21 Se t.ex. NJA 2013 s. 524 p. 5 och p. 10. 2 2 Se Heuman, Bevisbörda och beviskrav, 2005, s. 303 f. (”Heuman”). 23 Om det förhållandet att avtalstolkning inte endast fordrar ställningstaganden till rättsliga frågor utan också kräver bevisbedömningar, se Heuman, Är avtalstolkning endast en rättslig verksamhet eller kräver den också bevisbedömningar?, SvJT 2015 s. 793. 24 Jfr Ekelöf m.fl., Rättegång IV [Juno version 7], s. 120. Här delas bevisfrågorna upp i tre frågor, där fråga tre och fyra ovan sammanställts till en. 25 Denna aspekt är inte oviktig. Vid ett vanligt köp ”äger” säljaren varans beskaffenhet, alltså avtalsresultatet, mer eller mindre uteslutande. En utförandeentreprenad skulle i kontrast snarare kunna liknas vid ett slags joint venture, om perspektivet anläggs att målsättningen är att bygga en funktionsduglig anläggning. Där svarar säljaren för ”tänkandet” och entreprenören för ”realiserandet”. Uppstår en defekt finns det ingen ”ursprungssannolikhet” för att defekten beror på utförandet snarare än konstruktionen. Kanske snarare tvärtom. Jfr avsnitt 2.4 in fine nedan. 26 Se not 19 och 20. Se även SOU 1979:36 s. 269 och prop. 1984/85:110 s. 56 (t.o.m. konsumentköpare har angiven bevisbörda). 27 Svea hovrätts dom den 15 november 2019 i mål nr T 4005-16. 2 8 Som kommer att framgå blir emellertid jämförelser med köprätten och köprättsliga garantier vansklig eftersom köprätten laborerar med ett annat felbegrepp än AB 04. Se vidare avsnitt 2.4 nedan. Det kan dessutom ifrågasättas om AB 04 kap. 5 § 5 innehåller en ”garanti” i egentlig mening. 29 Se Johansson, Konsumenttjänstlagen, en kommentar (Juno version 2A), kommentaren till § 14, avsnitt 14.3.1 med vidare hänvisningar (”Johansson”). 30 Ingvarsson & Eickhoff s. 839–841. 31 A. a. s. 834 f. Jfr även s. 842 f. 32 Ibid. 33 A. a. s. 842. Såvitt kan bedömas bortser Ingvarsson & Eickhoff i sin analys från att det inom köprätten görs en uppdelning mellan å ena sidan frågan om det föreligger ett faktiskt fel (17–19 §§ köplagen) och å andra sidan vem som svarar för felet (12, 13 och 30 §§). 3 4 Mot bakgrund av att garantiansvaret i AB 04 är tidsbestämt behandlas endast tidsbegränsade garantier i det följande. 35 Ibid. 36 Jfr det sagda prop. 1998/89:76 s. 96 samt Wetterstein, Säljarens garantiutfästelser vid lösöreköp, särskilt med beaktande av köparens befogenheter vid faktiskt fel i köpegodset, Åbo 1992, s. 77 med vidare hänvisningar (”Wetterstein”) och Ramberg & Herre, Köplagen, en kommentar, Juno version 3B, kommentaren till 21 §, avsnitt 5.6.3 (”Ramberg & Herre”) samt Håstad, Köprätt och annan kontraktsrätt, s. 96 f (”Håstad”). 3 7 Prop. 1998/89:76 s. 96. 38 Se och jfr även Håstad, ibid. 39 Håstad s. 97. 40 Jfr prop. 1973:138 s. 244. 41 Ramberg & Herre, kommentaren till 21 §, avsnitt 5.6.3. Att det tidigare förekom säljargarantier i form av åtaganden att under viss tid avhjälpa (ursprungliga) fel (utan att detta innebar någon utfästelse om varans hållbarhet under samma period) hade sin förklaring i det inte fanns någon skyldighet till avhjälpande enligt den äldre köplagen, varför avhjälpningsåtagandet hade en viss självständig roll som påföljd vid fel. 4 2 Ibid. Jfr prop. 1998/89:76 s. 96 och Grobgeld & Hertzman, Fel, hållbarhet och garanti, SvJT 1981 s. 241, på s. 255 (”Grobgeld & Hertzman”) samt Samuelsson & Arvidsson, Entreprenadavtal mellan näringsidkare och konsument, Juno version 1 s. 196. 43 Ingvarsson & Eickhoff s. 834. 44 Almén, kommentaren till 44 § not 7a. 45 Om kritik mot Alméns resonemang i det avseendet, se Agell, Felbegreppet, funktionsgarantier och försäkring, SvJT 1991 s. 404 ff., på s. 416 f. (”Agell”). 46 Almén, kommentaren till 44 §, not 7a. 47 SOU 1979:36 s. 272 f. 4 8 Se Grobgeld & Hertzman s. 261. Samma i Johansson, avsnitt 14.3.1, avsnittet ”Tidsbestämda garantier” samt Agell s. 415 f. Se även vidare nedan. Som Agell påpekar är det snarare så att Almén in dubio ansåg att en tidsbestämd garanti inte kunde tolkas utgöra en funktionsgaranti, men namnet Alméngaranti har kommit att representera en typ av garanti där säljaren de facto inte garanterar varans fortsatta funktion eller användbarhet utan endast utfäster att säljaren svarar för att varan vid riskövergången var felfri. Se även not 54. 49 SOU 1972:28 s. 38. 50 A. a. s. 68. 51 Inom entreprenadrätten är feldefinitionen smalare än inom köprätten; som redogjorts för ovan är ett fel enligt AB 04 en avvikelse från kontraktsenliga fordringar. I köprätten är en vara dessutom felaktig om den rent allmänt avviker från vad köparen har att fordra. Jfr NJA 2015 s. 233; konsumentens felpåståenden vad gällde brister i ventiler och rutor samt rostangrepp och mögel och behov av fastsättning av detaljer ogillades (p. 45 med vidare hänvisning till hovrätten) därför att konsumenten inte visat att dessa brister utgjort faktiska fel i varan (varan såld i befintligt skick). 5 2 Samma i prop. 1973:138 s. 46. 53 SOU 1979:36 s. 272. 54 På ett annat ställe i samma förarbete anges att säljaren vid såväl en Alméngaranti som vid en funktionsgaranti har bevisbördan för orsaken till avvikelse som visar sig under garantitiden (s. 278). Det är korrekt, eftersom frågan om orsak och tidpunkt för felets uppkomst i princip är samma sak. Ingvarsson & Eickhoff hänvisar till denna sidangivelse till stöd för sitt påstående om vad en Alméngaranti enligt deras uppfattning innebär. Uttalandet ger dock inget stöd för deras uppfattning om att köparen skulle gå fri från att visa en avvikelse mellan avtalat och faktiskt skick. 55 Wetterstein s. 75 f. I not 48 i citerat verk hänvisas till Alméns kommentar till 44 § noten 7a. 5 6 A. a. s. 79. 57 Ramberg & Herre, kommentaren till 21 §, avsnitt 5.6.5. I not 443 hänvisas till Wetterstein s. 75 f. 58 Agell s. 415 f. Agell kritiserar även Alméns slutsatser ifråga om in dubio-tolkningen av tidsbestämda garantier och anför att endast Alméns auktoritet kan förklara att hans uttalanden i en fotnot kunnat förläna ”Alméngarantierna” en så stor uppmärksamhet (s. 416). I detta går det att instämma. Det borde i kommersiella sammanhang överhuvud inte finnas några in dubio-tolkningsprinciper för en tidsbestämds garantis korrekta tolkning och innebörd (jfr, ifråga om in dubio-principer och skiljeavtal NJA 2019 s. 171 samt Frank, ”Husqvarnas skiljeavtal” — replik till en kommentar, SvJT 2024 s. 543). Frågan måste avgöras genom sedvanlig avtalstolkning. För konsumenttjänsternas del har dock lagstiftaren gjort tolkningen av tidsbestämda garantier förhandstvingande. Genom 14 § kan tidsbestämda garantier enligt konsumenttjänstlagen aldrig medföra endast den mindre typ av bevisverkan som en Alméngaranti innebär. I stället förskjuter de den relevanta feltidpunkten framåt i tiden. 59 Kihlman, Fel, Juno version 1, avsnitt 7.2.4. 6 0 Ibid. 61 Johansson, avsnitt 14.3.1., avsnittet ”Tidsbestämda garantier”. 62 P. 5 och 10 i domskälen. 6 3 NJA 2013 s. 524 p. 15. 64 Vilket rättskällestöd finns då för Ingvarssons & Eickhoffs påstående om innebörden av en Alméngaranti, dvs. att garantin skulle medföra en omkastad bevisbörda med avseende på rekvisitet faktiskt fel? Författarna själva hänvisar till enbart två rättskällor. Dels rör det sig om förarbetena till konsumenttjänstlagen, vilka citerats ovan och därför inte kommenteras närmare här (se särskilt not 42). Dels hänvisas till Heumans bevisbörda och beviskrav från 2005. Inte heller Heuman ger dock något stöd för Ingvarssons & Eickhoffs tolkning, dvs. för att bevisbördan för rekvistet faktiskt fel ligger på säljaren vid en Alméngaranti. Heuman uttalar tvärtom att säljaren även vid en garanti måste visa att varan avviker från vad som avtalats (Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 310). 65 Detta är huvudregeln och avser både avtals existens och dess innehåll, men frågan kan såklart kompliceras. Om köparen hänvisar till skriftligt avtal vars existens och innehåll är ostridigt men säljaren hänvisar till muntlig avvikande överenskommelse bär såklart säljaren bevisbördan för sitt påstående. 66 Håstad s. 96. 6 7 Det innefattar innehållet och betydelsen av tekniska termer m.m. 68 Ytterligare fem år för arbetsprestation och ytterligare åtta år för material. 6 9 Jfr not 27 ovan. 7 0 I förslaget till nya AB 04 (AB 25) definieras fel som ”en avvikelse från vad som avtalats avseende entreprenaden på grund av ett förhållande för vilket entreprenören svarar (se kap. 7 § 4)”. Vidarehänvisningen i definitionen är tämligen intetsägande och ganska meningslös, eftersom bestämmelsen i 7 kap. § 4 som definitionen hänvisar till ordagrant upprepar vad som redan står i definitionen. Bestämmelsen i AB 04 kap. 5 § 5 har behållits identisk i remissversionen med undantag för att ordet ”framträder” bytts ut mot ”visar sig” (kap. 7 § 7). Kap. 7 § 7 föreskriver således att ”entreprenören ansvarar för fel som visar sig under garantitiden”. Om man byter ut ordet ”fel” till själva definitionen av vad fel är, står det alltså i kap. 7 § 7 att entreprenören ansvarar för avvikelser från avtalet såvitt avvikelsen beror på ett förhållande som entreprenören ansvarar för. Det kan också förkortas till att entreprenören ansvarar för kontraktsavvikelser som entreprenören ansvarar för. Något av ett cirkelspår (även om det går att tänka sig vad avsikten varit). Det är inte helt lätt att förstå vilka förhållanden entreprenören ansvarar för i en utförandeentreprenad annat än utförandet. Om det är utförandet som avses står det i kap. 7 § 7 att entreprenören ansvarar för att utförandet avviker från vad som avtalats efter även efter slutbesiktningen om utförandefelet visar senare (inom en period av fem år för arbetsprestation). Det innebär i så fall ingen förändring i sak. Den nya föreslagna feldefinitionen synes inte lösa de tolkningssvårigheter m.m. som redogjorts för i denna artikel.fotnot 10 · s. 38

Uppdragsunderskridanden och feltolkning av processhandlingar1 hänvisning

Alexander Hardenberger · SvJT 2025 s. 962–979 · 1 ställe

Ett erkännande kan (men måste inte) omfatta såväl sakfrågan (existens) som rättsfrågan (rättslig relevans), jfr exempelvis Boman, 1964, s. 49 ff.; Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång. Häftet 4, 2009, s. 67 f.; och Westberg, Parts förfoganderätt och domarens rättsanvändning, i JT 2011–12 s. 168 ff. 2 0 Se föregående not. 21 Se exempelvis NJA 1975 s. 536 (”Repotype”); NJA 1990 s. 419 (”Red Sea”); NJA 2019 s. 171 (”Belgor”), punkt 28 och 34; Svea hovrätt, T 11225-23, avgörande 2025-03-05, s. 17 f.; och Svea hovrätt, T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s. 126 och 140. Se även Heuman, 1999, s. 612; Heuman, i JT 2016–17 s. 989; och Lindskog, 2020, V:34, avsnitt 4.3.4 not 3711 (190), avsnitt 5.1.5 samt avsnitt 5.2.2. Se också I:0, avsnitt 1.3.3 vid not 342 (25). 22 Se prop. 1998/99:35, s. 144 f.; Lindell, 2021, s. 764 f.; och Lindskog, 2020, V:34, avsnitt 5.1.1. 23 För denna uppfattning, se Heuman, 1999, s. 612 ff.; Hobér, International commercial arbitration in Sweden, 2021, s. 291 p. 8.81; Lindell, 2021, s. 764 f.; och Maunsbach, Uppdragsöverskridande och handläggningsfel som klandergrund, 2024, s. 427. Uppfattningen vinner även stöd i praxis från Svea hovrätt, se T 135618, avgörande 2022-11-04, s. 36; och T 540-23, avgörande 2025-01-10, s. 20. 24 För en behandling av processhandlingsbegreppet, se Ekelöf m. fl., 2016, s. 39. Notera att det finns processhandlingar som har betydelse på annat sätt än genom sina rättsverkningar. 25 För en ingående behandling av processhandlingen åberopande i en tvistemålskontext, se Hardenberger, 2023, kap. 8. 26 För en ingående behandling av föremålet för ett åberopande i en tvistemålskontext, se Hardenberger, 2023, kap. 7. 2 7 Detta krav etableras i NJA 2019 s. 802 (”Abbes bygg”), punkt 13. Se även NJA 1990 s. 419 (”Red Sea”) (s. 433) avseende kravet på tydlighet vad gäller en återkallelse; och NJA 2010 s. 643, punkt 6, som rör kravet på tydlighet vad avser ett erkännande. Jfr med NJA 1974 s. 454 för kravet på tydlighet vad gäller en justering av åtalet inom ramen för straffprocessen (”otvetydigt framgår”). 28 Se exempelvis Svea hovrätt, T 1326-23, avgörande 2024-12-20, s. 5 f.; och T 34924, avgörande 2025-02-28, s. 4. 29 Se exempelvis Svea hovrätt, T 9246-21, avgörande 2023-02-23, s. 23; T 9629-23, avgörande 2024-06-19, s. 9; T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s 126; och T 1219225, avgörande 2025-09-18, s. 5. 30 Så uttryckt i Lindskog, 2020, IV:0, avsnitt 3.2.2. För motsvarande påpekanden vad avser tvistemålsprocessen, se Boman, 1964, s. 15; Hardenberger, 2023, s. 298 ff.; och Westberg, Överraskande rättsbildning på grundval av handelsbruk eller allmänt tillämpade standardvillkor, i JT 2000–01 s. 370 f. 31 Jfr Boman, 1964, s. 14; och Westberg, 1988, s. 111 f. Svea hovrätt uttrycker det som att motparten ur ett omfattande processmaterial inte ska behöva gissa sig till vad som åberopas, se Svea hovrätt, T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s. 126. 32 Se i föregående not hänvisat avgörande, samma sida. 33 Se Lindskog, 2020, IV:0, avsnitt 3.2.2. 34 Se härtill SOU 1994:81, s. 176 f.; och prop. 1998/99:35, s. 144 f. Se även Heuman, 1999, s. 338; Heuman i JT 2024–25 s. 728 f.; och Svea hovrätt, T 1356-18, avgörande 2022-11-04, s. 33. Jag har av utrymmesskäl valt att inte fördjupa problematiseringen vad avser internationella skiljeförfaranden. Jag återkommer dock till den materiella processledningen nedan. 35 Detta är ett bärande argument i NJA 2016 s. 791, punkt 7. 3 6 Ett utvecklat resonemang på detta tema återfinns i Hardenberger, 2023, s. 312 ff. 37 Se exempelvis Lindskog, 2020, IV:0, avsnitt 3.2.1 i not 3010 (36). 38 Se härtill SOU 1994:81, s. 150 och 177; prop. 1998/99:35, s. 120 och 146. Se även NJA 1973 s. 740 där Högsta domstolen uttalar att det är en öppen fråga i vad mån bristande processledning från skiljemäns sida kan utgöra skäl att upphäva en skiljedom. Det får idag anses stå klart att grova brister i den materiella processledningen kan utgöra klanderbara fel, se Maunsbach, Uppdragsöverskridande och handläggningsfel som klandergrund, 2024, s. 446 ff. I fråga om omfattningen av nämndens materiella processledning, se även SAA Arbitration Reports, 2024: 1–5, Högkvalitativa skiljeförfaranden i Sverige, s. 95 ff. 39 För motsvarande påpekanden, se Heuman, 1999, s. 338 och 384 ff.; samt Lindskog, 2020 III:21, avsnitt 6.1.4. Se även III:0, avsnitt 2.1.5. 40 Jfr not 12 ovan. 4 1 Jfr NJA 1976 s. 289; NJA 1987 s. 450; och NJA 2014 s. 212, p. 9 och 10. Även om fallen rör tvistemålsprocessen illustrerar de behovet av materiell processledning då partens position inte blivit klart formulerad. Notera även att Högsta domstolen i NJA 1990 s. 419 (”Red Sea”) framhåller att skiljenämnden vid flera tillfällen försökt få klarhet i partens position. 42 Se not 34 ovan. 43 Jfr not 12 ovan. 4 4 43 kap. 5 § RB. 45 17 kap. 2 § RB. 46 Se prop. 2017/18:257, s. 18; SOU 1994:81, s. 68; och prop. 1998/99:35, s. 40 och 110 ff. 47 Se NJA 2019 s. 802 (”Abbes bygg”), punkt 13. Notera att Högsta domstolen skriver att kravet gäller för omständigheten (i singular), inte för grunden, saksammanhanget e.d. 48 Jfr not 12 ovan. 49 Se härtill NJA 1996 s. 52. Fallet kommenteras vidare nedan. 5 0 Se härtill Hardenberger, 2023, s. 259 ff. Det talas i dessa sammanhang om olika moment i ett rättsfaktum, se exempelvis Heuman i JT 2024–25 s. 724 ff. 51 Högsta domstolen fäster även avseende vid innehållet i påståendet i fråga, dvs. att det rörde sig om ett för köparna ofördelaktigt sakförhållande som de saknade intresse av att åberopa till stöd för sin talan, se NJA 1980 s. 352, på s. 358. 52 Se Hardenberger, 2023, s. 305 f. och 309; Lindell, Processuell preklusion, 1993, s. 230 f.; Westberg, 1988, s. 105 f. och 108 f.; och Westberg, Konflikt och kontrakt, 2020, s. 439. 53 Se Gotlands tingsrätt, T 309-17, avgörande 2017-09-08, s. 27. 5 4 Se exempelvis Svea hovrätt, T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s. 133 ff. och 145 ff. 55 Se NJA 1996 s. 52, på s. 61. 56 För ett skiljerättsligt exempel på en faktauppgift som förekom i den skriftliga bevisningen, se Svea hovrätt, T 9246-21, avgörande 2023-02-23, s. 26 f. Fallet kommenteras av Heuman i JT 2024–25 s. 927 ff. 57 Se Hardenberger, 2023, s. 311 f. 58 För en beskrivning av reciten som ett kontrollinstrument och som ett hjälpmedel i den materiella processledningen avseende parternas åberopanden, jfr Hardenberger, 2023, s. 322 ff. Notera att det förhållandet att omständigheten i reciten antecknas som åberopad förutsätter att parten innan reciten upprättas givit uttryck för en vilja att vidta processhandlingen i fråga. En initial otydlighet kan dock läkas genom att skiljenämnden i reciten antecknar omständigheten som åberopad samtidigt som parten inte invänder mot detta. 5 9 Se härtill Wigén, Vem bär ansvaret för att kategorisera rättsfakta i dispositiva tvistemål?, i SvJT 2024 s. 509 ff. 60 Jfr NJA 1992 s. 375, på s. 401. Se härtill Hardenberger, 2023, s. 216 ff. I 1992 års fall argumenterade en av parterna för att det låg på domstolen att sortera mellan åberopande omständigheter (rättsfakta) och införda omständigheter (bevisfakta), vilket inte accepterades av Högsta domstolen. Domstolen/skiljenämnden har endast att pröva den materiella relevansen av sådana omständigheter som åberopats till grund för parts talan. 6 1 Se Hardenberger, 2023, s. 306 f. och 309 f. 62 Se not 57 ovan. 63 Se exempelvis Svea hovrätt, T 11225-23, avgörande 2025-03-05, s. 15 f. 64 Se Lindskog, 2020, IV:0, avsnitt 3.2. 6 5 Se exempelvis Samuelsson, Fullmaktsläran, 2023, s. 35 ff. 66 Se Lindskog, 2020, I:0, avsnitt 1.3.3 och III:0, avsnitt 4.1.2. 67 Se exempelvis den skiljaktiga meningen i RH 1991:70; samt Maunsbach, Uppdragsöverskridande och handläggningsfel som klandergrund, 2024, s. 426. 68 Se i not 38, 39 och 41 ovan hänvisade källor. 69 Se not 27 ovan. 70 Se Lindskog, 2020, V:34, avsnitt 5.2.7. Vad gäller tröskeln för att det ska vara fråga om en överraskning, se Westberg, i JT 2000–01 s. 348 ff. Notera även att skiljenämnden kan ha visst utrymme att inom ramen för den språkliga innebörden av ett åberopande omformulera dess innehållet, se Westberg, 2020, s. 437 vid not 502. 7 1 För en beskrivning av dessa processhandlingar, se Ekelöf m.fl., 2016, s. 40 ff. 72 Se föregående not, s. 45. 73 Se Hardenberger, 2023, s. 365 f. För ett illustrativt exempel, se Svea hovrätt, T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s. 135. Ett erkännande kan enligt Ekelöf även omfatta omständighetens rättsliga betydelse, se hänvisning i not 19 ovan. 74 Se NJA 1990 C 24; NJA 2008 N 12; NJA 2010 s. 643; NJA 2016 s. 668 p. 12 och 13; Heuman, Skyldigheten enligt RB 17:3 att göra förnekanden och kontradiktoriska och konträra åberopanden, i JT 2007–08 s. 909 ff.; och Westberg, i JT 2011–12 s. 168 ff. 75 Se Svea hovrätt, T 1323-17, avgörande 2018-03-29, s. 15; och Heuman, 1999, s. 354. Se dock RH 1991:70 samt Heuman, i JT 2024–25 s. 926. 7 6 Se Lindskog, 2020, I:0, avsnitt 1.3.3 och V:34, avsnitt 5.1.3 vid not 3787 (266). 77 Notera att fallen som diskuteras av Lindskog rör återkallelse av talan, se NJA 1975 s. 536 (”Repotype”); och NJA 1990 s. 419 (”Red Sea”). 78 Det går mot bakgrund av Högsta domstolens praxis att ställa sig kritisk till denna utgångspunkt, se NJA 1975 s. 536 (”Repotype”); NJA 1990 s. 419 (”Red Sea”); och NJA 2019 s. 171 (”Belgor”), punkt 28 och 34. Likt Högsta domstolens utgångspunkt i Belgor verkar Svea hovrätt utgå från att en feltolkning av ett erkännande eller ett åberopande i och för sig skulle kunna utgöra ett handläggningsfel, se Svea hovrätt, T 11225-23, avgörande 2025-03-05 s. 17 ff., även om hovrätten i 2025 års fall fann att det inte rörde sig om en feltolkning av processhandlingen i fråga. 79 Jfr Lindskog, 2020, V:34, avsnitt 4.3. 80 Se NJA 1988 s. 567, domskälens näst sista stycke. 81 Se NJA 2010 s. 643, punkt 6. 82 Se de i not 27 refererade fallen. 83 Se noterna 7–9 ovan. 8 4 Jfr Svea hovrätt, T 540-23, avgörande 2025-01-10. Jfr även Svea hovrätt, T 1046523, avgörande 2025-05-28, s. 125 ff., där en stor mängd påståenden om underlåtenhet att pröva åberopade rättsfakta/motfakta var föremål för klander. Endast en klandergrund (avsnitt 4.2.4 i domskälen) var framgångsrik. 85 Se NJA 2019 s. 171 (”Belgor”), punkt 28 och 34. Jfr även Svea hovrätt, T 1122523, avgörande 2025-03-05, s. 17 ff. För frågan om ett erkännande kan avse den rättsliga relevansen av en åberopad omständighet, se hänvisningar i not 19 ovan. 86 Se hänvisningar i slutet av not 21 ovan. 87 Se hänvisningar i not 23 ovan. 88 Se Svea hovrätt, T 1356-18, avgörande 2022-11-04, s. 36; och T 540-23, avgörande 2025-01-10, s. 20. Notera dock att Svea hovrätt i T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s. 125 ff., prövar påstådda underskridanden som en fråga om handläggningsfel. 8 9 För motsvarande uppfattning, se Lindell, 2021, s. 764 f. Notera att Svea hovrätt i T 1356-18 och T 540-23 lyfter problematiken med att ett underskridande inte fullt ut passar in i lydelsen av 34 § andra stycket 3, men att domstolen trots detta finner att bestämmelsen omfattar dessa fall. 90 I fallet då skiljenämnden felaktigt tolkat en processhandling som ett erkännande har skiljenämnden vidtagit en processhandling (lagt omständigheten till grund för domen så som erkänd/vitsordad) utan att parterna genom sina processhandlingar givit skiljenämnden en sådan befogenhet (det har saknats partsinitiativ). Detta strider mot dispositionsprincipen. 91 För förstnämnda situation, se 17 kap. 3 § andra meningen RB samt exempelvis NJA 2003 s. 58; och NJA 2019 s. 802 (”Abbes bygg”). För sistnämnda situation, se NJA 2000 C 19; NJA 2016 s. 668; och Hardenberger, 2023, s. 390 ff. Lindell tar också underskridandet som exempel, se Lindell, 2021, s. 765. Notera dock att det för ogillande räcker att skiljenämnden finner att en av flera bifallsförutsättning(ar) inte är uppfylld, se Svea hovrätt, T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s. 144; och Hardenberger, 2023, s. 390 ff. 92 NJA 2001 s. 282, på s. 285. Högsta domstolen hänvisar till hovrätten bedömning i frågan: ”I det nu aktuella fallet har HovR:n som grund för att återförvisa målet anfört att det vid TR:n förekommit ett rättegångsfel genom att TR:n felaktigt utgått från att ett visst förhållande varit ostridigt mellan parterna. Härigenom har ramen för målets prövning påverkats”. Resonemanget illustrerar kopplingen mellan en feltolkning av processhandlingen (erkännandet) och dess konsekvens, dvs. en inskränkning av prövningsramen.fotnot 19 · s. 964

En kommentar till ”Husqvarnas skiljeavtal” NJA 2023 s. 4371 hänvisning

Lars Edlund · SvJT 2024 s. 538–542 · 1 ställe

Eftersom jag själv deltog i Belgor-avgörandet ska jag inte närmare kommentera det fallet. För den fråga som nu är aktuell i diskussionen är det tillräckligt att återge punkten 13 i domskälen: Tillämpningsområdet för ett skiljeavtal bestäms enligt sedvanliga principer för avtalstolkning. Skiljeavtal är ofta standardmässigt utformade. Det finns därför sällan hållpunkter för att i det enskilda fallet utröna en specifik partsavsikt. I de fall där ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar och andra relevanta tolkningsdata inte ger ledning, är det naturligt att utgå från att skiljeavtalet ska fylla en förnuftig funktion och utgöra en rimlig reglering av parternas intressen (jfr ”Partneravtalet” NJA 2015 s. 741 p. 10). Parterna får då antas ha avsett att uppkomna tvister ska lösas snabbt och i ett sammanhållet förfarande inför en av parterna vald skiljenämnd. Vidare kan noteras att HD i punkten 14 erinrar om att begreppet ”rättsförhållande” bör tolkas mot bakgrund av de principer som ligger bakom New York-konventionen, vilket i utländsk rättspraxis och internationell doktrin ansetts motivera en generös tolkning av skiljeavtalet och konventionens begrepp ”legal relationship”.Om Belgor · p. 1 · s. 538

”Husqvarnas skiljeavtal” — replik till en kommentar1 hänvisning

Jacob Frank · SvJT 2024 s. 543–551 · 1 ställe

NJA 2019 s. 171 p. 13. Se även Lindskog, Skiljeförfarande (JUNO, senast uppdaterad 2020-01-01, version 3), bl. a. avsnitt I:1-5.1.2 not 732 (”Lindskog”), Heuman, Har det skett en omsvängning eller omläggning av praxis från restriktiv till extensiv tilllämpning av skiljeavtalet?, SvJT 2019 s. 534 ff. (”Heuman”) samt Relden & Frank, Stockholm Arbitration Yearbook 2020, 'Chapter 5: The Belgor Case: Towards an Extensive Interpretation and Application of Arbitration Agreements', eds. Calissendorff och Schöldström (”Relden & Frank”).fotnot 4 · s. 543

”Husqvarnas skiljeavtal” och tolkningsprinciper för skiljeavtal — har pendeln svängt igen?1 hänvisning

Jacob Frank · SvJT 2023 s. 623–632 · 1 ställe

NJA 2019 s. 171 p. 13. Se Lindskog, Skiljeförfarande (JUNO, senast uppdaterad 2020-01-01, version 3), bl. a. avsnitt I:1-5.1.2 not 732 (”Lindskog”), Heuman, Har det skett en omsvängning eller omläggning av praxis från restriktiv till extensiv tilllämpning av skiljeavtalet?, SvJT 2019 s. 534 ff. (“Heuman”) samt Relden & Frank, Stockholm Arbitration Yearbook 2020, 'Chapter 5: The Belgor Case: Towards an Extensive Interpretation and Application of Arbitration Agreements', eds. Calissendorff och Schöldström (“Relden & Frank”).fotnot 3 · s. 623

Införlivande av skiljeklausuler1 hänvisning

Jori Munukka · JT 2023 s. 951–957 · 1 ställe

Ett uppmärksammat fall är Husqvarnas skiljeavtal NJA 2023 s. 437. I doktrinens analys av fallet har fokus hittills lagts på skiljeavtals omfattning, närmare bestämt huruvida skiljeklausuler i ramavtal kan anses omfatta tvister avseende senare avrop eller skiljeklausuler i ursprungliga avtal kan anses omfatta senare tilläggsavtal, och fallets förenlighet med Belgor NJA 2019 s. 171. Avgörandet är emellertid vägledande också för vad som krävs för införlivande av skiljeklausuler, och om dessa krav skiljer sig från införlivande av avtalsvillkor i allmänhet. Beskeden är – med min läsart – i korthet följande: 1. Skiljeklausulers införlivande ska prövas på samma sätt som vilka avtalsvill-Inledning · p. 3 · s. 951

Hur identifieras rättsregler i HD:s prejudikat?1 hänvisning

Christina Ramberg · SvJT 2022 s. 519–522 · 1 ställe

NJA 2001 s. 750, NJA 2005 s.142, NJA 2006 s. 53, NJA 2007 s. 17, NJA 2007 s. 35, NJA 2007 s. 962, NJA 2008 s. 688, NJA 2009 s. 672 ”Malmbergsbagarn”, NJA 2010 s. 227, NJA 2010 s. 416, NJA 2010 s. 559, NJA 2010 s. 629, NJA 2011 s. 600, NJA 2012 s. 3, NJA 2012 s. 597, NJA 2012 s. 725, NJA 2012 s. 1095, NJA 2013 s. 253 ”BWE:s rättsskyddsförsäkring”, NJA 2013 s. 271 ”Skadorna på Läckebys arbeten”, NJA 2014 s. 960 ”Det Andra Bolaget”; NJA 2015 s. 3, NJA 2015 s. 741 ”Partneravtalet”, NJA 2015 s. 862 ”Den uteblivna slutbesiktningen”, NJA 2015 s. 991, NJA 2015 s. 1040 ”De enstegstätade fasaderna II”, NJA 2017 s. 94, NJA 2017 s. 113 ”Den överlåtna övertagandebesiktningen”, NJA 2017 s. 237 ”Bygglovet och särskoleplaceringen”, NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby”, NJA 2018 s. 266 (Högskoleavgiften), NJA 2018 s. 653 ”De ingjutna rören”, NJA 2018 s. 834 ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen”, NJA 2019 s. 171 ”Belgor”, NJA 2019 s. 195 ”Husbilarna”; NJA 2019 s. 866 ”Branddammen på Malmö flygplats”, NJA 2020 s. 723 ”Vandrarhemmet i Lycksele”, NJA 2020 s. 822 ”Knoppens golvvärmesystem”, NJA 2021 s. 943 ”Omsättningsmålet”. Det råder inte längre någon prejudikattorka på avtalsrättens område.fotnot 4 · s. 521

Nackdelarna med att använda utbytbara vaga begrepp1 hänvisning

Lars Heuman · SvJT 2022 s. 62–97 · 1 ställe

NJA 2019 s. 171.fotnot 139 · s. 94

Svensk och EU-domstolens rättspraxis i internationell privat- och processrätt 2019–20202 hänvisningar

Michael Bogdan · SvJT 2021 s. 939–987 · 2 ställen

Värdet av en stabil praxis och behovet av en omläggning av praxis1 hänvisning

Lars Heuman · SvJT 2020 s. 453–512 · 1 ställe

Se härtill Calissendorff, SvJT 2017 s. 799. 1 1 I prop. 1988/89:78 s. 53 sägs: ”Att pleniavgöranden är sällsynta behöver inte innebära att ett reformbehov saknas.” Se även Lindskog, Betalning, Andra upplagan, Norstedts juridik 2018, s. 342 not 1191. 12 Processrättsliga fall från HD: NJA 1973 s. 623, NJA 1975 s. 193, NJA 1979 s. 107, NJA 1980 s. 320, NJA 1985 s. 862, NJA 1988 s. 329, NJA 2001 s. 177, NJA 2005 s. 205, NJA 2012 s. 435, NJA 2012 s. 896, NJA 2013 s. 413, NJA 2013 s. 502, NJA 2015 s. 374. Civilrättsliga fall från HD: NJA 1993 s. 41, NJA 2007 s. 455, NJA 2010 s. 58, NJA 2015 s. 72 och NJA 2017 s. 938. 13 Processrättsliga fall från HFD: RÅ 1994 ref. 77, RÅ 1996 ref. 37, RÅ 1997 ref. 58, RÅ 1998 ref. 48, RÅ 2000 not. 163, RÅ 2001 ref. 23, RÅ 2002 ref. 95, RÅ 2003 ref. 82, RÅ 2005 ref. 16, RÅ 2007 ref. 78, RÅ 2008 ref. 36, HFD 2011 ref. 29, HFD 2013 ref. 71, HFD 2013 ref. 41. Under perioden från 1995 fram till 2020 avser två fall skatterätt, RÅ 2004 ref. 1 och HFD 2019 not. 31, ett fall retroaktivitet, RÅ 1996 ref. 57 samt ett fall psykiatrisk tvångsvård, HFD 2015 ref. 64. En del äldre pleniavgöranden är omotiverade och saknar därför ofta intresse för denna undersökning. 14 Lag om allmänna förvaltningsdomstolar 5 § 1 st. 15 I det följande talas många gånger enbart om vad som gäller för rättsgrundsatser. Detsamma bör regelmässigt gälla för antagna lagtolkningar. Texten ska således inte tyngas med att ordet lagtolkning tilläggs varje gång det talas om en rättsgrundsats. 16 Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166. Regeltillämpningen bör inte bygga på rimlighetsbedömningar. Jfr Lindskog, Betalning, Andra upplagan, Norstedts juridik 2018, s. 342 not 1188. 17 Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166. 1 8 Av domskälen i plenifallet NJA 2005 s. 205 framgår klart att HD avvikit från rättsgrundsatsen i NJA 1975 s. 280 (ej NJA 1989 s. 215), men under rättsfallsrubriken nämns inte 1975 års fall utan endast NJA 2001 s. 177 som utgjorde ett väsentligt skäl för HD att godta en ny rättsgrundsats. 19 Calissendorff, SvJT 2017 s. 800 f. 20 Prop. 1971:30 s. 672 och Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166. 21 NJA 1975 s. 193 och NJA 1979 s. 107. 2 2 NJA 2009 s. 672 med en avvikande bedömning i förhållande till NJA 1989 A 7 samt Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 270 f. och 275. 23 Munukka, JT 2010–11 s. 474. 24 NJA II 1876 no 3. 25 Det ansågs likgiltigt om det kunde antas att HD skulle komma att ändra eller fastställa hovrättens avgöranden. NJA II 1943 s. 696. 2 6 RB 3:4 st. 3 samt NJA 1947 II s. 234 och NJA II 1972 s. 796. 27 Prop. 1988/89:78 s. 19. 28 HD föreslog att prejudikattillstånd skulle få meddelas inte bara om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen utan också om det eljest är av vikt för främjande av dess enhetlighet. Enhetlighetsrekvistet uteslöts av departementschefen med motiveringen att det skulle ge HD en möjlighet att vid sidan av prejudikatbildning korrigera mera påtagliga avvikelser. Departementschefen ansåg att prejudikatdispensen skulle regleras särskilt och att frågan om prövningstillstånd kunde meddelas oberoende av prejudikatintresset behandlas på annat sätt (i en annan regel). Prop. 1971:45 s. 87 och 89. I den mån behovet av enhetlighet har betydelse för hur rättsgrundsatser ska utformas bör det utgöra ett beaktansvärt skäl för att bevilja prejudikattillstånd, men inte om enhetligheten endast utgör ett skäl för att hovrättens dom bör ändras (skäl för ändringsdispens som avskaffades). 29 Prop. 1971:45 s. 89. 3 0 Prop. 1971:45 s. 83. 31 Prop. 1971:45 s. 88. 32 Prop. 1971:45 s. 83. 33 För att uppnå detta mål uteslöts kravet på att det ska vara av synnerlig vikt att prejudikatdispens meddelas. Prop. 1971:45 s. 88. 34 Ett prejudikat kan ibland vara så svårförståeligt att det krävs att man läser domen flera gånger. Svårförståeligheten kan bero på ämnets komplikationsgrad eller framställningssättet. Det finns komplicerade pleniavgöranden som framstår som alltmer övertygande och välgenomtänkta ju flera gånger man läser dem. Det finns också plenidomar av motsatt art. En del av dem är alltför kortfattade. Upprepad läsning hjälper knappast då det saknas upplysningar. 3 5 NJA 2001 s. 177, NJA 2005 s. 205 och HFD 2019 not. 31. 36 Se vidare Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, Jure 2018, s. 215–315 med hänvisningar till äldre litteratur samt Mossberg, Avtalets räckvidd I, Iustus, 2020. Författaren angriper på s. 549–842 i två kapitel frågan om avtals tredjemansverkningar utifrån argument för och argument mot att medge direktkrav. Vid bedömningen av svåra rättstämpningsfrågor spelar logiken frekvensmässigt sett en minder roll i HD:s praxis. Se Heuman, a.a. s. 127–214. Argumentationsmetoden får inte användas vid bedömningen av rättsfrågor som kräver en tillämpning av legalitetsprincipen, t.ex. frågor som rör straffrätten eller annan tvångslagstiftning. En domstol ska då begränsa sig till att göra en språklig tolkning av lagtexten och den får inte förkasta eller modifiera resultatet av den språkliga tolkningen med hänvisning till ändamålsskäl eller andra icke språkliga argument. Se även Mellqvist, SvJT 2017 s. 810 och 812 f. och samme författare Festskrift till Stefan Lindskog, Jure 2018, s. 471 samt Nergelius, SvJT 2017 s. 793. 37 Se Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 15 ff. 38 När Schultz talar om nya ”argumentationslinjer” avses inte de många tankeleden (tankelinjen), utan ett argument, t.ex. ”obehörigvinst-argument”. Schultz, SvJT 2009 s. 947. Hans begrepp motsvarar inte argumentation, utan närmast vad som kan betecknas som standardargument. Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 315 ff. 39 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 42 ff. 40 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 271 ff. 4 1 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 274 f. 42 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 275 ff. 43 Se under 10.2. 44 Se härtill Nordklint, Bevisrättens tillämpning i skatteprocessen, Jure 2019, s. 26 ff. och 31 ff. Se även Mossberg, a.a. s. 550. 45 Se vidare avsnitt 4.5 om NJA 2013 s. 413. 4 6 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 26 ff. 47 Heuman, Festskrift till Rune Lavin, Juristförlaget i Lund 2006, s. 108 f. 48 Prop.1988/89:78 s. 53. 49 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 280 ff. 5 0 Blandhol i Pragmatism v. principfasthet i nordisk förmögenhetsrätt, Nummer 35 i skriftserie utgiven av Stockholm Centre for Commercial Law 2019, s. 29 vid not 12 samt s. 31 ff. och 45. 51 RÅ 2001 ref. 23. 52 NJA 2017 N 7 p. 14 och 15. 5 3 Se NJA 2012 s. 1038 p. 17 sista meningen om att påföljdslindring är primärt till skadestånd innan motargumenten behandlas under p. 18 och 19. Se även NJA 2017 s. 237 och härtill Heuman, JT 2017–18 s. 316 och 319 f. 54 Se om ”self-incrimination” det straffrättsliga fallet NJA 2018 s. 394. 55 NJA 1991 s. 123. Se vidare om den senare gjorda ändringen av rättsgrundsatsen genom NJA 2001 s. 563 behandlat i avsnitt 9.3. 56 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 310 f. och JT 2015–16 s. 761 f. 5 7 RF 1:1 st. 3. 58 NJA 2012 s. 211 p. 23, NJA 2013 s. 842 p. 35 och NJA 2016 s. 303 p. 26 samt Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 251 ff. 59 RB 58:1 st. 1 p. 4. 60 RF 11:14 och Holmberg m.fl., Grundlagarna, Tredje upplagan, Norstedts juridik 2012, s. 548 ff. 6 1 Prop. 1988/89:78 s. 53. 62 Se härtill Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 210. 63 Saken kan uttryckas så att regeln inte lägger någon argumentationsbörda på en part som kräver eller motsätter sig en omläggning av praxis genom ett plenumavgörande. 64 RÅ 2004 ref. 1. 6 5 HFD 2019 not. 31 p. 27. 66 HFD 2019 not. 31. p. 28. Fallet som avgjordes 2017 är HFD 2017 ref. 41. 67 Knutsson, Svensk skattetidning 2019 s. 614 f. Det tilläggs jfr NJA 2016 s. 668 (ett fall om domvilla). Se härtill Heuman, JT 2016–17 s. 737 f. och s. 990 ff. 6 8 HFD p. 16–18. 69 NJA 1999 s. 237 och NJA 2017 s. 289. 70 Se t.ex. NJA 2010 s. 58 (mäklarprovision). 71 Se t.ex. RÅ 1992 ref. 56 som avser uttagsbeskattning och utdelningsbeskattning. HFD:s majoritet behandlar flera äldre fall. 72 HFD 2019 not. 31 p. 20 och von Bahr, Skattenytt 2020 s. 129 f. 73 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 99 f. 74 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 96. 7 5 HFD 2019 not. 31 de sex dissidenterna p. 8 och Meltz, JT 2019–20 s. 734 ff. Se även NJA 2015 s. 374 p. 10. 76 Se härtill HFD p. 2 och uttalandet att det alltså finns en klar och sedan länge etablerad praxis från HFD beträffande beskattningen av styrelsearvoden och att fråga uppkommit om det nu finns anledning att ändra denna praxis och att det inte var ändamålsenligt och motiverat att lägga så stor vikt vid uppdragets personliga karaktär. HFD ansåg att det inte var angeläget att ändra praxis. HFD p. 22–28. 77 Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjunde upplagan, Norstedts juridik 2009, s. 86. 78 Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a. s. 78. 79 NJA 2001 s. 177 s. 182. 8 0 Se även plenifallet NJA 2005 s. 205, s. 214 om att dessa ”skäl har större tyngd”. 81 NJA 1993 s. 41, NJA 2013 s. 502 p. 60 och NJA 2015 s. 374 p. 21. 82 NJA 2015 s. 72 p. 13. 83 Det hade varit tydligare om HD angett argumentets och motargumentets vikt för att sedan redovisa avvägningen. 8 4 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 73 ff. 8 5 Teleman, JT 2018–19 s. 827 med litteraturhänvisningar i noterna 45 och 46. 86 Det kan här ha betydelse att plenireglerna är formulerade som fakultativa regler, låt vara att de i många sammanhang uppfattas som obligatoriska. 87 Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 29 och 193 ff. och 215. 88 Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 193 ff. och SvJT 2017 s. 777. 89 Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 194. 9 0 Ramberg, SvJT 2017 s. 778 och Calissendorff, SvJT 2017 s. 802 (visst förbehåll för plenifall som tillkommit efter tillämpning av betydelseregeln). 9 1 Heuman, JT 2017–18 s. 308. 92 NJA 1988 s. 329 och det äldre fallet NJA 1986 s. 802 som inte nämns under rättsfallsrubriken men väl i plenifallets domskäl. 93 Se avsnitt 9.4 om NJA 2004 s. 213. 94 NJA 1990 s. 361. 95 Se vidare nedan avsnitt 9.9 om NJA 2017 s. 938. 9 6 HD p. 8. 9 7 Se härtill Heuman, Festskrift till Rune Lavin, Juristförlaget i Lund 2006, s. 99 ff. 98 I de plenifall som HD avgjort efter 1948 har enighet rått om att rättsfrågan skulle hänskjutas till HD i dess helhet. NJA 1999 s. 237 utgör dock ett undantag. I detta fall ansåg ett justitieråd av fem att rättsfrågan borde avgöras i plenum. Dissidentens uppfattning gick ut på att ett aktiebolag som upplösts efter konkurs inte skulle få sin talan avvisad direkt, utan först sedan konkursbolaget fått yttra sig om möjligheterna att träda i likvidation och låta likvidatorerna fortsätta processen. NJA 1999 s. 237, s. 242, Svenssons skiljaktiga uppfattning in fine och Muncks tillägg s. 247 näst sista stycket. Majoritetens beslut att inte hänskjuta rättsfrågan till HD i dess helhet kan förklaras av två skäl. En möjlighet är att majoriteten var av uppfattningen att man borde hålla fast vid äldre praxis. En annan möjlighet är att dissidenten vände sig mot en rättsuppfattning som endast indirekt kommit till uttryck i flera fall, men inte genom en explicit formulerad rättsgrundsats som endast kunde ändras genom ett pleniavgörande. 99 I NJA 2016 s. 107 har HD kommenterat NJA 1918 s. 394. HD talar inte om rättsfallsrubrikens rättsgrundsats utan om innebörden av den tillämpade rättssatsen. Man frågar sig om ordvalet innebär att en av HD gjord tolkning av en oklart formulerad rättsgrundsats inte har prejudikatverkan på sätt en explicit rättsgrundsats har. Tolkningen skulle således inte utgöra en rättsgrundsats. Frågan om NJA 1918 s. 394 förlorat sin prejudikatverkan på grund av fallets ålder har inte något att göra med frågan om en tolkning av rubriktexten är en rättsgrundsats. Se härtill NJA 2016 s. 107 p. 27 och 28. 100 Hjerner, Om rättsfallstolkning, Andra upplagan, Juristförlaget i Stockholm 1981, s. 17 f. och Agell, Festskrift till Stig Strömholm, Iustus förlag 1997, s. 35 ff. 1 01 Se härtill Svedelius, NJA II 1876 no 3 s. 3 och Lindhagen NJA II 1876 no 3 s. 5. Se t. ex NJA 2016 s. 107 p. 26. 102 NJA 1986 s. 146. 103 NJA 2010 s. 58 p. 14. 1 04 Se avsnitt 5. 105 I NJA 2015 s. 1097 p. 18 sägs: Såsom innebörden av begreppet verkshöjd kommit att uttolkas kan inte anses att det därmed avses något annat än det ganska måttliga krav på originalitet som EU-rätten ger uttryck för. 1 06 Håstad, Vänbok till Lena Olsen, Iustus 2019, s. 146, 147 och 148. Se även Mellqvist, SvJT 2017 s. 808 f. 107 NJA 2001 s. 177, NJA 2005 s. 205 och NJA 2007 s. 455. 1 08 NJA 1993 s. 41, s. 55. 1 09 När en person har dödats genom en uppsåtlig handling ansågs psykiska besvär hos de närstående vara en typisk och närliggande skadeföljd. 110 Innan HD gör sitt uttalande om att starka billighetsskäl talar för att skadestånd ska kunna utgå sägs att fråga är om det finns skäl att upprätthålla ett sådant synsätt som har kommit till uttryck i 1979 års rättsfall. Det rör sig således om en avvikelsefråga. 111 Detta uttrycktes så att vissa angrepp som tidigare kan sägas ha legat strax under gränsen för kränkningsersättning numera kan berättiga till sådan ersättning. 1 12 Prop. 2000/01:68 s. 53. 113 Munck får förstås så att NJA 2005 s. 738 — Munck deltog vid avgörandet av fallet — utgör ett exempel på att HD avvikit från en rättsgrundsats och inte ett exempel på en tillämpning av betydelseregeln. Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166 vid not 118. 114 Se härtill Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 89 f. 115 RÅ 2010 ref. 93. 116 HFD 2015:64. 1 17 Se härtill RF 2:6. 118 Heuman, SvJT 2019 s. 551. 119 Se t.ex. NJA 2011 s. 755 p. 18. 120 Se härtill Mellqvist, SvJT 2017 s. 807. 1 21 Calissendorff, SvJT 2017 s. 801 f. 122 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 34. HD:s uttalande om en möjlig bevisvärderingsmetod i NJA 2015 s. 702 p. 21 kan kanske anses vara en slags rättsgrundsats. 123 NJA 2019 s. 23 dissidenterna p. 30 och 31. 124 NJA 2019 s. 23 p. 22 1 25 Calissendorff, SvJT 2017 s. 801 f. 126 Heuman, JT 2017–18 s. 309 ff. 127 Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 213 ff. 1 28 Prop.1988/89:78 s. 53. 129 Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 167. 130 Prop. 1988/89:78 s. 53. 1 31 NJA 2007 s. 519. 132 NJA 1990 s. 656. 133 RÅ 2002 ref. 95. 134 Se härtill avsnitt 9.4 om plenifallet NJA 2001 s. 177. 135 Rättsfallet har berörts i avsnitt 7 från en annan utgångspunkt än i detta avsnitt. 136 Prop. 2000/01:68 s. 53. 1 37 2000/01:LU 19 s. 10. 138 Holmberg m.fl., Grundlagarna, Tredje upplagan, Norstedts juridik 2012, s. 361. Se NJA 2014 s. 79 p. 17. 139 I NJA 2012 s. 1038 I uttalade HD under p. 21 och 22: ”Det finns således skäl som talar för och skäl som talar emot påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel enligt svensk rätt. Frågan om påföljdslindringens vara eller icke vara som kompensationsform kan emellertid inte bli föremål för omprövning i rättspraxis. Däremot finns det ett betydande utrymme för rättsbildning genom domstolspraxis i fråga om förutsättningar för påföljdslindring och beträffande efter vilka principer en påföljdslindring ska ske, om tillräckliga förutsättningar för en sådan kompensation föreligger. Rättsbildningen bör då ske så att påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel vid en rättighetskränkning så långt det låter sig göras anpassas till det straffrättsliga systemet på samma sätt som det har eftersträvats att ekonomisk gottgörelse som kompensatoriskt rättsmedel anpassas till det skadeståndsrättsliga systemet (jfr NJA 2012 s. 211 I, p.18). Också vikten av följdriktighet i regelsystemet måste beaktas.” 1 40 NJA 2005 s. 33. 141 Saknas ett sådant svenskt prejudikat gäller EU-domstolens och Europadomstolens rättsuppfattning framför den som följer av det äldre svenska prejudikatet. Se beträffande fall då sådana avgöranden saknas Andersson, Skälig misstanke, Wolters Kluwer 2016, s. 152. 142 NJA 2003 s. 555 och Calissendorff, SvJT 2017 s. 801. 143 NJA 2005 s. 805, s. 831 och NJA 2006 s. 467, s. 479. 144 NJA 2013 s. 502 p. 17 och 18. Ytterligare skäl åberopades till stöd för att gå ifrån bedömningen i 2011 års fall. Se HD p. 25. Se även Nergelius, SvJT 2017 s. 785 ff. 145 Se NJA 2013 s. 502 p. 56–58 om möjligheterna att frångå rättsgrundsatsen i NJA 2010 s. 168 trots att det var känt för HD att Europadomstolens avgörande i Zolotuchin innebar en förändring av konventionsrätten. 146 NJA 1991 s. 123. 1 47 Det anses att det föreligger en skyldighet för domstolar att tillämpa principen jura novit curia i tvistemål. Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, s. 304. 148 Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a. s. 304, Heuman, JT 1993–94, s. 616 samt NJA 1991 s. 188, s. 193 f. (ej rättegångsfel då hovrätten försummat att beakta en dom meddelad av Europadomstolen) och NJA 2013 s. 842 p. 36. 1 49 Se härtill NJA 1983 s. 550 och Heuman, Festskrift till Per Olof Bolding, Juristförlaget i Lund 1992, s. 227 f. 150 NJA 2004 s. 213 och Heuman, Festskrift till Rune Lavin, s. 99 ff. 151 Hjerner, Om rättsfallstolkning, Stiftelsen Juristförlaget vid Stockholms Universitet, Andra upplagan 1981, s. 23 och Calissendorff, SvT 2017 s. 796. 1 52 Jfr häremot Rambergs uttalande i en föreslagen programförklaring att HD kan avvika från prejudikat om det är påkallat och att en förutsättning för det är att avvikelsen medför övervägande fördelar i förhållande till eventuellt skadliga retroaktiva nackdelar. Ramberg, SvJT 2017 s. 782. 153 Det är också tänkbart att ett förhållande som beaktats i ett prejudikat vid bedömningen av en allmän rättsfråga lämnas obeaktat i ett nytt prejudikat rörande samma rättsfråga. Detta kan leda till att fallen avgörs på olika sätt. Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 216. 154 Detta argument förutsätter inte att det gjorts säkra mätningar av statistiker, utan bygger på mera fria frekvensbedömningar av HD. 1 55 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 359 ff. 1 56 NJA 2010 s. 58 p. 14. 157 NJA 2010 s. 58. Se även NJA 1992 s. 113. 1 58 HFD 2011 ref. 29 majoriteten och bedömningen av klagorätt. 159 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 89 ff. 160 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 36. 1 61 Se beträffande NJA 2019 s. 171 (Belgor) å ena sidan Schöldströms uttalanden om ett i praktiken oförändrat rättsläge och å andra sidan Heumans uttalanden om ett osäkert rättsläge. Schöldström, JT 2019–20 s. 247 och Heuman, Specialprocess, Åttonde upplagan, Norstedts juridik 2020, s. 30 och SvJT 2019 s. 550. 162 NJA 1999 s. 237, NJA 2008 s. 1208 och NJA 2012 s. 105 samt Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 267 f. och Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 157, 305 och 352. 1 63 NJA 2005 s. 738 minoriteten på s. 744 (med denna läsning av det äldre fallet ansågs detta avgörande inte oförenligt med uttalandena i propositionen). 164 Ramberg, SvJT 2017 s. 778. 165 Se härtill Lindell, Notorietet och kontradiktion, Iustus förlag 2007, s. 100 och uttalandet om skillnaden mellan rättsgrundsatser som vägleder rättstillämpningen och erfarenhetssatser som har med kunskapsfrågor att göra. Lindell anser att de senare inte får omvandlas till eller förväxlas med rättssatser utan måste kritiskt prövas i varje nytt fall. Härtill kan fogas kommentaren att rättsgrundsatser kan behöva ges ett ändrat innehåll på grund av nya vetenskapliga kunskaper. 1 66 HFD 2019 not. 31 p. 27. 167 Se beträffande ny kunskap NJA 2003 s. 339, s. 351 f. och Calissendorff, SvJT 2017 s. 801. 168 NJA 1980 s. 46. 1 69 Fallet har tidigare i avsnitt 6.1 behandlats från en annan utgångspunkt. 170 NJA 2017 s. 938 p. 9 och 10. 171 NJA 1995 s. 478, s. 482. 1 72 NJA 2007 s. 455 och NJA 1991 s. 597. 173 Se härtill om en något annan uppfattning Calissendorff, SvJT 2017 s. 801. 174 NJA 1990 s. 743, NJA 1994 s. 699, NJA 2003 s. 495 och NJA 2009 s. 586. 1 75Håstad, Festskrift till Stefan Lindskog, Jure 2018, s. 299 och NJA 2012 s. 435 dissidenterna p. 9. 176 Se härtill NJA 2005 s. 805, s. 830 f. 177 NJA 2006 s. 467, 478 och 479. Se vidare avsnitt 9.3. 1 78 NJA 2015 s. 374 p. 21 och NJA 1999 s. 617. 179 NJA 2015 s. 374 p. 14. 180 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 20. 181 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 16. 182 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 12. 1 83 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 13. 184 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 14 och 15. 185 Analog lagtolkning innebär att en regel inte är tillämplig enligt sin ordalydelse men att starka sakliga skäl motiverat analogin. Man kan tänka sig att HD avstått från att tillämpa en regel analogt av olika skäl. HD kan sedan i ett nytt fall anse att en korrekt språklig tolkning innebär att regeln är direkt tillämplig enligt sin ordalydelse. En praxisändring kan då kräva ett pleniavgörande. Stabilitetssynpunkten talar för att man ska kunna förlita sig på den rättsgrundsats som antagits i det första fallet. NJA 2015 s. 72 de tre dissidenterna. 186 NJA 2015 s. 374 majoriteten p. 16–21. 187 RB 58:11. 188 Se härtill Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 171. 189 NJA 1978 s. 132. 1 90 Håstad, Vänbok till Axel Adlercreutz, Juristförlaget i Lund 2007, s. 167 ff. 1 91 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, Fjärde upplagan, Norstedts juridik 1990, s. 53. 192 Håstad, Vänbok till Axel Adlercreutz, s. 167 ff. och Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 323 och 330 samt Festskrift till Rune Lavin, s. 93 ff. 193 Se härtill Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 322 f. 194 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 377. 195 Se härtill Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 216 och kommentaren till NJA 2012 s. 414. 1 96 Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 307 ff. 197 NJA 2016 s. 107 p. 28. 198 Sedan argumentet utvecklats genom att lagregleringen återgetts uttalade HD att härav eventuellt kunde följa något som innebar att rättsgrundsatsen borde ändras. Inte heller detta uttalande om att det eventuellt var möjligt att dra en viss slutsats innebär att ett slutsatsgrundat argument förelåg. 199 Heuman, JT 2008–09, s. 378 f. 2 00 Se härtill Wersäll, SvJT 2014 s. 1 ff., Wiklund, SvJT 2014 s. 335 ff., Kleineman JT 2014–15 s. 495 ff., Nergelius, SvJT 2017 s. 793 f. och Håstad, Festskrift till Stefan Lindskog, s. 316.fotnot 10 · s. 457

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20191 hänvisning

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 1 ställe

I NJA 2010 s. 559 hade musikförlaget EMI gett ut en CD-skiva med sång och musik av Evert Taube. På CD-omslagets framsida förekommer en bild av Evert Taube, tagen av en fotograf. EMI distribuerade skivan till Åhléns som är en av EMI:s återförsäljare. Åhléns hade en s.k. filmoch CD-rea i oktober 2003. I samband härmed gav Åhléns ut en reklamkatalog som innehöll titlar på olika filmer och CD-skivor. En av CDskivorna utgjordes av den nämnda skivan med Evert Taube. I katalogen fanns en bild som återgav CD-omslagets framsida. Det framgick inte vem som tagit bilden på Evert Taube. Fotografen gjorde gällande att Åhléns inte hade rätt att använda bilden i reklamkatalogen utan hans samtycke och utan att hans namn angavs och därför skulle betala skadestånd. Majoriteten behövde inte ta ställning till efterföljande agerande eftersom den ansåg att rätten att använda fotografiet låg konkludent i avtalet (se nästa avsnitt). Minoriteten ansåg däremot att parternas kommunikation efter avtalstidpunkten var relevant för att fastställa avtalsinnehållet och lade den ena parten till last att oklarheten inte hade retts ut. 1.9.3 Parternas gemensamma vilja Subjektiv avtalstolkning är problematisk eftersom det i de situationer där en tolkningsfråga uppkommer normalt inte är möjligt att utröna den gemensamma partsavsikten; är det möjligt uppstår det ingen tolkningsfråga. Emellanåt kan det gå att få fram fakta som visar på parternas syfte med avtalet, men det är då i första hand avsiktsförklaringen och inte avsikten som kommer fram. Då är det fråga om ett objektivt moment i tolkningsprocessen och inte om en subjektiv tolkning. Så är fallet i allmänhet vid avtal som ingås mot bakgrund av villkor av standardkaraktär. Detta belyser HD i ”Belgor” NJA 2019 s. 171, som rörde tolkning av en standardiserad skiljeklausul. HD uttalade följande angående parternas vilja. ”Skiljeavtal är ofta standardmässigt utformade. Det finns därför sällan hållpunkter för att i det enskilda fallet utröna en specifik partsavsikt.”Val om ombud · p. 29 · s. 866